Mitt livs novell

Jag vet inte riktigt hur det började. Eller rättning, det gör jag nog. 1992 vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat min första kärlek. Jag skrev en tårdrypande och genomsentimental historia om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts så var jag tvungen att skruva det hela ett extra varv, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk i cancer, en hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.

Faktum var att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara sjutton och tävlade i ungdomsklassen som var upp till tjugo år, men det var en välskriven historia och så särdeles sorglig och sturm und drangig att inte ett öga kan ha varit torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Jag kan fortfarande se det framför mig, hur juryn vrider sina händer och sliter sitt hår av rörelse.

Hur som helst, jag vann och skulle intervjuas och jag fick ledigt från skolan en eftermiddag eftersom reportern skulle komma hem till mig och jag berättade att jag läste Stephen King-romaner och att jag egentligen hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga. Sturm und drangig som sagt, jag har inget direkt minne av att jag var nere med arbetarlitteraturen vid den här tidpunkten, men någonstans måste jag ju ha fått inspiration till min statarhistoria i alla fall antar jag. Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i deras lördagsbilaga, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen efter, dels för att jag hade skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt och dels för att jag var övertygad om att jag skulle trilla ihop och bli en våt fläck nästa gång jag träffade föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under mig som jag inte vågade prata med och när jag väl gjorde det så var det bara pinsamheter som kom ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det kändes obekvämt att en besatt galning skrev om henne, att en ful och töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp direkt kanske.

Den här novellen är dock inte poängen med det här inlägget. Det är istället det som hände senare. Tidigare under mina första stapplande steg som författare hade jag nämligen bara skrivit hårresande skräcknoveller, inspirerade av alla Stephen King-romaner och bleka kopior av honom som jag plöjde. Faktum är att min klassföreståndare vid ett tillfälle i sjuan ringde hem och hade ett allvarligt samtal med mamma för att jag och min vän Jennie tävlade i att skriva de mest groteska berättelser om blod, spöken och ond bråd död på svenskan, vi var uppenbart skadade i huvudet. Jag minns inte riktigt hur det slutade, men mig veterligen har vi båda fortfarande sinnet i behåll och våra mordiska sinnen hålls i schack, så kanske var det telefonsamtalet som räddade oss. En uppsträckning är alltid bra.

Fokus gick alltså från skräck till kärlek, två ämnen som visserligen kan ligga väldigt nära varandra men det hör inte hit, inget hör egentligen hit utom det stora avslöjandet som senare ska komma, men jag har ju alltid så särdeles svårt att nå pudelns kärna för det är ju resan som är det bästa målet.

Kärlek var det ja. Jag fick tusen kronor – eller ja, niohundranittionio plus en för att vara exakt, av skattetekniska skäl fick reportern ge mig en enkrona och så satte de in resten på mitt konto för att slippa betala sociala avgifter – och därmed hade min förståelse om att kärlek är pengar börjat gro. Men hur tjäna mer pengar? Vem var villig att betala för berättelser om ung och oftast olycklig kärlek?

Jo, Mitt livs novell. Denna fantastiska tidskrift som tjejer i min omgivning slukade med hull och hår, som varannan eller var tredje vecka levererade ett fullmatat nummer med sötsliskiga berättelser om kärlek direkt ur livet. Nittiofem procent av alla texter däri var skrivna av tjejer för tjejer, men det fanns ett undantag – killnovellen. Oh the joy.

För det är det som är poängen med det här, det var det här iPet grämde sig över att han inte tog med som en av sina underligheter om mig i den där utmaningen jag serverade i mitten av mars. Att jag under några febriga år, kanske från hösten 1993 till våren 1997, hade en stadig sidoinkomst som Mitt livs novells manlige hovskribent av killnovellen. Jag minns inte hur många texter jag skrev, jag har bara ett fåtal sparade i tidningsform och några noveller har överlevt det dryga decenniets datorbyten och finns sparade på hårddisken, men det kanske rör sig om … tja, cirka tjugofem berättelser. Och vilka berättelser sedan.

Det här var inget jag stoltserade med, tvärtom försökte jag hålla det relativt hemligt. Novellerna publicerades aldrig med byline, ingen som läste dem hade en aning om vem författaren var, vilket var en förutsättning. De handlade nästan alltid om samma sak – tonårig kille gör något dåligt, blir påkommen, får sitt straff och kommer till moralisk insikt. Eventuellt blir han till sist lycklig, men oftast inte. Det viktigaste elementet var insikten, vetskapen om att han betett sig som ett svin och tvingades ta konsekvenserna av sitt handlande. Tidningens läsare, som alla var kvinnor, tyckte om att läsa att killar visserligen oftast var usla, men att de kunde komma till insikt om sina brister och därefter bli bättre människor, eller ja, pojkvänner.

Ibland var inte novellerna särskilt långa, men oftast var de ordrika och kanske något utdragna – långa noveller gav mer betalt. Oftast var de ackompanjerade av en helsidesbild på en tvålfager fotomodellsyngling som tittade in i kameran med sugande hundblick. Rubrikerna var braskande och alltid i stil med Jag var för feg för att älska. I början lämnade jag egna rubrikförslag men de hittade alltid på något annat så efter ett tag slutade jag med det.

Jag minns inte vilken den sista novellen jag hade med i tidningen var, men jag minns att det var våren 1997 och att rubriken var stort uppslagen på tidningens löpsedel som jag och min dåvarande flickvän såg i Svavagallerian i Uppsala. Jag kommer inte ihåg hur hon såg på mitt dravlande kärleksskrivande, men troligen tyckte hon det mest var humoristiskt. En del andra bekanta tyckte det var totalt förkastligt, en vederstyggelse utan dess like, något jag inte borde syssla med om jag hade riktiga författarambitioner. Själv tyckte jag mest det var en ypperlig inkomst, och i efterhand inser jag ju att ”Dannyboy & kärleken” aldrig hade blivit verklighet om det inte varit för de här novellerna. Personerna må vara tio år äldre men grundhistorien är ju densamma. Vi har alla levt i en Mitt livs novell-berättelse, livet är just så klyschigt. Eller så är det bara jag.

När tidningen lades ner några år senare fick jag ett personligt tackbrev av chefredaktören för mina insatser. Jag har det kvar någonstans tror jag.

Kära Daniel – glöm nu inte

Bara för att den lätta berusning jag känner just nu (efter finfin middag och ett kalas) inte ska spela mig ett minnesspratt när jag vaknar i morgon, så påminner jag redan nu mig själv att under morgondagen, eller ja, tekniskt sett senare i dag, ska jag att skriva en anekdot om en underlighet om mig som iPet har grämt sig över sedan snart två månader att han inte kom på om mig när det begav sig.

Eller ja, han har grämt sig i en vecka i alla fall, det torde vara nära nog.

Jag tänker inte avslöja detaljerna redan nu men det handlar om kärlek och patetik på hög nivå. Tune in runt lunchtid.

Lässtress

Större delen av sista Sex-numret ligger oläst, senaste Bon likaså, veckans Time, Fokus, senaste numret av Rodeo och Macworld (svenska och brittiska), dagens DN och SvD och alldeles nyss damp Vi i Vasastan ner innanför dörren. För att inte tala om att jag inte läst ut vare sig ”Persepolis” (vars lånetid jag nog gravt övertrasserat tyvärr), ”Berlin: stad av sten” eller ”Jpod” som ligger på mitt nattduksbord mer eller mindre halvlästa. När i helvete ska man hinna göra det där som kallas att leva!?

Hjälp, det står en blogg i vägen

Det är tydligt att litteraturkritiken har problem med bloggvärlden. Efter att ha läst recensionerna i DN och SvD av Isobel Hadley Kamptz roman ”Jag går bara ut en stund” är det uppenbart. Kritikerna försöker läsa en roman, men det står en författare i vägen som de redan har en bild av, och då går det inte att läsa boken som en … ja, roman.

Problemen för recensenterna är dock olika sidor av samma mynt – i SvD koketterar nästan Lina Sjöberg över sin okunskap om bloggare (”Jag har bara hört talas om dem”) samt bloggläsning (”Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den”), men boken bedöms – på sättet jag läser recensionen – på ett särskilt sätt eftersom det finns en blogg och en författare som skrivit offentligt (i Expressen) om sakerna som står att läsa i romanen, även om Sjöbergs huvudsakliga kritik ligger på andra områden.

I Nina Björks DN-recension är det uttalat redan från början. ”Jag kan inte läsa det här som en roman”, skriver hon, ”jag har nämligen redan läst denna historia när den vuxit fram i Isobels blogg”. Recensionen blir i slutet en kapitulation – ”härmed meddelas att ’Jag går bara ut en stund’ är mottagen. Jag kunde inte läsa den som en roman för det stod en människa i vägen”.

Är det så här vi ska ha det i fortsättningen? För romaner skrivna av personer som också bloggar om personliga ämnen lär ju inte direkt vara ett utdöende fenomen. Kommer den här utfläkningen av det privata redan innan det paketerats i hårda pärmar leda till att romaner inte längre kan recenseras på ett vettigt sätt? Eller rör det sig bara om ett övergångsfenomen, ett extremfall? Borde kanske Nina Björk ha sagt ifrån, nej tack, jag känner redan henne genom hennes blogg, ge boken till någon annan istället? Isobel (såväl jag som Nina Björk kallar henne gärna så eftersom vi tycker att vi känner henne via bloggläsning) har dessutom skrivit om Björk i ett inlägg att ”hon är nog arg på mig nu” eftersom de stod i olika ringhörnor i den så kallade väskdebatten, borde kanske DN:s litteraturredaktörer själva ha sagt ifrån?

Nu bör det i jämviktens namn sägas att såväl GP:s som Sydsvenskans recensenter lämnar bloggproblematiken rätt därhän och fokuserar på boken istället. Själv har jag inte läst mer än utdraget i Bon i vintras (som jag gillade men som samtidigt gjorde mig lite upprörd eftersom texten rörde sig i samma kvarter som jag tänkt låta min andra bok utspela sig i, jag kände mig som en härmapa) samt bläddrat lite i förhandsexemplaret som legat på redaktionen i några månader.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Självklart borde ett litterärt verk kunna stå på egna ben oavsett avsändarens övriga skrivande eller leverne. Men recensenter är ju även de människor, och sådana tar intryck av sin omgivning. Och självklart tänker jag – som vanligt – på det här även med personliga glasögon. Om jag skriver bok nummer två så som den är planerad och inte ger mig på den tänkta trean direkt, så kommer fiktion och fakta att blandas ner i samma kakform. Och när det sedan kommer ut vill jag kunna gömma mig bakom fiktionens vindskydd, det är en roman, och sedan ska det vara bra med det. Men i den nya sköna bloggvärlden är det kanske inte så enkelt. Inte för att jag egentligen skriver något personligt i min blogg som har med boken att göra, utan för att okända människor jag aldrig träffat redan innan de öppnar romanen har en klar bild av vem jag är och hur de ska tolka det som står däri. Det känns lite … konstigt.

Men jag har ingen annan än mig själv att skylla antar jag.

Det gick nog lite för fort

spindelmannen.jpg

Det gäller att hålla ordning på sina superhjältar. Utgår ifrån att SvD nog rättar till ingången på puffen på sin kulturetta rätt snart. Men som tur är tog jag en skärmdump så att fadäsen kan sparas i evigheters evighet. Själv korrläste jag i dag rubriken Latink Kings finns inte mer utan att höja på ögonbrynet ens en tiondel, men det är en helt annan sak.

För övrigt är jag, superhjältejunkie som jag är, väldigt peppad inför helgens ”Spiderman 3”-besök.

Med god marginal

När vi klev av tunnelbanetåget vid Medborgarplatsen hade mer än hälften av de avstigna de gulgröna blanketterna i ena näven. I rulltrappan upp mot Folkungagatan möttes ett kompisgäng, en kille på väg ner kramade en tjej på väg åt vårt håll, han var lätt triumfant och nöjd över sin prestation, hon hade något mer jagat i blicken och deras vägar skiljdes snabbt. Hon var liksom oss tvingad att följa skocken, han hade redan gjort sitt.

På Götgatan hade Skatteverket för första gången gjort slag i saken, Skatteskrapan är numera Studentskrapan och aldrig mer lär vi kunna droppa våra deklarationer där. Lämmeltåget av bilar tvingades svänga höger istället, ner i de delar av Södermalm man aldrig besöker om man inte har ett specifikt ärende och jag undrade hur det kommer sig att jag aldrig känt någon som bor i Södra stationsområdet trots att det bara är bostäder där, en sovstad mitt i staden.

Människor joggade förbi oss, en tjej hoppade ur en röd Volvo från karavanen på vår vänstra sida som likt ett ödsligt godståg om natten sakta slingrade sig mot sitt mål på sin snitslade bana. Hon satte fart mot målet, Morgan skrattade lätt, det var länge sedan jag hade så här roligt sa han, och jag kunde inte mer än hålla med, små grodorna små grodorna är lustiga att se och vi var två av de som likt alla andra gick på led framåt till varje pris. När vi genade över korsningen vid Magnus Ladulåsgatan tätnade folkhopen, framåt, inget kan stoppa oss nu och längre fram hörs någon ropa Nu stänger vi igen lådorna! och en oro uppstår i luften, en osäkerhet som kräver ett sneglande på mobiltelefonernas klockor, men de borde inte ha stängt än, det var nog bara någon som var rolig och jo, folk stoppar fortfarande ner sina självdeklarationer, bilagor, yrkanden och framtida avslag för glatta livet. När klockan är 23.59 gör jag detsamma. Symboliken i klockslaget känns nästan fånig, för perfekt för att vara sann, men Morgan kollar sin klocka också och det stämmer verkligen, vi har lurat den teoretiska förseningsavgiftsdöden med mindre än en minut tillgodo.

När vi går upp mot Medborgarplatsen för att köpa en korv av Pölsemannen för att fira fortsätter människo- och biltåget i outsinlig ström. De springer, joggar eller försöker promenera avslappnat med stressade steg som avslöjar dem. De håller nog lådan öppen ett tag till. Men vi hann faktiskt på riktigt.

SKV 299

skv.jpgAlltså, jag trodde att det här med årets deklaration var en slam dunk. Jag trodde den nästan var klar. Jag trodde jag skulle föra in några siffror här och där, och därefter kunna skratta hela vägen ner till inlämningslådan vid Stadshuset. Men nej, det skulle jag visst inte. Drog just ut en kopia av SKV 299 utgåva 12, Skatteregler för delägare i handelsbolag – med deklarationshänvisningar, och det här är fasiken i mig ingen promenad i parken. Urk.

Eller överdriver jag nu? Ska jag inte låta mig luras av det skattetekniska mumbojumbolingot? Jag har ju rott min enskilda firma i land med bravur de senaste åren, bokfört som en gud, gjort avdrag som hade jag aldrig pysslat med annat. Det kanske inte finns någon orsak att vara rädd för handelsbolagsbroschyren heller?

Men den ser så … otäck ut.

Kanske ett tecken så gott som något

Det är fan i mig inte lätt att veta hur jag bör göra. Jag försöker komma överens med mig själv om boken, om jag ska hålla fast vid det jag har eller ge mig i kast med det nya, eller ja, det gamla beroende på hur man väljer att se på det. Jag är inte redo att ta ett beslut än.

Det ena behöver så klart inte utesluta det andra. De knappt 50 sidor jag skrivit på det jag jobbar med nu är inte värdelösa, de ska inte kasseras, men samtidigt så lockas jag av historien jag redan skrivit en gång och skulle vilja skriva igen. För jag skulle behöva skriva om från början, stavelse för stavelse, det jag skrev för fjorton år sedan håller inte. Storyn är det inget fel på, eller jo, den måste ändras lite, tonas ner för nu är den ärligt talat alldeles för tonårigt dramatisk, men det är främst naiviteten mellan raderna som får mig att rodna när jag läser det ursprungliga manuset. Åh kära Daniel, om du bara visste vill jag säga till mig själv när jag ibland nästan måste blunda när ögonen far över bokstäverna.

Men det är en bra historia. Det är faktiskt det. Och det är det jag känner att jag behöver. En bra historia som kan gripa tag om mig när jag skriver och i förlängningen läsaren. Om jag bara kan jobba mig runt ett par enerverande problem med historien så kan det bli hur bra som helst.

Och det bästa av allt? Titeln ”Vi har redan sagt hej då” sitter som en smäck även på den här berättelsen, faktiskt till och med bättre än på det jag skriver nu. Det skulle kunna ses som ett tecken.

Att stanna eller gå vidare, det är frågan

Det ligger en lätt men omisskänlig doft av sopor över tillvaron. Jag anar att det är påsen under diskbänken som innehåller något otrevligt, men sopnedkastsbesök innebär kläder, och det känns som ett övermaga initiativ just nu. Och kanske är lukten väl synkad med mig själv, jag känner mig … tja, lite sopig i dag antar jag.

Annars är något som är bra med Valborgsfirande att man dricker alkohol redan på dagtid och således – om man har vett att sluta i tid – inträder bakfyllan redan framåt kvällen och dagen därpå blir rätt odramatisk. Och jo, jag hade vett att sluta i tid, jag var åter i Stockholm och vuxenlivet redan vid halv tio och avslutade kvällen i min egen soffa framför ett lättsmält ”Grey’s anatomy”-avsnitt innan jag stupade i säng.

Drabbades av en viss noja i går. Till lunchen med mina Uppsalakompisar, som jag träffar rätt sällan eftersom jag inte åker upp så ofta längre, dök inte bara bekanta ansikten upp utan även en sällan skådad ström av bebisar. Alla, well med något undantag, hade skaffat barn och det samtidigt och det fick mina mumlande svar på deras frågor om hur det var med mig – som jag likt en nickedocka återupprepar varje år där innebörden är densamma och orden nästan likaså – att kännas patetiska eftersom ingenting förändrats, ingenting har hänt, ingenting känns ens som att det har potential att ändras. Jag kände mig som ett tomt skal och jag skämdes för att jag inte har lyckats på det område där de triumferar.

Men så drack vi öl och snaps och när klockan slog tre gick vi som fortfarande ville känna ungdomens vindar i ansiktet ner till galoppen på Kalmar och vi drack sunkskumpa med ynglingarna och vi kramade gamla vänner som likt jag själv återvänder till brottsplatsen år efter år och vi lär väl ses där även nästa Valborg om nationshuset står kvar. Det fick tankarna om livets föränderlighet och raka linje som man antas följa att suddas ut. Åtminstone tills i dag.

Nej, nu ska jag sluta älta tillvaron, ta tag i den där soppåsen och åka och fika på Söder med Jennie, ja alltså hon som jag nämnde i gårdagens Valborgsinlägg från 1996 men som sedan länge lämnat Uppsala bakom sig.

Därefter ska jag fundera på boken, vilken den nu är.

Den 30 april 1996

Jag minns det som vore det i går, trots att det bevisligen var elva år sedan. Den 30 april 1996 upplevde jag minns första Valborg i Uppsala och trots att jag var van vid att säga sista april om den här dagen hemifrån och det enligt mitt minne är så att även infödda Uppsalabor säger just så, så blev dagen av någon anledning snart döpt till Valborg.

Jag minns korridoren på Studentvägen där vi började, jag tror att min vän Jennie bodde där, vi satt längs väggarna eftersom det var fullt i köket och det var lite för kylslaget för att sitta utomhus. Klockan var strax efter åtta och det var långt före den tid i mitt liv då jag lärde mig dricka champagne, och i ärlighetens namn var det väl knappast champagne utan snarare Freixenet i femtiokronorsklassen som vi drack samtidigt som vi åt frukost.

Så poppar en Uppsalakompis upp i chatten 2007. Är inte du här? och jag svarar Jag är för gammal för att åka upp så tidigt. Kommer vid lunch någon gång och hon svarar galet… då missar du ju frukosten och jag säger jag siktar på att vara i form till galoppen och hon säger nu ska jag dricka shots och så var den konversationen slut.

Det är inte riktigt så jag minns Valborg. Jag minns inte shotsdrickande vid niosnåret på morgonen. Så har jag ju en särdeles romantisk bild av mitt förflutna också. Minns väl inte fyllans baksida, ragglandet, teknologerna i overall, människor som kräktes i buskar, människor som gjorde annat i buskar.

1996 drömde vi fortfarande om den ultimata Valborgsdagen. Eller snarare trodde vi kanske att det var så man var tvungen att göra. Därav uppstigningen i ottan, därav att mina vänner hade varit ute redan kvällen innan, därav den vingliga cykelfärden ner mot staden för att se forsränningen, overallmänniskornas julafton, vid tiotiden. Jag brukar trots detta hävda att jag aldrig sett forsränningen, och jag tror att det dessutom är sant, för jag minns inget av den och det är väl det vi minns som är verklighet, eller åtminstone det som är viktigt. Vad jag däremot minns är att jag och Jennie var på Åhléns strax efter klockan tio, hon skulle köpa strumpbyxor och utanför var en äldre dam förtvivlad eftersom några ynglingar hade krossat flaskor på Stora torget och hon bar sin lilla hund i famnen för att skydda tassarna och hon svor över ungdomens dumhet. Det gick väl inte att förneka hennes påstående men själv var jag mest fascinerad av att knata omkring inne på Åhléns strax efter klockan tio och vara full och särdeles fnissig, det var två världar som inte riktigt gick ihop, ungefär som att dricka kolsyrad mjölk.

Så poppar iPet upp i chatten 2007. Yo! Är du laddad för en riktig tokfylla nu? frågar han och det var värst vad alla triggas av mitt valborgande och jag svarar Yo yo. Nja, jag sitter och bloggar än så länge bara och dricker te, men snart börjar väl Valborgsnerverna att spritta.

Någonstans därefter blir dagen dimmig. Inte så att jag inte minns vad som hände, men den heldragna linjen försvinner, den blir på sin höjd streckad och till sist mest snitslad, markerad med punkter. Jag minns att vi åt lunch hemma hos min dåvarande flickvän som bodde i övre Luthagen, det regnade och när vi senare på vingliga cyklar tog oss ner mot mösspåtagningen vid Carolina Rediviva regnade det lätt. Fast nej, var vi verkligen hos henne eller var det hos en vän till henne? Cyklingsriktningen in mot staden känns fel, som om vi mer kom från nordost istället för nordväst, vilket torde varit fallet. Hur som helst, vi trängdes i backen framför Carolina och jag hamnade vid den lämna företräde-skylt som Josef klättrar upp i i ”Dannyboy”, en skylt jag ofta under senare år använt som riktmärke, rektor viftade med sin mössa och det vita havet när 40 000 vinkade tillbaka gav mig magvärk och gåshud och därefter galopperade vi mot nationen längs Öfre Slottsgatan och folkhavet lyfte oss framåt och i korsningen med Sankt Olofsgatan räddade jag livet på min flickväns kompis när jag i sista ögonblick slet undan henne från en framrusande buss som trots detta snuddade vid hennes näsa som jag minns det. Och det är det man minns som är verklighet har vi ju redan bestämt så sedan gick hon med tomteröd näsa mot galoppen på Kalmar nation.

Därefter minns jag en hemfärd. Vad som utspelade sig i nationens trädgård förblir en dunkel erinran, en förvirring, något mytiskt, något jag aldrig kommer att veta. Genom följande decennium har de dock alltid sett mer eller mindre likadana ut med disko utomhus, billigt bubbel för hundra kronor flaskan (inflationen har varit noll procent på den fronten, det skulle bli totalt kaos om de som sålde flaskorna nere i puben en sån här dag skulle tvingas ge växel), fulla studenter och en del äldre medlemmar som kommer dit bara för att minnas och kanske räknas jag numera till den skaran och ibland skiner solen, ibland regnar det och ibland är det bara mittemellan.

I dag skiner solen och om det bara var varmt utanför mitt fönster istället för 6,4 grader skulle livet vara underbart. Det är svårt att förklara min lockelse till den här dagen för någon som aldrig upplevt den. Det är till och med svårt att förklara den för en ordinär Uppsalastudent, den typ som åker dit för att plugga i tre-fyra år och sedan aldrig ser bakåt. Men jag gör ju det, jag tänker ofta baklänges och därför kommer jag aldrig ifrån återvändandet, den årligen återkommande färden tillbaka, till livet som aldrig riktigt blev men som samtidigt på en del sätt är det mest bestående jag har. Jag tvivlar på att mina ord ter sig vettiga men det gör kanske inte så mycket, kanske förmedlar de åtminstone en känsla som går att förstå, vi har väl alla något vi vägrar släppa taget om.

1996 gjorde jag kardinalfelet att somna. Efter galoppen åkte jag hem till radhuset i Flogsta jag delade med mina fyra Sandvikenvänner och jag somnade och när jag vaknade ett par timmar senare hade jag en sån huvudvärk att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, så jag gick ner i köket och försökte dämpa smärtan med alkohol och knäckebröd med kaviar. Det pågick en fest hemma hos oss, det minns jag bestämt även om jag inte kommer ihåg vilka som var där. Jag har för mig att jag pratade i telefonen med min flickvän och att vi eventuellt bråkade om något och jag brukar se henne ibland, hon jobbar med något här i Stockholm nere i city tror jag och ibland korsas våra vägar men det var många år sedan vi pratade eller ens sa hej, tiden går och människor förändras och försvinner ur vår tillvaro och hon är en sådan människa. Senare på kvällen möttes vi igen på Kalmar, jag stapplade ner dit med min huvudvärk och som jag minns det lyckades jag aldrig få igång min kropp igen, inte på riktigt, den stretade emot och tyckte att det fan fick vara nog. Jag höll med men det var Valborg och eftersom det bara inträffar en gång per år så ignorerade jag signalerna. Jag var säkerligen väldigt bakfull dagen efter.

Att minnet ändå är relativt intakt från 1996 beror så klart på att det var första gången. Decenniet som följt är mer spridda skurar och bara konkreta där de kan hängas upp på något specifikt. Jag minns att 1998 bjöd på högsommarvärme eftersom jag var heltidsanställd som andre kurator på nationen (ekonomichef) och således jobbade från arla morgon till sena natt, år 2000 likaså eftersom jag minns att jag hade en hög JMK-kompisar med mig upp som jag vallade runt vilket alltid är en dålig idé för om det är något jag lärt mig under det här decenniet är det att det är hopplöst att hålla ordning på folk och att det alltid inträffar något som gör att man inte dyker upp på angiven tid på angiven plats. Visst, mobiltelefon är ju bra att ha i såna lägen men oftast är nätet överbelastat eftersom alla ringer i ungefär samma ärende samtidigt. Den Valborg som inträffar i ”Dannyboy” är till största delar uppdiktad, men fragment av verkligheten har så klart sipprat sig in och vem vet för den delen vad som egentligen är fiktion när allting kommer kring.

Åren går men mönstren består. 2007 års Valborg lär inte bli särskilt annorlunda. Klockan är nu 10.50 och om allt vill sig väl åker jag om en knapp timme och anländer till mina vänner, som likt jag själv tillhör trettioplusskaran, som håller lunch på Rackarnäbbet strax ovanför Kalmar nation, en timme därefter. Därefter kan vad som helst hända och jag hoppas att det gör så också.

Jag vet inte hur länge jag kommer att fortsätta åka till Uppsala på Valborg, men jag vet att jag kommer att sörja den dag jag inte längre gör det.

Hej då så länge.