Författare: Daniel Åberg

DJtv #31 – Det mesta regnar bort

Sommaren är över, och DJtv-sommarlovet likaså. Vi inleder hösten med att sammanfatta den årstid som gått, vilket resulterar i ett tio minuter långt samtal om de senaste månadernas två stora snackisar – bokens digitala framtid samt pseudonymförfattaren Lars Kepler, som ju i veckan avslöjades som paret Ahndoril. Dessutom bjuder vi på vad som troligen är DJtv-historiens längsta ord.

DJtv #31 – Det mesta regnar bort from DJtv on Vimeo.

Länkar till sådant vi pratar om i veckans avsnitt:
All books ever written – Johannas Bokhorainlägg som startade e-boksdebatten
Hallå bokbranschen, har ni internet? – Daniels inlägg om avsaknaden av branschröster
Mattias Boströms blogg (flera inlägg om framtidens bokmarknad)
Billingska bokhandelns inlägg om framtidsfrågan
Atlaschefen Richard Herolds inlägg i samma ämne
Johannas recension av Lars Keplers ”Hypnotisören”

Och glöm inte att DJtv också finns som podcast via iTunes store.

Det är ju sommar, dummer (3)

Josefine smsar. Brunch? Vi vet att Kung Carl är stängt, så hon föreslår att jag kollar Kvarnen, Boulebar och Hotel Hansson. Själv ska hon åka och träna, jag får ansvaret att hitta något, påpassligt gjort, jag gnisslar tänder över hennes smarthet att undvika det som enbart lär bli ännu en blodtryckshöjande livserfarenhet.

För sommar. Stockholm. Brunch. Tre saker som inte går ihop, ett evighetspågående skämt. Boulebar sommarstängt. Kvarnen sommarstängt. Jag meddelar Josefine, hon svarar Det är som att vi bor i en Hollywoodkuliss, bara fasader, inget bakom och jag provar Hansson, på sin hemsida frontar de ju ändå med budskapet Besök vår utsökta brunch! med gigantiska blå bokstäver. Receptionisten låter dock förvånad. Nej brunchen har haft stängt hela sommaren, vi öppnar väl om några veckor igen, säger hon svävande. Jamen det är är ju helt sjukt! Allvarligt! säger Josefine över telefonen. Vi bestämmer oss för att gå och fika istället.

Bondby. Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen.

——

Uppdatering söndag kväll: I ärlighetens namn bör jag erkänna att vi till sist faktiskt hittade en öppen brunch – Rival på Mariatorget som i dag öppnade efter att ha haft sommarstängt. Gott var det också, om än väldigt blåsigt på balkongen där vi fick sitta eftersom alla platser var bokade inomhus.

Spridda lördagsskurar

Förmiddag i sängen framför friidrotten, letar gröna soffor, huvudvärk till följd av öl- och GT-drickande i går, semestern går mot sitt slut men det känns okej, Asafa Powell är en hårsmån från att åka ur i försöken och Johanna gillar du den här? och jag njae och hon nej, fel grön och att det ska vara så svårt, bu.

Tycker mig ha varit rätt textflitig i veckan. I går blev det till och med två pass, avslutade med en mellanöl på Storstads uteservering och när himlen öppnade sig fick jag fly in, macbooken och jag var rätt malplacerade bland kostymnissarna men det var ju skapande på gång så jag lät dem glo på konstnären at work.

Okej, Usain Bolt vidare efter inledande joggtur. Kanske dags att dra på stan då.

Innan jag går ser jag att Dan Abelin twittrar om en artikel om e-boksformat. Jag retweetar med en lätt uppgiven suck:

Mardröm. RT Läser @WSJDigits om formatkriget bland e-böcker – »inconsistent and incompatible formats« – http://korta.nu/wsjdigebook #bocker #ebok

Vänster eller höger, det är frågan (2)

Jösses, jag missade tydligen helt att det var MIN dag i går. Vänsterhäntas dag, 13 augusti, hipp hipp hurra, herreminje vad jag firade, visste väl att det fanns en konkret anledning till att jag stoppade i mig alla de där ostarna och päronen framför tre avsnitt av ”Cityakutens” säsong tre i går kväll.

handenmacbook

För att hedra min hänthet publicerar jag det inlägg jag tidigare skrivit om min läggning återigen:

Vänster eller höger, det är frågan

Alltså, hur ofta använder jag en penna och skriver något för hand nu för tiden? Väldigt sällan. Hur ofta använder jag en datormus eller en styrplatta? Väldigt ofta. Vilken hand använder jag när jag skriver med en penna? Vänster. Vilken hand använder jag för att styra musen och pekdonet? Höger.

Säg mig – med vilken rätt kallar jag mig i detta moderna tidevarv för vänsterhänt?

I väntan på vadå? Jo köld.

skrivakulturhuset

Tänkte se Kjell Westö på Kulturhuset i kväll, jag är ju Finlandsvän av rang och har därför anlänt till platsen för skådespelet redan nu, lurpassar i Teaterbaren med kaffe och bokmanus, det är ju Kulturfestival där utanför och kanske blir det därför tjockt med folk, särskilt men tanke på att det regnar rätt hårt, vilket lär göra de utomhusaktiviteter som erbjuds mindre attraktiva och locka in

Eh, oj.

När jag skriver det här chattar Johanna mig och ondgör sig över avsaknad av kofta inför kvällen, Westö är ju tänkt att vara utomhus uppe på taket. Ett nytt köldvansinne signerat Kulturhuset in spe, månne?

Ömma författartår?

Jahapp. Paret Ahndoril alltså. Jag har inte så mycket att säga om det, då jag inte är djupare bekant med deras respektive författarskap. Däremot vet jag att jag skrev någon artikel eller möjligen notis om bråket kring Alexander Ahndorils ”Regissören” häromåret, det blev ju en del kontrovers kring hans romantisering av Ingmar Bergmans liv när den kom 2006, med rejält muller från demonregissören själv.

Fast just det ja – en sak funderar jag över. Jag undrar om det faktum att Alexander Ahndoril samt Alexandra Coelho Ahndoril båda har en hel del litterär kredd – Alexandra fick exempelvis Katapultpriset 2004 – gjort att de känt sig en smula trängda när exempelvis en sådan som Leif GW Persson uttalat sig rätt nedlåtande om ”Hypnotisörens” kvaliteter. Läs exempelvis den chattsession som Lars Kepler genomförde hos TV4 för någon vecka sedan – det är uppenbart att GW Perssons ord inte lämnat författarna oberörda, de återkommer till honom flera gånger, även när inte frågan handlade om polisprofessorn.

Och det ska bli spännande att se hur det här tas emot av det litterära Sverige. För hur fördomsfria vi än låtsas vara, så är det inte i vissa salonger accepterat att vara författare till spänningslitteratur.

Jag skriver, alltså våndas jag.

skrivanocoigen

Jag sitter på Noco och tråcklar på med manuset samtidigt som Odengatans trafik susar förbi. Går sakteliga igenom texten ännu ett varv, funderar, lägger till, tar bort, placerar frågetecken här och där, gör anteckningar för att kolla upp saker, använder bulle+F rätt ofta för att söka efter fraser som återkommer – ibland medvetet och ibland inte – och mestadels våndas jag väl, antar jag.

Våndas för att det, hur jag än försöker skjuta på det, snart kommer en tid då jag måste börja ställa in min hjärna på att jag måste visa upp det här för omvärlden.

Och det gör mig ofta rätt så rädd.

Brum brum

Jag har kört löjligt mycket bil i sommar. Allt är visserligen mätt utifrån min egen måttstock, men ändå, närmare 500 mil bilkörning under de senaste tre veckorna är åtminstone i min bok mycket.

Egentligen älskar jag tåg, den inre resan och yadayada men omständigheter har tvingat ut mig på landets Europa-, riks- samt kringelkrokvägar sommaren 2009 i ett sällan skådat rattarrus. Först The Grand Northern Swedish Road Trip Tour där mer eller mindre hela norra Sverige täcktes in under loppet av tio dagar, och i går följt av The Sticky and Sweet Tour vilket innebar en expressresa till västkusten i världens minsta Toyota med återkomst till huvudstaden klockan 04.55 i morse.

Jo tack, det var en mestadels väldigt bra Madonnakonsert, det susar lite i öronen i dag dock, troligen en kombination av för lite sömn och för mycket rejvambitioner hos världens största popstjärna. Ljudvolymen under den avslutande fjärdedeln hade gärna fått vara ett antal decibel lägre.

Jag är således lite zonkad i dag. Men den sista veckan av semestern börjar nu.

Skriva och leva i vardag och sånt. Det är vad jag ska syssla med.

Det här med barndomen

Vilken dag! Jag är slöare än slöast och har inte mäktat med mer än att vid ett par tillfällen ge Johanna ett glas vatten samt läst några sidor ur Kjell Westös ”Drakarna över Helsingfors”, som jag nu äntligen tycker börjar ta fart efter att de yngre tonåren skildrats färdigt. I don’t do barndomsskildringar, som vi stilosäkra yngre medelåldringar brukar säga.

Nu ska jag gå och hämta vatten igen.

Fransk fågel revisited

Ni minns väl den franska fågeln? Den mytomspunna återställardrink som Josefine var övertygad om att hela världen hade koll på, men som det visade sig var en väldigt lokal företeelse? I går kväll invigdes även Fredrik och Johanna i denna shotdrinks mystik vid en trevlig sittning i Vanadislunden.

Jag filmade så klart, vilket även Fredrik gjorde. Välj det Youtubeklipp ni gillar bäst helt enkelt. Mitt är i widescreen och pågår en minut längre än Fredriks, men har å andra sidan lägre ljud vilket irriterar mig eftersom originalfilen lät fint innan den sändes upp till Youtube.