Tillbaka till samtiden (2)

dbkfrack.jpgEftersom Kent stal sin albumtitel ”Tillbaka till samtiden” från en inläggsrubrik av mig i januari bestämde jag mig för att spendera gårdagen med sagda skiva. Och eftersom jag och Kent går way back, debuten släpptes samma år som jag lämnade hemmet och blev en popjunkie på Kalmar nation i Uppsala och tyckte att ”Frank” var en så löjligt bra låt att det inte riktigt fanns, känns det fint att vi fortfarande har så mycket gemensamt. Jocke Berg tar sig aldrig från Hagnesta Hill och jag tar ju mig aldrig från min dåtid hur jag än försöker, jag sugs bakåt utan möjlighet att stanna och får problem med fiktion kontra verklighet och det är säkert samma sak för honom men det vet jag så klart inte.

Jag har ett möte med en hund inom kort så jag hinner inte riktigt brodera texten, men egentligen räcker det ju med att kolla på startsidan på Kents sajt och läsa de inledande kapitlen i ”Dannyboy & kärleken”, äh första raden räcker nog för sjutton, för att förstå hur mycket vi egentligen delar.

Booker, Gripen och jag

Det blev en irländare som plockade hem årets Bookerpris. 45-åriga Anne Enright tilldelades utmärkelsen för romanen ”The gathering”, för till skillnad från vårt eget Nobelpris i litteratur går Bookerpriset till en bok, och inte till ett författarskap, vilket oftast ger att vinnarna av det brittiska priset är rejält mycket yngre och vitalare än Nobelprisvinnarna, även om de två senaste årens segrare där, Orhan Pamuk och Doris Lessing, verkar ha mycket krut kvar i benen. Jjojo, Lessing fyller åttioåtta vilken dag som helst, men verkade ha ett par decennium kvar baserat på uppvisningen på sin Hampsteadtrappa.

Likt rätt många Bookervinnare tidigare finns heller inte Enright utgiven på svenska vid tiden för tillkännagivandet – 2006 års vinnare, den då blott 35-åriga indiskan Kiran Desai som fick priset för ”Bittert arv”, debuterade här först i år och irländaren John Banville från 2005 väntar fortfarande på svensk utgivning. Själv hade jag aldrig hört talas om Anne Enright innan jag för några dagar sedan läste en inför-text i The Guardian, tror jag det var.

Oh well, hon kommer säkert ut på svenska inom ett år.

——

Och så något helt annat: Är det inte väldigt tragikomiskt att när svenska staten till sist lyckas sälja några Gripen-plan till ett annat land, så sker det inte för att köparlandet Thailand verkar tycka att Gripen är särskilt bra, utan för att USA vägrar sälja F16-plan till dem eftersom Thailands demokratiskt valda regering blivit avsatt i en kupp?

Sved, svedd eller swede?

Det här med namn.

Alltså jag tycker att det är okej när man döper en hockeyarena i Örnsköldsvik till Swedbank Arena. Eller när Brynäs säljer ut sin nya arena till Läkerol i Gävle. Eller när Färjestads hall i Karlstad får namn efter Löfbergs Lila.

Men vad fasiken – är det verkligen stilfullt att döpa landets nationalarena i fotboll efter en bank som har Sveriges fånigaste namn, ett namn som dessutom alltså redan är i bruk i Örnsköldsvik? Och är det någon som vet hur man ska uttala det ordentligt, heter det Svedbank, Sveddbank eller Swedebank? Och ska arenan ha samma hiskeliga logga, som ser ut som att den är gjord av en tolvåring som gått loss i Illustrator – nej förlåt MS Paint – som banken har?

Swedbank betalar lite drygt hundrafemtio miljoner kronor utslaget över sexton år, alltså knappt tio miljoner årligen. Arenan i sig går loss på nästan två miljarder kronor. Visst, det är vanskligt att kalla hundrafemtio miljoner för en droppe i havet, men ändå, hade man inte kunnat strunta i de där pengarna, som uppgår till cirka åtta procent av totalsumman, och döpt arenan till något man inte behöver skämmas för istället?

Kors i taket, nätet är fyllt av reklam

Alltså jag förstår inte riktigt.

I en personlig notis i dagens DN – ja ni vet de där som trycks i fet stil i botten på Idé & kritik-uppslaget där man får uttrycka personliga åsikter och inte behöver vara journalistiskt torr – skriver Bo Madestrand under rubriken Frihet som i en liten Facebook (ej på nätet) att det är konstigt att tydligen vem som helst får annonsera på hans personliga hemsida. Att besökare som går in på hans Facebooksida kan få för sig att han sponsras av Skandia och Yves Rocher.

Och jag förstår som sagt inte riktigt. Facebook är knappast någons personliga hemsida. Det är ett kommersiellt drivet nätverk vars grundläggande syfte torde vara att inbringa pengar till sina ägare, pengar som rimligen måste komma in genom reklam eftersom Bo Madestrand samt över fyrtio miljoner andra människor (däribland jag) valt att sajna upp sig på deras sajt utan kostnad, dessutom genom att acceptera en massa terms and conditions där det noga står vad Facebook får och inte får göra med den enskilde användarens uppgifter.

På en fråga om hur man tar bort reklamen svarar Facebooks support att det alternativet inte erbjuds. Vad säger det om friheten på nätet? undrar skribenten, som vore det en nyhet att gratistjänster på internet måste betalas genom reklam. Men måste nättjänsterna vara gratis då? Tja, över ett decenniums massanvändande av internet har väl rätt tydligt visat att nästan ingen vill betala för dess tjänster. Ja, förutom möjligen för porr då.

Jag är i fas. Ungefär. Kanske i alla fall.

Två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Två veckor. Fjorton veckor avverkade. Jesus vad tiden går.

Hur ligger jag till då? Tja, jag vet inte riktigt. Självklart hade jag nog velat vara lite längre gången i min textskrivarprocess – jag skulle ju vilja vara klar redan nu – men samtidigt är det som att jag mer eller mindre hade förväntat mig att jag inte skulle hinna lika långt som jag planerat, vilket väl betyder att jag mer eller mindre är i fas. Ungefär. Kanske i alla fall.

Läste igenom större delen av texten i lördags. Det kändes rätt bra trots allt. Mitt udda sätt att ordna kapitlen kändes stundtals lite sökt, men det kanske ger sig när helheten framträder i klarare ljus. Åtminstone är det vad jag hoppas på.

Jag känner mig glåmig i dag. Det är med andra ord en helt vanlig måndag.

Jag ser Nyheterna i TV4

Åh, vad jag gillar Torgny Lindgren. Hans underfundiga romaner, hans lågmälda humor, hans oerhört trevliga sätt när man intervjuar honom även när presskontakten förlaget glömt bort att informera om att man ska ringa och hela hans familj, inklusive barnbarn, står i farstun på väg ut till bilen för att dra på semester när man ringer (vilket inträffade när jag intervjuade med anledning av ”Dores bibel” för ett par år sedan).

Och så nu det här, i Expressens långa lördagsintervju, som får mig att skratta rakt ut när jag läser det:

Konsumerar du någon skräpkultur?
– Det beror på vad du menar med skräpkultur. Jag ser Nyheterna i TV4.

Stor humor. ”Norrlands akvavit” ligger högst på min att läsa-lista för tillfället.
——

Nej, nu är det brunchdags. Boulebar på Surbrunnsgatan tror jag minsann.

149 929 and counting

Nej, det blir inget tidshopp. Jag tror att min berättelse får löpa linan ut inom en ganska snäv tidsrymd, ett ögonblick i tiden, med en öppen början och ett oskrivet slut. Lyckas jag bara få känslan av uppgörelse – med det egna jaget, historien och kanske även den närmaste omvärlden – att framträda på det sätt jag hoppas så bör det bli bra ändå. Det är nog ändå där fokus måste ligga.

Åh vilken vag rappakalja. Men jag känner att jag inte kan vara mer konkret, inte utan att avslöja saker jag vill låta vara osagda i det här läget.

Jag önskar att jag kunde känna samma säkerhet över hela texten som jag känner över dess första sida. Nej för den delen, hela det första kapitlet är väldigt bra. Det känner jag. Men resten då? Tja, nja, mja, det är för mycket att ta in för att jag ska kunna avgöra.

Manuset består i nuläget av 149 929 tecken. ”Dannyboy” var på lite drygt 339 000, vilket skulle innebära att jag ännu inte nått halvvägs om jag följer samma måttstock. Men jag tror att jag nyss passerade krönet. Jag tror att den här berättelsen är lite kortare, lite mer intensiv, även om tempot är lägre och meningarna längre. Jag tror det.

Men jag har nog egentligen ingen aning om någonting.

Istället för arbete

Jag borde börja jobba. Nej, jag menar inte i ett större perspektiv, även om jag får erkänna att jag saknar arbetet lite grann, att sitta på kammaren dagarna i ända har helt klart negativa effekter på mitt psykiska välbefinnande när den normala sociala strukturen i livet sakta bryts ner, men nej, jag menar att jag precis nu borde börja jobba, blev blixtinkallad i går eftermiddag på grund av sjukdom för att intervjua Shirley Clamp, och texten är utlovad till runt lunch. Så jag borde börja jobba.

Istället tittar jag på de fantastiska bilderna i tidningarna på Doris Lessing sittande på sin trappa i nordvästra London. En grånad men helt pigg, snart 90-årig krutgumma som inte hade en aning om att hon vunnit litteraturpriset utan istället spenderat dagen med att handla grönsaker. Som sitter där, omgiven av världspressens mikrofoner, och svär, säger att hon minsann hellre dricker gin än champagne och oroar sig för att hon ska få tiggarbrev nu när tio miljoner kronor rullar in på kontot. Sådan vill jag också bli en dag.

Istället shoppar jag Radioheads nya album ”In rainbows” i den enda form skivan släppts, som mp3-filer via gruppens sajt. Köparen får själv ange hur mycket de vill betala. En jag känner tyckte noll kronor var lagom och angav det, DN tycker att tio pund, det vill säga cirka hundrafyrtio kronor, är lagom, men jag tycker nog att båda är ute och cyklar och betalar fem pund, runt sjuttio kronor, för skivan eftersom jag tycker att det är där kostnaden för ett digitalt album borde ligga.

Istället … nej, nu måste jag verkligen skriva den där artikeln. Men först frukost.

Ännu en Nobelpristagare i mitt stall

Jaha, det blev Doris Lessing istället, Horace Engdahl svek både mig och Ladbrokes när vi trott på Philip Roth. Men det kan jag leva med, jag tycker det är finfint att priset tilldelas en författare som jag visserligen inte läst, men som är en välkänd kvinna och dessutom ges ut i Sverige på samma förlag som jag själv, precis som Elfriede Jelinek härom året. Och jag hade ju rätt i att det var ett anglosaxiskt år i alla fall.

Ett par korta iakttagelser:

• Det är alltid något av ett gissel om man ska kalla en kvinnlig författare för författarinna, en kvinnlig skådespelare för skådespelerinna, och så vidare, när man skriver artiklar. Jag ogillar det personligen och blev därför glad när jag hörde Horace med självklar stämma säga den engelska författaren Doris Lessing framför Sveriges mest berömda dörr.

• Lika säkert som han sa författaren, lika osäkert tyckte jag han framförde årets motivering på ryska. Stakade han sig inte ovanligt mycket?

——

Akademiledamoten Peter Englund skriver om Doris Lessing på sin blogg. Surfa dit och läs.

Fyrvägskorsning. Minst.

Jag befinner mig vid ett vägskäl. Bokjäkeln står och väger. Jag vet inte vilket håll jag ska tippa historien åt, kanske är det till och med dags för ett tidshopp, jag kan inte bestämma mig.

Jag har vid något tillfälle för länge sedan sagt, eller om det var Peter som sa det i en kommentar, ja så var det visst, att den här bloggen ofta är personlig men aldrig särskilt privat. Ungefär samma balansgång försöker jag mig på i romanen, men det är svårare, texten är så mycket längre, det som skrivs når heller inte någon mottagare i förstaläget när jag skriver, ärligheten blir större eftersom gränserna inte syns lika tydligt, svängarna blir vidare och risken för att köra i diket ack så mycket större. Var går gränsen för vad som är intressant för en läsande publik och vad som är intressant bara för mig själv? När går det personliga ältandet över gränsen och blir ett privat träsk jag sjunker ner i? Som bara berör och intresserar min egen person? Jag har ingen aning, men jag hoppas att jag håller mig på rätt sida av den tunna röda linjen.

Men vägskälet. Vänster eller höger? Framåt eller bakåt? Eller kvar på samma ruta? Åh varför blev jag inte civilingenjör som jag tänkte från början istället?

Jag darrar på manschetten. En smula.

Jaha, DN skriver i dag om litteraturpriset i två texter och ingenstans nämns Philip Roth som jag så självsäkert utnämnde till årets mottagare i går. Men skam den som ger sig, jag tror fortfarande på Roth, det är dags för en vit, välmående och västerländsk man, de får så sällan den uppmärksamhet de förtjänar.

Dessutom gillar jag verkligen ”Konspirationen mot Amerika”, en what if-historia skildrad ur en ung judisk New Jersey-pojkes ögon, där flygarässet, isolationisten och nazistvänlige Charles Lindbergh tackar ja till att bli republikanernas presidentkandidat 1940, vinner valet över Roosevelt och ser till att USA istället för att gå in i andra världskriget lovar Tyskland och Japan vapenvila, med katastrofalt resultat för världen som vi känner den.

Men bara för att jag satt ner foten för Roth så går väl Tomas Tranströmer och vinner. För det blir en vit västerländsk äldre man, ja jag känner det i luften på min vindpinade Odenplan.

——

Uppdatering: Enligt Svensk Bokhandel tror dock den svenska förlagsvärlden på Roth. Om tjugo komma fem timmar vet vi.

——

Uppdatering två: Såja, nu har jag Ladbrokes på min sida också. Nu håller vi tummarna att det här håller hela vägen in i kaklet, så att jag slippper stå där med skägget i brevlådan strax efter klockan ett i morgon.

Gotta love them floskler.

När startar mitt världsherravälde?

Jaha, ryktet visade sig stämma. När Alex Schulman romandebuterar nästa höst blir vi förlagskamrater, och vi ska enligt ett pressmeddelande jag fick tidigare i dag även dela förläggare.

Det innebär alltså att jag inte bara delar förläggare med Sveriges mest lästa författare – Camilla Läckberg, utan även med Sveriges mest lästa bloggare (även om han är avgången från tronen). Nu undrar vän av ordning: När ska det här börja färga av sig i mina försäljnings- och besökarsiffror?