Författare: Daniel Åberg

Sedan tio dagar tillbaka pågår en livlig debatt om bokbranschens framtid på svenska bloggar. Allt började när Johanna inledde en bloggstafett, där hon ställde frågan vad som inträffar den dag då allt som någonsin skapats i musik- och litteraturväg ryms på ett usb-minne. Bloggstafetten fortsatte under hela veckan (summering hos Anders Mildner), men ämnet förgrenade sig också åt vitt skilda håll i bloggosfären, med inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg. På många ställen har kommentarsfälten fyllts på med ofta kloka och insiktsfulla tankar – i Johannas originalinlägg hos Bokhora är de i skrivande stund 120 till antalet, exempelvis.

Intresset för att diskutera bokens roll och form i det digitala landskapet är med andra ord väldigt stort. Åtminstone bland läsarna, vill säga. För det slog mig i går – varför har det under de här tio dagarna varit nästan knäpptyst från bokbranschens håll? Var är förlagsmänniskorna? Bokhandelsmänniskorna? Företrädare för branschorganisationerna?

Tystnaden är visserligen inte total. Mattias Boström, till vardags på Piratförlaget, har i sin privata blogg skrivit flera kloka inlägg i frågan, och han har också varit inne och kommenterat hos andra. Men i övrigt – tyst. Vad är problemet? Är alla upptagna med att sitta i sina bersåer på Gotland och fundera över den oerhört viktiga frågan om vem Lars Kepler egentligen är?

Eller bryr de sig helt enkelt bara inte?

Pinsamt. David Pogue på New York Times skriver att Amazon dragit tillbaka sålda exemplar av George Orwells ”1984” samt ”Djurfarmen” från kunders Kindleläsare, när det visat sig att förlaget som sålt böckerna inte ägt upphovsrätten till böckerna. En morgon när användarna slog på sina Kindles var böckerna helt enkelt borta, elektroniskt raderade. Pengarna hade visserligen lämnats tillbaka också, men ett köpt objekt hade hur som helst inte alls visat sig vara särskilt köpt, bara lånat under lite speciella omständigheter under en tid, verkade Amazon anse.

Det här påminner mig om det här inlägget från i vintras där jag – en smula raljant får erkännas – tyckte att en text som Håkan Lindgren skrivit i DN var rätt paranoid, då han pekade på faran med digitala böcker. Särintressen skulle kunna komma in och kräva rättelser i efterhand, och då skulle företag som Amazon böja sig och så levde vi plötsligt i en censurerad digitalvärld, var hans tes.

Och på sätt och vis kan man ju välja att se det här som att Lindgren hade rätt.

Men jag anser ändå inte det. För det som hände sedan i Amazons ”1984”-fall tycker jag går i linje med det jag hävdade – att människor när de upptäcker vad som hänt blir så förbannade att de börjar skriva om det i massor på bloggar (även svenska sådana) och i twitterflöden vilket leder till dålig publicitet för Amazon vilket tvingar dem att gå ut och meddela att förlåt, det var en engångsföreteelse, nästa gång en liknande situation uppstår lovar vi att inte rycka köpta exemplar ur händerna på våra kunder, rutinerna ska ändras, det som är köpt ska vara köpt.

Helt uppenbart finns det faror i handeln med digitala produkter. Men internet medför samtidigt att vetskapen om sådana här felsteg sprids med en blixtrande hastighet. Det tror jag i det långa loppet är en rätt bra konsumentgaranti.

——

Nicklas Lundblad utvecklar resonemanget och pratar om den skillnad som verkar ha uppstått mellan äganderätt och licensrätt på nätet.

Jag har inget bättre för mig än att e-boksblogga nu för tiden, verkar det som. Men det är ju ett så kärt ämne för mig, så what the heck, här kommer mer.

Så sent som i går skrev jag: Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Och vet ni vad, redan i dag verkar det som att jag hade fel. För jag lade just ut en notis om att Amazon ligger i slutförhandlingar om en lansering i Storbritannien före jul. Gårdagens siande byggde jag på det nyligen rapporterade sammanbrottet i förhandlingarna i Tyskland.

Ibland känns det bra att eventuellt ha fel.

Debatten om bokens framtid rasar vidare, och är livligast hos Bokhora, där kommentarerna fortsatt att rasa in.

En sak jag tänker på när det gäller den svenska debatten om e-böcker är att den är så teoretisk. När Bokhora frågade sina läsare om vad de trodde om den digitala bokens framtid svarade 88 procent att de helt enkelt inte trodde på den. Böcker har sidor och pärmar och ska så fortsätta att ha, var slutsatsen. Det lustiga är bara att av de här 88 procenten hade troligen nästan ingen ens hållit en läsplatta i sin hand. De finns ju inte att få tag på i Sverige. De få som läst e-böcker har nästan uteslutande gjort det på vanliga datorskärmar eller i de numera smått antika handdatorerna.

Missförstå mig inte, det är lika illa ställt åt andra hållet. Själv är jag ju övertygad om att e-boken är på väg att tåga in, men har heller aldrig hållit en Kindle, Cool-er eller Sony Reader i min hand. Min praktiska erfarenhet sträcker sig inte längre än till att jag har läst Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” på min iPod Touch genom programmet Stanza, en upplevelse jag visserligen tyckte var helt okej, men knappast ser som bokens framtid.

Det digitala boklandet Sverige befinner sig i dag i ungefär samma läge som det digitala musiklandet Sverige gjorde innan Apple öppnade iTunes Store här. Möjligheten att köpa digital musik fanns visserligen tidigare, men hela marknaden stod och stampade i väntan på marknadsgigantens drag. Den gången var diskrepansen mellan USA-lansering och Sverigepremiär två år och två månader. Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Men spelar det så stor roll då? Jag skrev ju själv så sent som i går att jag tror att dagens e-boksläsare är långt ifrån de produkter som kommer att få e-boksrörelsen att gå från att vara en teknisk nischprodukt till att bli en massmarknadspryl. Jag vet inte. Kanske går det att hoppa över A och landa direkt vid B. Hoppas det, för jag vill verkligen se en blomstrande e-boksframtid.

Vad är det då jag vill se för typ av produkt? Jag ser det ungefär så här:

Min drömplatta har ett gränssnitt med samma enkelhet, renhet och intuition som jag tycker att Apple levererar i sina produkter i dag. Böckerna ska köpas med samma lätthet som jag handlar musik i iTunes Store, och de ska levereras i ett öppet format så att Johanna kan låna boken och läsa den på sin egen platta, som inte är av samma fabrikat som min. När jag läser ska det när som helst gå att markera intressanta passager i texten och jag ska kunna göra anteckningar i marginalen genom att ett litet insticksprogram fälls fram, anteckningar som jag sedan ska kunna redigera och renskriva. Om jag växlar till en överblicksvy ska jag kunna läsa kapitelsummeringar så att jag lätt kan orientera mig i boken. Självklart är texten helt sökbar – inget mer bläddrande genom halva böcker för att hitta det där coola citatet som jag vill sno ordagrant och stoppa in i min nästa roman. Och om jag markerar ett ord jag inte förstår ska jag erbjudas en förklaring från det inbyggda och ständigt uppdaterade uppslagsverket. Dessutom ska det finnas en koppling till något liknande Google Translate, för tillgång till rudimentära översättningar om man råkat trilla över en text på okänt språk. Och på det följer att jag självklart ska kunna ladda in vilka texter jag vill i min platta, hittar jag exempelvis en lång text av intresse på jobbet som jag inte hinner läsa ska jag utan problem kunna skicka in den i läsaren och förkovra mig under resan hemåt.

Mycket av den här funktionaliteten erbjuds säkert redan i dagens modernaste läsare, jag kräver knappast science fiction. Men det de fortfarande faller på, och det här hävdar jag med bestämdhet trots att jag aldrig hållit en i min hand, och som jag inte tror kan understrykas nog – är detta:

Det måste vara enkelt. Superenkelt. Så länge det finns någon som helst risk att tekniskt krångel uppstår och en manual måste tillfrågas – vilken risk som helst – så kommer e-boken att vägra att lyfta. Så djupt analogt inrotat är läsning av litteratur.

Men just den aspekten låter jag Josefine utveckla med den äran.

Del två i bloggstafetten som Johanna inleddes i går har publicerats, och det är en essäliknande text av forskaren Daniel Johansson som är fullständigt mindboggling och vars mest intressanta del jag tycker är den om det här med den personliga integriteten och vilka fundamentalt olika saker den betyder för olika människor.

Isobel har för den delen också skrivit en bra text i ämnet. Som den gråa sälle jag är tvingades jag dock googla ordet akronym innan jag till fullo förstod hennes poäng.

Mycket korslänkar de här dagarna, för övrigt.

——

Uppdatering: Oh no! Jag länkade till helt fel text där uppe. Jag råkade länka till Nils Holmlövs fantastiska bloggpost om piratkopiering, som jag hade twittrat om alldeles innan jag skrev det här inlägget. Oh well, det han skrev har beröringspunkter med det här också, så länken har helt klart relevans.

Det är ju sånt här som är så makalöst fint. Först väcker Johanna frågan om vad som händer när allt skapat blir tillgängligt för alla, sedan fyller Fredrik på med mer från sitt perspektiv, och nu lägger Josefine till sina slutsatser, och det från ett lite mer analogt håll. Det sista är inte minst viktigt, med tanke på att många andra som ofta pratar och tänker om de här grejerna gärna tenderar att vara lite … tekniknördiga och nätinsnöade.

Ja, jag såg mig själv i spegeln när jag skrev det här.

——

Själv kommenterade jag så här hos Bokhora i ämnet. Man bör alltså helst ha läst Johannas text först:

Ett problem som nog bidrog till att 88 procent av Bokhoras läsare var skeptiska till den digitala boken tror jag har att göra med läsplattorna av i dag. Även om de tagit stora steg framåt de senaste åren, så har jag svårt att se hur dagens prylar ska kunna älskas av fler än de som gillar att hålla på med teknik. Men jag tror samtidigt att utvecklingen även här kommer att börja gå väldigt fort nu. De läsplattor vi ser i dag är med all sannolikhet helt väsensskilda från de som finns om sju-åtta år, vilket kommer att förändra sättet vi upplever digitala böcker på fullständigt. Vad är det egentligen som säger att det ens kommer att vara en platta som man läser texten på? Kanske ser framtidens ”läsplatta” ut som en riktig bok med bläddringsbara sidor som texten ”trycks” på, för att förhöja bokkänslan?

Det finns dock en viktig skillnad mellan hur man konsumerar musik och litteratur, som jag tror verkar till den fysiska bokens fördel när det kommer till hur länge den överlever. Cd-skivan (eller dvd-skivan när det gäller film) är ju egentligen inte mer än ett förvaringskärl – för våra öron spelar det ingen roll om musiken konsumeras från en fysisk skiva eller en mp3-fil i datorn. Med böcker förhåller det sig annorlunda, eftersom själva produkten används aktivt i konsumerandet, du måste rent fysiskt använda boken för att kunna ta till dig innehållet. Det kanske låter lite flummigt, men jag tror det är en viktig skillnad som gör att tröskeln till böcker i digitalt format blir så mycket större.