Kanske Drottninggatan dansar och ler

Jag drömde om musik. I går hade jag en Mauro Scocco-dag, kanske var det därför jag kände mig så människoless framåt kvällen och idiotförklarade större delen av släktet. Inte för att den gode Mauro så vitt jag vet har något emot människan som tingest, men han är ju inte direkt muntergöken personifierad, och jag kanske överdoserade på ballader om ensamhet i moll, vad vet jag.

Men jag drömde om musik och när jag gör det så vill jag ändå vara glad. Jag tänker dessutom gärna bakåt, min hjärna går åt fel håll, in i det förflutna när den borde söka det som ligger framåt eller varför inte det som är här och nu. Åh, varför verkar jag aldrig vara nöjd med här och nu?

Jag minns inte riktigt vad det var jag drömde om musik. Men Morgan pratade om Maia Hirasawa när vi telefonerade i går. Se där, ett ord från det förflutna, ursäkta mig, jag ska gå och telefonera, så sött. Morgan pratade om Maia och konserten på Södra Teatern i morgon som han ska gå på, se där, en som kan se framåt istället för bakåt, själv började jag istället tänka på videon till hennes förtjusande ”And I found this boy”, ja en video som jag sett i det förflutna så klart.

Åh, inte ens en romantisk cyniker som jag kan tvivla på mänskligheten när jag tittar på något så förtjusande. Ja, det blir Maia och jag under promenaden söderut i dag och då är jag övertygad om att hela Drottninggatan dansar och ler.