Daniel Åberg

I dag fick jag ett brev med posten. Eller rättare sagt en avi med posten om att jag hade fått ett brev. Brevet visade sig vara resultatet av mitt författarutbyte med Marcus Birro, han skickade mig böckerna Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. Själv skickade jag honom en Dannyboypocket i början av veckan, trist att bara kunna skicka en bok när jag själv fick två, men i ärlighetens namn har jag ju helt enkelt ingen mer att skicka.

I vilket fall som helst, jag ska genast ta mig an Flyktsoda. Han skriver i sin hälsning att det är en synnerligen mörk historia som förhoppningsvis ändå kan ge viss tröst, så jag hoppas på det. Återkommer med synpunkter.

Och ja just ja – fick även Röster i Gästrikland på posten i dag. Det fyrasidiga utdraget från min bok såg fint ut, och de hade tagit hänsyn till de korranmärkningar jag hade på utskriften de skickade mig i augusti. Känns fint att vara antologiserad.

För några månader sedan skrev jag om att ett utdrag ur min roman skulle vara med i den kommande En Bok För Alla-antologin Röster i Gästrikland. Nu är den inte kommande längre, utan tryckt och klar. I kväll är det något som liknar ett releasekalas på Sandvikens folkbibliotek, och i morgon på stadsbiblioteket i Gävle. Blir säkerligen trevligt.

Själv har jag inte sett boken än. När jag skrev kontrakt på att de skulle få ha med ett utdrag så har jag för mig att det stod att jag skulle få en bok hemskickad, men än har jag inte sett något i brevlådan. Men den kommer väl.

Och ja just ja – jag har blivit en studiefråga också! Tillhörande boken finns ett kompendium uppdelat i tio sammankomster, i studiecirkelsyfte antar jag. jag tillhör den nionde sammankomsten, och texten om Dannyboyutdraget lyder som följer:

Daniel Åberg debuterade så sent som 2005. Diskutera språket i hans text och jämför med texter på 1900-talet eller tidigare. Hur viktigt är språket för att gestalta ett sammanhang? Kan man ha ”fel” språk eller olika språk för olika sammanhang? Daniel Åberg romandebut har jämförts med Ulf Lundells debut ”Jack”. Samtala kring begreppet generationsromaner.

Ja, börja samtala nu! Själv ska jag, trots den rysligt tidiga timmen, åka till Skanstull och dänga till iPet i badminton.

Uppdatering: Dängningen avklarad, och hälsenorna höll.

Ibland är det roligt att vara författare. Eller att åtminstone våga ha förhoppningen att man en dag ska kunna titulera sig författare utan att samtidigt känna sig som en bedragare när man presenterar sig och känna sig nödgad att lägga till ja men kanske mest journalist, jag har ju bara skrivit en bok, liksom för att ursäkta sig själv lite, så att de inte ska tro att man är något.

Åh, Sandviken sitter så djupt i ryggmärgen ibland.

Men ibland känns det roligt. Ibland känns det faktiskt som att man är något, att man faktiskt är lite bra och att det kanske kan bli något av det här satans författarskapet till slut om man bara ligger i lite. Som när man ser unga bloggare skriva saker som har ägnat senaste 3 ½ timmen åt att läsa denna underbara, fantastiska, gudomliga bok som jag totalt är förälskad i nu, eller som i går kväll, när jag såg att skribenten och Stockholms forne (?) efterfestskung Gustav Gelin gått igång på min bok också. Det är sådant som gör det värt det. Att få känslan av att man faktiskt är bra och att människor faktiskt gillat det man gjort. Och förhoppningsvis ska fortsätta göra det.

Oh well, tillbaka till vardagen: Frukost, tidningsläsning, lyssning på P1 Morgon och Melody Clubs nya skiva (recensionen lär landa på en svag trea) och promenad till jobbet. Onsdag helt enkelt.

Alltså, är det någon som har koll på hur det funkar med såna här Daisy-skivor? Får vem som helst låna dem? Jag har sett på nätet att min roman finns att låna i det här formatet på en del bibliotek, bland annat på Talboks- och punktskriftsbiblioteket i Stockholm, men jag har ingen aning om hur det funkar. Vore ju tufft att höra hur det låter. Har för mig att jag vid något tillfälle sett att man måste vara synskadad för att få låna. Stämmer det tro?

För övrigt har jag, i ett kombinerat utslag av tristess och sysslolöshet, gått igenom hela Sverigekatalogen på bibliotek.se och räknat ut att min bok (i inbunden form) finns på 131 svenska bibliotek. Hur det ser ut med antalet exemplar förtäljer inte historien, men de flesta har väl bara ett ex per bibliotek antar jag. Pocketen finns bara på två. Med tanke på att Sverige rymmer 290 kommuner och varje kommun väl fortfarande har minst en bibbla, finns det alltså gott om utrymme för bättring. Kom igen nu, köp in fler!

God damn it. Insåg just att det passerat en hel helg utan att jag har skrivit något Seg lördag- eller Slow Sunday- eller annat usch jag var ute sent och drack för mycket sprit i går och oj vad det är synd om mig i dag-inlägg. Jag måste vara på väg att bli vuxen.

Faktum är att det varit en särdeles lugn helg. Visserligen drack jag vissa mängder alkohol både på fredagen och lördagen, men det var knappt ens ihopplussat tillräckligt för att skapa en simpel salongsberusning. Vuxet. Eller tråkigt. Eller båda. Eller skönt. Kanske alla tre.

Såg Djävulen bär Prada i går kväll. Eftersom alla recensenter i princip skrivit samma sak – Meryl Streep i högform i rätt bra film som trots glatt yta har något vettigt att säga men tyvärr förvandlas till ett trainwreck av modell större i slutet – satt jag och stålsatte mig och kollade nervöst på klockan så fort jag passerat åttiominutersstrecket för att invänta Katastrofen. Så tog filmen slut och jag fattar inte vad alla gnäller på. Hade någon förväntat sig att Anne Hathaways karaktär inte skulle inse att hon levt i en livslögn, att hon inte skulle lämna modetidningen och att hon inte skulle hitta den sanna livsvägen igen, nu med fem lager nya skinn på näsan? Det är ju tre fjärdedelar av poängen med den här typen av film – att man ska lämna biosalongen med en sötsliskig men ändock varm känsla av att livet kanske ordnar sig ändå, och att saker och ting på något vridet sätt kanske får ett lyckligt slut, hur ynkligt vi än må ha handlat.

Men be aware, jag är inte särdeles intresserad av att skriva den typen av slut själv. Om de inte fyller en funktion vill säga.

Jag har nästan aldrig varit på en kyrkogård i allhelgonatid. Vet inte riktigt varför egentligen, men det har aldrig blivit av. I går fick jag dock för mig att jag ville se hur det såg ut, och fick med mig en kompis (vars första sms-reaktion var lite morbid…?) till Skogskyrkogården när mörkret fallit, för att se skådespelet.

Egentligen är det konstigt att jag aldrig begett mig dit tidigare. För precis som det avslöjas i Dannyboy & kärleken att jag är rätt svag för kyrkor, så är jag även förtjust i och fascinerad av kyrkogårdar, och även om jag inte är ett uns kyrklig så finner jag platserna väldigt rogivande. Kyrkogården i Uppsala kan jag promenera på i timmar. Lite morbid som sagt.

Hur som helst – det var en udda upplevelse. När vi gick in genom grindarna, vid halvsextiden på kvällen, var min väns första reaktion det här är ju som på Drottninggatan, och jag svarade mm, men utan H&M-butiker. För det var helt bisarrt mycket människor, när vi skulle ut ur tunnelbanan fick vi stå och vänta för att lyckas komma ner för trapporna, vid entrén var försäljningsstånden med ljus uppställda överallt och korvgubbarna stod på rad och sålde chorizos för glatta livet. Det kändes lite … underligt.

Längre in glesnade dock horden. Och väl inne i skogen var det ljuslykteupplysta området hjärtskärande vackert. Vi promenerade till Skogskapellet, där begravningen i min nya roman – vad den nu ska heta – äger rum. Jag var på väg dit i somras för att rekognoscera, men det blev aldrig av då, jag utgick från kartor på nätet när jag skrev scenen, men tänkte att det väl var lika bra att slå två flugor i en smäll nu. Kapellet var mindre än jag förväntat mig, men det var en fin byggnad, och kommer att fungera alldeles utmärkt i boken.

Summa summarum – en bra utflykt. Men det var lite sorgligt att gå förbi de gravar där det inte lyste lyktor. Kanske borde jag ha köpt ett ljus ändå.

Via Emma ser jag att Marcus Birro startat en blogg. Eftersom jag åter drabbats av tvivel inför vad min nästa roman ska heta (mitt eget förslag Vi har redan sagt hej då dissades hårt av ett par kompisar häromdagen, samtidigt som de hyllade det ursprungliga arbetsnamnet Hjärtats hundra sista slag, som jag själv tidigare ratat, så nu är jag helt förvirrad och funderar om jag kanske har tänkt fel) så drog jag mig raskt till minnes den lilla ordväxling som följde mellan mig och Birro efter att jag i början av juli publicerat det här inlägget.

Och när jag tänker efter så skrev jag ju faktiskt det här (mer om romannamnsproblematiken) och det här (om minnets förmåga att spela spratt med mig) där han också figurerade. Med tanke på att jag aldrig läst någon av Birros böcker verkar jag besynnerligt besatt av honom.

För övrigt är det lite deprimerande att jag aldrig, trots att jag är rätt djupt insyltad i branschen, aldrig lär mig att det inte kommer några tidningar såna här dagar. I dag hann jag stå vid dörren och svära i säkert fem sekunder och önska det inkompetenta tidningsbudet både den ena och den andra sjukdomen innan polletten trillade ner. Och då nämnde jag ju ändå det här med den tidningsfria dagen i går. Smart.