Daniel Åberg

Ibland är det som att tiden har sprungit iväg och jag står kvar utan att ha märkt att de andra har stuckit.

Det är så klart ingen känsla som inträffar jämt och ständigt. Den infinner sig främst när jag åker till Uppsala, staden jag förknippar med ungdomen, mitt retreat för hur livet var förr, där jag inbillar mig att jag inte behöver tänka på att jag ju faktiskt är väldigt vuxen nu. Det är där jag numera känner mig som äldst.

Egentligen är det väl inte konstigt. Människorna jag omger mig med där är de jag lärde känna som tjugoåring, tjugotvååring, på sin höjd tjugofyraåring. Många har stannat kvar, de bildade par när vi fortfarande var unga på riktigt och de håller ihop, andra har omstrukturerat sig, men de har en sammanhållande faktor och det är att nästan ingen av dem är en, de är alla två och jag undrar hur det kommer sig att de jag omger mig med i Stockholm oftast är singlar eller åtminstone lever ensamliv. Det är inget medvetet umgängesval jag har gjort och det är heller inte en åldersfråga, det har bara blivit så. Och det förbryllar mig för jag vet inte var det hände. Någonstans gjordes väl ett val, det fanns en vägkorsning där det gick att svänga åt två håll och jag vet inte varför jag inte följde de andra. Hur det kom sig. Hur jag förlikar mig. Hur jag inser att livet är som det är.

Tolka nu inte det här som att jag är olycklig. Men det slår mig hur annorlunda saker och ting kunnat vara ibland. Att det finns två så tydliga och utmejslade alternativ. Jag är därtill bakfull, en smula sentimental och säkerligen inte helt stringent.

Ja, jag var i Uppsala i går kväll, disputationsmiddag för min vän Henrik som numera kan titulera sig doktor och symptomatiskt för det här inlägget inom en relativt snar framtid även äkta make. Jag och Måns höll tal. Det var ett bra sådant om jag får säga det själv och det får jag – folk skrattade, vi nådde fram, Henrik log, såg lycklig ut och grät floder av glädje och oförblommerad tacksamhet. Dessutom lyckades vi skapa en cirkel som knöt ihop början med slutet och skapade en knorr som visade på vem han är, var och förhoppningsvis lär förbli. Det kändes bra för jag gillar ju att forma cirklar eller åtminstone ellipser.

Men det är alltid med en viss känsla av vemod jag tar tåget tillbaka nu för tiden. Något som gnager, något som ger mig lätt andnöd. Det behöver inte vara dåligt, jag gillar ju vemod. Men ändå, jag undrar varför det blev som det blev.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag i vintras var ute och bevakade det hårdaste vi har här i landet i turnéväg – Melodifestivalen – under sex veckor (eller ja, jag var bara på plats fem av de sex veckorna, men det är en petitess i sammanhanget). Nu pågår det ju ett annat schlagerspektakel i österled, och jag är ju som ni förstått inte där, utan jobbar och sliter på redaktionen i Stockholm istället.

Men jag kan ju inte låta bli att lägga schlagerfingrarna åtminstone lite i blöt. Därför finns det i dag, på vår officiella schlagerblogg som publiceras bland annat i Svenska Dagbladet och skrivs av min eminenta kollega Therese, en bild på min aktiva slipskollektion. Varför då undrar ni? Well, bege er dit och kika så kommer allt att klarna. Bläddra ner till inlägget Skrytvarning: En skön komplimang och läs sedan uppåt.

——

Ja, och vad sysslar jag med för viktiga saker på jobbet i dag då? Tja, jag har bland annat skrivit den här världsomvälvande notisen.

Jag ska åka till Berlin om exakt en vecka och eftersom jag är så tagen efter läsningen av ”Berlin: Stad av sten” känner jag att jag behöver insupa mer litteratur om platsen i fråga, gärna skönlitterär sådan och lättinförskaffad till på köpet, för dagarna som kommer är alltför hektiska för att jag ska ha tid att hinna leta i antikvariat eller nätbeställa eller låna på bibliotek. Så fram med era tips om ni har några, pronto!

Det blir mitt livs andra besök i den tyska huvudstaden, förra gången var för nio år sedan när jag tågluffade och om jag förstått Peter rätt så kommer mitt liv aldrig att bli sig likt igen efteråt. Jag vet inte om det är ett hot eller ett löfte.

In other news så fick jag i går kväll fyra småväxta chiliplantor i present av min kompis Magnus. De står i mitt fönster nu, har inte hunnit plantera om dem ännu, på söndag kanske. Jag har ju tidigare här i bloggen skrutit om att jag har elva krukväxter i min lägenhet, men det här är något helt annat, de är så små, så söta, så … hjälplösa. Jag känner faderskapets börda och jag är lite rädd.

Jag pushade för det redan häromdagen men det tål att sägas igen: Från och med nu finns allstå ”Pol Pots leende”, av världens bäste Peter Fröberg Idling, att köpa som pocket. Om ni inte läst den ypperliga boken redan vill jag bara påminna om att åtminstone Dagens Nyheter ansåg att just denna skapelse var det viktigaste som hände i litteratur-Sverige förra året – och då snackar vi överhuvudtaget. För på något annat sätt går det inte att tolka att Peter nominerades i litteraturklassen till deras kulturpris.

Och när jag nu ändå är igång och framhäver mina vänner, så vill jag bara tipsa om att Gunnar Ardelius är stort uppslagen i Göteborgs-Posten i dag, med anledning av hans nyligen utkomna roman ”När du blundar tittar jag”. Läs! Och köp (boken alltså, eller ja, köp GP också om ni vill). Gunnars första bok ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket” blev Augustnominerad i barn- och ungdomsklassen förra året, och han fick även det finfina priset Slangbellan för den. Det är ju inte heller särskilt illa.

Jag vaknar irriterad och kanske beror det på att min sajt, återigen, låg nere i flera timmar i går kväll och det stör mig, det gnager i mig för jag hatar att inte kunna bli nådd, bli sedd, bli granskad, synad och genomgången. Jag gnisslar tänder, snurrar runt i sängen, vaknar med huvudet i fotändan och täcket på golvet med kudden instoppad i munnen och en bibel i ett Höganäskrus om halsen.

Ni fattar magnituden.

Dock finns det saker som trots allt glädjer. Jag läste slutligen (jag har varit en extremt dålig läsare på sistone) ut den magnifika ”Berlin: Stad av sten” i går kväll. Fantastisk skildring av den tyska Weimarrepublikens väg mot nazismen, skildrad genom ögonen på några Berlinbor i slutet av 20-talet. Och det är bara den första delen i trilogin av Jason Lutes som översatts ännu, så jag har två delar till att hänga i svångremmen. Tjoho! Mer fylliga och icke sömnurlakade recensioner kan för övrigt hittas bland annat här och här, jag vet att Sydsvenskan hade en väldigt positiv sådan också men jag hittar den fasiken inte på deras sajt, oh well.

Dags att göra frukost.

Jag drömde om musik. I går hade jag en Mauro Scocco-dag, kanske var det därför jag kände mig så människoless framåt kvällen och idiotförklarade större delen av släktet. Inte för att den gode Mauro så vitt jag vet har något emot människan som tingest, men han är ju inte direkt muntergöken personifierad, och jag kanske överdoserade på ballader om ensamhet i moll, vad vet jag.

Men jag drömde om musik och när jag gör det så vill jag ändå vara glad. Jag tänker dessutom gärna bakåt, min hjärna går åt fel håll, in i det förflutna när den borde söka det som ligger framåt eller varför inte det som är här och nu. Åh, varför verkar jag aldrig vara nöjd med här och nu?

Jag minns inte riktigt vad det var jag drömde om musik. Men Morgan pratade om Maia Hirasawa när vi telefonerade i går. Se där, ett ord från det förflutna, ursäkta mig, jag ska gå och telefonera, så sött. Morgan pratade om Maia och konserten på Södra Teatern i morgon som han ska gå på, se där, en som kan se framåt istället för bakåt, själv började jag istället tänka på videon till hennes förtjusande ”And I found this boy”, ja en video som jag sett i det förflutna så klart.

Åh, inte ens en romantisk cyniker som jag kan tvivla på mänskligheten när jag tittar på något så förtjusande. Ja, det blir Maia och jag under promenaden söderut i dag och då är jag övertygad om att hela Drottninggatan dansar och ler.

Svenska Dagbladet drämmer till med ett rejält bloggpaket på sin sajt i dag med anledning av Linda Skugges bloggavsteg i helgen, och Expressen drar sitt strå till stacken och genast är bloggdebatten igång igen och det är lika bra att jag luftar mig i frågan också.

Jag kan mycket väl förstå att en del bloggare, och journalister för den delen – det är ju inte bara bloggar som man kan kommentera i – tycker att det är förjävligt att de tvingas ta så jäkla mycket låg skit på nätet, men problemet är enligt mitt sätt att se det egentligen större – bloggen har öppnat kranen för människans ärliga låghet.

Problemet som de illasinnade anonyma kommentarerna visar upp är ju att mänskligheten till stora delar i grund och botten är dum i huvudet. För jag är ledsen, jag tänker inte skriva ”till vissa delar”, för jag tror inte att det är några särskilt extrema människor som skriver de här jävla dumheterna, jag tror det är rätt vanliga idioter, som i sin alldagliga bitterhet över att de inte blev särskilt framgångsrika, lyckade eller bara för att de har en allmänt dålig dag visar upp sidor av människan som tidigare varit svår att släppa fram i ljuset, eftersom det så enkelt avslöjades. Nu, med ”anonymiteten” som skydd, kan de öppet skylta med rasistiska, homofoba och kvinnofientliga åsikter utan att blinka. Det går att inbilla sig att folk i grunden är snälla, men det är de inte. Folk är idioter när ingen tittar på. Vi pratar alla någon gång elakt om människor då vi tror att vi kan göra det utan att bli påkomna. Vi skvallrar. Vi pratar skit. Och när risken för att åka fast bedöms till noll blir så klart orden som kommer ur munnen eller fingrarna etter värre.

Och tyvärr görs det ju utan större risk. Att det mesta på nätet går att spåra genom ett gratiskonto hos Statcounter eller Google Analytics eller något liknande fattar inte de flesta, och en del av dem som fattar struntar nog ändå i det, de vet att majoriteten av dem som utsätts för hatet inte orkar bry sig tillräckligt mycket för att anmäla, att de istället rensar i tysthet och gråter i ensamhet då de tror att hatet är riktat personligen mot dem. Men det är det ju inte. De har bara råkat hamna i vägen för människans grundläggande uselhet.

Puh. Det där var ju inte så glatt skrivet.

Nej, det blev tyvärr inte iPet, aka Peter Fröberg Idling, som vann DN:s kulturpris, det blev istället klarinettisten Martin Fröst. Säkerligen en värdig mottagare, men jag tycker så klart att min käre vän borde ha fått det. Men men, ”Pol Pots leende” kommer åtminstone i pocket på torsdag, så spring och köp den i alla fall!

Klarinett. Bah!

Det här struntar säkert nittiosju procent av er högaktningsfullt i och tabellen haltar visserligen och bara en knapp fjärdedel av säsongen har avverkats och det roliga lär vara över framåt niotiden i kväll när resten av matcherna spelats, men ändå, fasiken vad glad en gästrikebo i exil blir av att kolla på den allsvenska fotbollstabellen just i detta nu.

Jag tror jag har fått solsting. En Kompottbrunch förvandlades till en tretimmarsutflykt i Hagaparken med Morgan och Josefine (hennes kalufs syns nästan ovanför Morgans ena hand) och solen satte sig i mitt huvud, eller om det är gårdagens alkohol tillsammans med förmiddagens långväga blogginlägg som spökade, jag vet inte, huvudet står i alla fall still och armarna är tunga och jag tittar på lappen på mitt skrivbord där jag skrev ner en tänkt romankonversation när jag kom hem i natt och jag förstår inte. Den var briljant då, ett episkt meningsutbyte mellan två älskande som inte vågar ta språnget men i dag är den mest oläslig, min handstil har verkligen blivit gräslig med åren, kanske borde jag börja skriva för hand istället, kanske skulle träning hjälpa. Får väl tyda och lägga in i tankedokumentet vad det lider, när armarna och hjärnan återfått kraften. Om du inte stoppar mig tänker jag kyssa dig nu står det överst, knappast genialiskt men nåväl, en början som fungerar och lyckas jag bara tolka fortsättningen kanske resten är historia.