Daniel Åberg

Summa summarum (1)

Tjänstledigheten är som jag nämnt nu en svunnen tid. Eller ja, nästan, de två helgdagarna finns kvar med allt vad de kan innebära av textångest, strykningar och funderingar kring meningens tillstånd, eller i det här fallet möjligen tillståndet för mina meningar.

Och den här lördagen och söndagen blir det nog till och med så vilket knappast alltid varit helgfallet, vilodagen kan inte tillåtas helgas när den vanliga vardagen står i farstun och ber om tillträde och jag fortfarande har ett filmmanus som måste gås igenom, dialoger som måste strykas och älsklingar som måste döden dö för att vi ska kunna komma vidare.

Det här är jättebra men det är en film på uppåt tre timmar var den spontana förstakommentaren på mitt hundratjugoåttasidiga manusutkast i slutet av augusti. Texten, förhoppningsvis åtminstone tio sidor kortare efter den här helgen, känns fortfarande långt ifrån färdigslaktad för om det är något jag inte eftersträvar så är det ett epos på två och fyrtio, en perfekt långfilm är i mina ögon hundra minuter lång och inte en sekund mer. Men vem kan klandra mig, jag trodde tjänstledighetens mål var att producera text text text tills bisatserna tog slut och jag hotade drunkna i verb och adjektiv.

Men romanen då? Äsch, den sparar vi till i morgon.

Allt har visst ett slut

För övrigt är det över nu. Efter etthundraelva dagars frånvaro sitter jag i dag åter på jobbet, tjänstledigheten avslutas egentligen först i och med måndagens arbetsdag, men vi har en textredigeringskurs i dag som min chef ringde tidigare i veckan och tyckte att även jag kanske borde vara med på. Jag vet inte om jag bör ta det som en förolämpning.

En påminnelse från en svunnen vinter

Såg ”Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser ”Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.

Att komma hem ska vara ett gym

Det är lätt att tänka att jag bara går igång på mina minnen från Uppsalatiden, att jag måste ta mig tillbaka ända till nittiotalets andra hälft för att för att hamna i det där läget då min hjärna får frispel och börjar erinra sig den verklighet som var men inte längre är.

Men i går förmiddag klev jag in på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen för första gången sedan 2002. Efter tre år i Stockholm ville jag prova något annat, jag övergav mitt Nautiluskort och hankade mig fram på Sats och Friskis & Svettis under ett antal år.

Men i går kom jag tillbaka med ett nytt årskort kring halsen och jag svär att känslan när jag åter klev in i omklädningsrummet var densamma som jag känner när jag vandrar på Uppsalas gator och minns den tid som flytt. Det var som att … ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns hur som helst inte helt sunt att gå igång så till den milda grad som jag gjorde när det var ett omklädningsrum som framkallade känslorna. Jag insöp dem ett tag, stod mitt på golvet med utsträckta armar och lät dem stråla in i mig, låste in dem i mitt skåp (jag hade sparat mitt gamla hänglås), bytte om och gick upp på övervåningen där gymmet är beläget med partiell utsikt över bassängen. Maskinparken var utbytt men lukten var densamma och ja jag kände att jag kommit hem.

KB, Carolina och jag

Gick till KB i går, skulle beställa fram en tidskrift åt en vän ute i spenaten och tänkte att jag kunde passa på att sätta mig i en läsesal och skriva lite när jag ändå var i farten.

Och varför har jag inte gjort det förut? För trots att jag bara besökt KB vid ett fåtal tillfällen tidigare – jag hade visst inte ens lånekort visade det sig – var det som att komma hem. Hem till det förflutna. Hem till studietiden i Uppsala, till dagarna och kvällarna i C-salen på Carolina Rediviva. För KB:s salar må vara mindre, men oj vad likt det på många sätt var.

Mitt minne gick så klart totalt bananas och jag satt där och svettades och mindes den tid som flytt. Och jo, jag fick faktiskt en och en halv sida skriven också, även om det i sammanhanget kändes sekundärt.

Så ja, det blir ett besök i dag också.

En ödmjuk förfrågan

Fasiken också. Min älskade Powerbook, som nu passerat den treåriga avskrivningstiden med sisådär ett kvartal, börjar uppvisa allt mer grava ålderstecken. Hur jag än fixar och donar blir den slöare och slöare när jag surfar – Expressens sajt är värst, det sugliknande och uppgivna lätet från processorn när all satans flashreklam dras igång får mitt hjärta att brista – och nu har ljudet från de inbyggda högtalarna börjat glappa också.

Så hörru Steve Jobs, när tänker du släppa den där beryktade ersättaren till tolvtums-Powerbooken egentligen?

——

Och så något helt annat: En dröjande blick skriver väldigt intressant och initierat om den på många sätt rätt meningslösa fajten om framtidens dvd-standard, och på sätt och vis även om filmbranschens framtid i stort. Surfa dit och läs!

T minus three days and counting

Jag fick ett samtal från från min chef tidigt i går förmiddag. Jag behövde verkligen inte eftersom min ledighet gäller till på måndag, men de skulle ha en textkurs för redaktionen på fredag, var jag möjligen intresserad av att medverka?

Glädjen i mitt bröst när jag sa ja överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att jag saknat dem så mycket, men uppenbarligen har jag det. Något lättade inombords, jag vet inte riktigt vad, men det var en fin känsla. Jag är kanske inte byggd för att skriva på heltid, sitta på min kammare, stirra in i skärmen. Eller så har den här hösten bara varit … fel på något sätt. Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det. Men något har varit skevt.

Hur som helst återstår tre dagar. Tre dagar förhoppningsvis fyllda av text. I går eftermiddag satt jag i en läsesal på Stadsbiblioteket och skrev, och fick nästan ur mig tre sidor. Jag försöker nog upprepa proceduren i dag.

Augustnomineringarna – med analys!

Då ska vi se om jag hinner före alla andra i hela medie-Sverige:

Nominerade till Augustpriset i den skönlitterära klassen:

• Beate Grimsrud: ”Har någon sett mig någon annanstans?”
• Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
• Torgny Lindgren: ”Norrlands akvavit”
• Ulf Karl Olov Nilsson: ”Synopsis”
• Daniel Sjölin: ”Världens sista roman”
• Carl-Henning Wijkmark: ”Stundande natten”

Såja. Uppdatering följer.

——

Attans, Svensk Bokhandel hann före. Men DN var en minut efter (okej att de hade de andra klasserna också, men jag var ju nästan en one man show, så jag ser mig själv som vinnare där ändå). Men SvD:s tidsmarkering ger mig lite huvudbry – det står att de publicerat sin artikel klockan 11.01… Okej att det är möjligt att de fått listan i förväg (men mig veterligen brukar så inte ske med Augustnomineringarna), men att de lagt ut den redan två timmar före tillkännagivandet ser jag som osannolikt. Nej, troligare är att den gick ut 13.01. Dessutom talar den rätt taffliga redigeringen de i skrivande stund har på sin webb-text emot att den varit förberedd.

——

Analys: Förra året kändes det givet när man såg nomineringslistan att Jonas Hassen Khemiri skulle vinna. Som alla minns blev det i slutänden Susanna Alakoski som plockade hem priset med ”Svinalängorna”, den vann mark dag för dag och vid tiden för galan kändes Alakoski faktiskt favorittippad, åtminstone var hon mitt förhandstips vid morgonmötet på dagen A.

I år känns det i förväg som att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner, inget snack om saken, ingen bok har blivit så kramad i år på årets kultursidor och därtill redan nått kommersiell framgång. De enda konkurrenterna vid en snabb blick på titlarna känns som Daniel Sjölins ”Världens sista roman” eller Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit”. Det som talar för Sjölin är att Linderborgs roman kanske är för lik Alakoskis förra året (uppväxtskildring i arbetarmiljö i skuggan av en strulig fader), men samtidigt tror jag att Daniel Sjölin ses som för smal, försäljningspotentialen för Linderborg är mycket större, och Augustpriset är i dag i första hand den motor som ska driva bokhandelns julförsäljning. Ur krämarsynpunkt ska man heller inte sticka under stol med att omslaget till ”Världens sista roman” är en katastrof, jag må tycka att det är hur snyggt som helst i sin 40-talspastisch, men det lockar inte till spontanköp bland stressade medelsvenssons runt den 20 december. Torgny Lindgren då? Nej, han har redan fått det för ”Hummelhonung”, och han saknar den ungdomliga fräschör Linderborg och Sjölin besitter.

Så det blir Åsa Linderborg. Det är jag för övrigt inte ensam om att tycka.

Övriga klasser då? Tja, eftersom jag i morse skrev att nittio procent av allt utrymme ges till de skönlitterära titlarna, skriver jag bara helt kort att det är roligt att se att faktaklassen rymmer titlar av två så aktade skönlitterära författare som Kerstin Ekman och Ola Larsmo. I slutändan tror jag att Ekmans essäbok om den svenska skogen – ”Herrarna i skogen” – plockar hem det. Om inte annat för att även det är mumma för bokhandeln, med Kerstin Ekmans namn på omslaget kan vinnaren i faktaklassen marknadsföras nästan lika hårt som den skönlitterära segraren.

Dags för August

Det är Augustdag i dag. Nomineringarna presenteras med start klockan kvart över tolv, men det lär ta till minst klockan tretton innan de ens är i närheten av att presentera några skönlitterära namn, alltså de sex författare och böcker som kommer att få nittio procent av uppmärksamheten i de texter som kommer att skrivas under eftermiddagen.

Presentationen av de Augustprisnominerade är en segdragen historia. Först håller någon från Förläggareföreningen ett litet tal, och därefter betas nomineringslistorna av, först barn- och ungdomsklassen, därefter faktaklassen och sist den skönlitterära, om jag inte minns fel. Någonstans där emellan petas de nominerade till Lilla Augustpriset in också. Och den som sett nomineringspresentationen till Oscarsgalan på tv, där man knappt hinner skriva upp namnen på de utvalda skådisarna och filmerna förrän de betat av nästa klass, häpnar över tiden det kan ta att presentera sammanlagt arton namn. De nominerade är på plats, och tas en efter en upp på det lilla podiet och får sin motivering uppläst. Jag minns inte om de också får säga några ord. Det är, hur som helst, inte särskilt bra tv. Och nej, det sänds visserligen inte på tv heller. Men lunchbuffén är helt okej.

Vilka nomineras i år då? Eftersom jag befinner mig i den tjänstlediga bubblan en vecka till har jag inte tänkt särskilt mycket på det, men Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” torde väl vara ett säkert kort, om det inte är så att Augustjuryn precis som förra året sjablar bort Atlas böcker eftersom de inte riktigt kan artbestämmas (förra årets mest omskrivna och hyllade svenska reportagebok, min käre Peters ”Pol Pots leende”, fick inte ens en nominering i faktaklassen, troligen bara för att den inte var skriven som en ”riktig” faktabok utan hade skönlitterära kvaliteter också) men nej, inte ens faktumet att Lindberborgs bok har biografiska drag torde stoppa att hon är storfavorit till det skönlitterära priset, åtminstone i förväg. Men i övrigt då? Tja, Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit” kanske, likaså … ja vilka ska vi ta egentligen? Det står helt still i skallen. Vilka böcker kom i våras? Gud, jag är helt ute ur the loop.

Oh well, framåt klockan halv två vet vi. Jag återkommer.

——

Åh, jag ser att Annina Rabe skriver på Shampoo Rising om sina klädbryderier inför nomineringspresentationen.

Historien om ett bokomslag

Jag lovade häromdagen i en kommentar att skriva lite om den mystiska frackbilden som jag la ut. Eftersom jag är en sådan som håller mitt ord ska jag därför göra det precis nu.

Bilden på den halva överkroppen i fracken var ursprungligen tänkt som baksida till ”Dannyboy & kärleken”, jag hade en idé om att när man la boken utfläkt med ryggarna uppåt skulle man se en hel överkropp, med fracken på vänster kroppshalva och t-shirten på den högra eftersom det är de två klädesplagg huvudpersonen har på sig genom boken. Ärligt talat minns jag inte riktigt varför idén spolades och baksidan kom att bli helt röd, kanske var det svårt att få plats med den text som behövdes.

Jag föreslog också, möjligen drabbad av tillfälligt storhetsvansinne, ett särskilt omslag där fracken hamnade på framsidan och t-shirten på baksidan, som skulle säljas i Uppsala och eventuellt Lund, städer där man vet hur en frack ska bäras. Inte heller den idén kom, av någon outgrundlig anledning, att realiseras.

Bilden på omslaget till ”Dannyboy” togs i mitt vardagsrum under stor tidspress en dag i mitten av september 2004. Jag hade ratat förlagets originalförslag, motivet var detsamma men killen på deras foto, en byråbild de hittat någonstans, var alldeles för modellig och tröjan han bar var dessutom inte en riktig t-shirt, utan en sån där långärmad tröja i t-shirttyg med uppkavlad ärm. Den var dessutom orange och inte gul. Jag fick panik och tvingade förlaget att låta mig försöka fixa fram en bild själv. Visst, men vi behöver bilden senast i morgon, sa de. Jag riggade och fixade, hängde upp ett rött lakan (som även figurerat i andra bloggsammanhang) framför fönstret, rotade fram en gul t-shirt som jag på modellmanér satte fast en klädnypa på baksidan av armen på, så att tyget skulle smita åt kring bicepsmuskeln bättre, och byggde ett torn av mina litteraturhistoriaböcker på soffbordet – litteraturhistoria skulle ju på sätt och vis skrivas gubevars – som fick agera stativ till min digitalkamera. Därefter började jag posera.

Det gick inledningsvis inget vidare. Det var nästan omöjligt att få det resultat jag önskade, och det första förslaget jag skickade in till förlaget fick nobben, jag poserade för stelt tyckte de, min arm hängde, det fanns ingen kraft i den, inget som skulle locka kvinnor att köpa boken. Sagt och gjort, jag kallade in Peter som alltid kan få fram det bästa i mig, och plötsligt fanns det kraft, styrka och hållning i min kropp. Han tog bilden, förlaget lät sig nöjas, och jag kunde sova tryggt med vetskapen att min överkropp skulle exponeras i tusentals exemplar.

Synd att huvudet är bortkapat bara.

En helt vanlig honky tonk-kväll

Som vanligt på fredagskvällar satte jag i går på mig min vita Stetson och gick på ”Six-pack to go” på Bröderna Olssons, en honky tonk-klubb där man vet hur en steel guitar ska liras. Kvällen inleddes hemma hos mig med George Jones samlingsalbum ”Hardcore honky tonk” i högtalarna för att komma i stämning, och ja, okej då, vi spelade ”Go west” också innan vi gick ut, men Neil Tennant hade vit stetson i videon till ”Where the streets have no name/I can’t take my eyes off you”, så det föll sig ändå naturligt och eftersom det glittrade förväntansfullt ur Josefines ögon när hon sa ska jag få vara med om ”Go west”-ritualen nu? så är det uppenbart att det blivit en del av mig som jag inte kan blunda för ens när det är honky tonk-afton.

Men människor är sig lika vart man än går. Precis som det på en någorlunda snoffsig soulklubb blir röj på dansgolvet först när Jackson Five dras igång, började countrypubliken göra sina moves först när Dolly Parton sjöng ”Jolene” i Bröderna Olssons källare, och med det fattighetsbeviset ringande i öronen drog vi med besvikelse i våra bröst vidare mot Gondolen – där smak, klass och elegans torde råda. Knappt hade vi dock hunnit hunnit avnjuta våra utmärkta Whiksy sours utblickandes över Stockholmsnatten innan någon i sällskapets utkant fattade en penna och med spretande sjuåringsversaler skrev SUG KUK i gästboken som låg placerad i foajén.

Då tyckte jag att det var hög tid att gå hem.

Daniel Westling, Sandviken och jag

Jaha, ska det alltså bli en Ockelboson som blir landets näste kung, prins eller drottninggemål eller vad han nu blir? Tja, det verkar kanske så enligt spekulerande journalister, även om UD och hovet så klart tillbakavisar.

Och vad passar då bättre än en kort promenad längs minnets allé?

Jag har mig veterligen aldrig träffat Daniel Westling. Dock är vi båda gästrikar, ungefär lika gamla och har gått på gymnasiet i Sandviken. Det finns två gymnasieskolor att tala om där – Hammargymnasiet, där alla samhällsvetenskapliga, humanistiska, ekonomiska och estetiska gymnasister gick, samt Bessemergymnasiet – där det förutom tekniker gick naturvetare och lite annat löst folk. Dessutom hade alla industriella linjer (jepp, det här var några år före programmens tid) alla sina teoretiska lektioner hos oss.

Och ja, könsfördelningen var precis så skev som ni kan gissa. Jag minns att det var relativt vanligt förekommande att vi ibland, på håltimmar eller liknande, gick genom staden ner till Hammar, som låg och ligger i centrum bredvid Folkets Hus, för att kolla på tjejer. Där satt vi, ett gäng KTH-wannabees, prydligt på rad i våra helknäppta och välstrukna vitskjortor med minst tre stiftpennor faststuckna i bröstfickorna – resten av pennorna hade vi i portföljerna som stod bredvid oss – och fluktade på brudar. Ingen pratade med oss, förutom någon gammal högstadiekompis som för sent valt att titta bort när han eller hon gick förbi i korridoren och därför tvingats stanna och säga några pliktskyldiga ord till kusinerna från landet.

Åh, Sandviken. Oh the sweet sweet memories of min gymnasietid.
Vad jag menar är bara att det här med att Daniel Westling är en hemvävd, enkel kille från Ockelbo som jobbat sig till hela vägen upp till framgång säkert är sant, men det är också ett faktum att han gick på en gymnasieskola där det inte var ovanligt att det i en klass fanns tre killar och tjugofem tjejer, och att det hos oss var det omvända som gällde.

Snacka om att födas med silversked i mun.