Upp till kamp mot … Facebook!

Alltså, är det jag som är dum igen nu? Den senaste löpeldstrenden i media och på bloggar verkar vara att Facebook hotar vår integritet eftersom de har rätt till den information som laddas upp på sidorna. En svensk motståndsgrupp har startats med i dagsläget cirka 1 500 medlemmar där det uppmanas att medlemmar ska radera sina profilbilder för att visa Facebook att det här ska minsann inte tolereras. Att endast en ytterst liten del av gruppens medlemmar verkligen raderat sina profilbilder kan vi lämna därhän, fåfängan är det sista som lämnar vårt exhibitionistiska tidevarv, men alltså förklara för mig:

Vari ligger skandalen att Facebook har rätt att ta del av de uppgifter som människor frivilligt laddar upp på sidor som ägs av företaget i fråga? Sidor som företaget tillhandahåller utan kostnad? Jaha, de tänker använda informationen till att sälja riktad reklam. Vad trodde folk att Facebook tänkte ägna sig åt? Mecenatverksamhet?

——

För tidigare delar i samma serie, kolla in:

Upp till kamp mot … Göteborg!

Summa summarum (2)

Romanen ja. Som jag inte blir klok på. Som jag inte får grepp om. Som är en undflyende berättelse som kan skönjas likt en hägring vid horisonten men som vägrar att stå still och låta sig bli nedtecknad på ett vettigt sätt.

Åtminstone är det så det ofta känns när jag sitter framför mitt textdokument.

När jag skrev min första roman fanns en ramstruktur som var svår att ignorera, Dannyboy inleder sin flykt en tidig lördagseftermiddag i slutet av maj och ett dygn senare har han på fler än ett sätt genomfört en cirkelrörelse som leder till att han måste konfrontera vad han ställt till med. Det visste jag redan när jag började skriva att han skulle tvingas göra, det fanns inte så mycket att göra åt det, även om vägen dit vindlade sig fram och tog han följde stigar jag ursprungligen inte planerat. Det fanns ett givet slutmål.

Den här gången gör det inte det. Det jag fortfarande tror kommer att heta ”Vi har redan sagt hej då” är en berättelse som mer eller mindre skrivs i realtid och som hämtar sin inspiration från verkligheten runt mig och inuti mig men som på intet sätt utger sig för att vara något annat än en roman. Det finns ingen given ramberättelse, det finns bara två personer, deras möte, ett par prekära faktorer samt hur deras respektive känslomässiga situationer påverkar vad de tar sig för. Och det är ironiskt nog, trots deras på ytan mer vuxna liv, en påtagligt vingligare tillvaro som skildras.

Och nu, ed texten kanske skriven till tre femtedelar, är tjänstledigheten slut. Innebär det mer stabilitet även för mig själv? Jag vet inte, men jag hoppas det och kanske behöver inte ens den drastiska minskningen av möjlig skrivtid ens innebära ett särskilt stort avbräck för den mängd text som kommer ur mig eftersom mina egna ramar förhoppningsvis får fastare former.

Det kommer att bli en bok. Och den kommer att bli bra. Jag måste bara komma på vilken väg livet ska följa.

Nätbojkotten, femårsplanen och jag

Det pågår enligt pappers-DN (nätredaktionen verkar ha tagit sedvanlig helgsemester) ett minibråk mellan Daniel Sandström på Sydsvenskan och Annina Rabe på Shampoo Rising angående Augustprisets fördelningspolitik (mystiskt nog hittar jag inte längre Rabes inlägg, endera är jag blind eller så väljer de att inte nätpublicera sin nättidning fullt ut längre).

Och jag läser och läser och läser, och som vanligt är det enda jag kan tänka på mig själv. Jag tänker att om tre år kommer jag att bli nominerad. Jag tänker att det är en synnerligen idiotisk grej att skriva ut men hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte ifrån känslan av att nästa roman, alltså inte den jag skriver nu, är den som kommer att ge mig en Augustnominering enligt den femårsplan jag la upp redan när ”Dannyboy & kärleken” gavs ut. Hösten 2010 kommer roman nummer tre och den kommer att vara en Augustbok. Så är det bara, tänker jag. Historien väntar bara på att jag ska bli redo.

Och det är jag inte förrän jag fått ur mig det jäkelskap och de dova känslor som bråkar inom mig och går under namnet roman nummer två. Den jäveln.

Summa summarum (1)

Tjänstledigheten är som jag nämnt nu en svunnen tid. Eller ja, nästan, de två helgdagarna finns kvar med allt vad de kan innebära av textångest, strykningar och funderingar kring meningens tillstånd, eller i det här fallet möjligen tillståndet för mina meningar.

Och den här lördagen och söndagen blir det nog till och med så vilket knappast alltid varit helgfallet, vilodagen kan inte tillåtas helgas när den vanliga vardagen står i farstun och ber om tillträde och jag fortfarande har ett filmmanus som måste gås igenom, dialoger som måste strykas och älsklingar som måste döden dö för att vi ska kunna komma vidare.

Det här är jättebra men det är en film på uppåt tre timmar var den spontana förstakommentaren på mitt hundratjugoåttasidiga manusutkast i slutet av augusti. Texten, förhoppningsvis åtminstone tio sidor kortare efter den här helgen, känns fortfarande långt ifrån färdigslaktad för om det är något jag inte eftersträvar så är det ett epos på två och fyrtio, en perfekt långfilm är i mina ögon hundra minuter lång och inte en sekund mer. Men vem kan klandra mig, jag trodde tjänstledighetens mål var att producera text text text tills bisatserna tog slut och jag hotade drunkna i verb och adjektiv.

Men romanen då? Äsch, den sparar vi till i morgon.

Allt har visst ett slut

För övrigt är det över nu. Efter etthundraelva dagars frånvaro sitter jag i dag åter på jobbet, tjänstledigheten avslutas egentligen först i och med måndagens arbetsdag, men vi har en textredigeringskurs i dag som min chef ringde tidigare i veckan och tyckte att även jag kanske borde vara med på. Jag vet inte om jag bör ta det som en förolämpning.

En påminnelse från en svunnen vinter

Såg ”Inland empire” i går kväll, och även om jag glatt erkänner att Laura Dern är en grym skådis samt dessutom var slående lik en tjej jag dejtade once upon a time vilket medförde att min hjärna för tredje dagen i rad kastades bakåt i tiden och jag satt i min biostol och mindes en vinter som för länge sedan flytt, så blev mitt bestående omdöme när jag vandrade hem genom den skönt kyliga Stockholmskvällen att det där var tre timmar av mitt liv jag aldrig får igen. Ja, David Lynch har fått även mitt hjärta att klappa både en och två och tre gånger genom åren, men snälla herrn kan du inte ta och göra något som det går att titta på utan att tvingas betrakta det som ett konstprojekt snart? Du kan ju göra varma filmer. Du kan ju göra saker som är så vackra att det klumpas i magen. Du behöver inte sätta kaninmasker på dina skådespelare och medvetet krångla till det bara för att du är den du är. Väl?

——

Fick tillbaka filmmanuset från remissrundan i går. Hade det inte varit för David Lynch hade jag hunnit gå igenom hela, nu hann jag bara läsa en tredjedel (jag var lite trött i skallen i går förmiddag efter att ha varit och kollat på Marcus Birro på biblioteket på Medis och därefter druckit några för många öl på Snottys och Pet Sounds i onsdags kväll) men det slår mig varje gång jag läser ”Dannyboy” vare sig som bok eller filmmanus – oj vad jag tycker om den där ypperligt sammansatta lilla berättelsen.

Att komma hem ska vara ett gym

Det är lätt att tänka att jag bara går igång på mina minnen från Uppsalatiden, att jag måste ta mig tillbaka ända till nittiotalets andra hälft för att för att hamna i det där läget då min hjärna får frispel och börjar erinra sig den verklighet som var men inte längre är.

Men i går förmiddag klev jag in på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen för första gången sedan 2002. Efter tre år i Stockholm ville jag prova något annat, jag övergav mitt Nautiluskort och hankade mig fram på Sats och Friskis & Svettis under ett antal år.

Men i går kom jag tillbaka med ett nytt årskort kring halsen och jag svär att känslan när jag åter klev in i omklädningsrummet var densamma som jag känner när jag vandrar på Uppsalas gator och minns den tid som flytt. Det var som att … ja jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det men det känns hur som helst inte helt sunt att gå igång så till den milda grad som jag gjorde när det var ett omklädningsrum som framkallade känslorna. Jag insöp dem ett tag, stod mitt på golvet med utsträckta armar och lät dem stråla in i mig, låste in dem i mitt skåp (jag hade sparat mitt gamla hänglås), bytte om och gick upp på övervåningen där gymmet är beläget med partiell utsikt över bassängen. Maskinparken var utbytt men lukten var densamma och ja jag kände att jag kommit hem.

KB, Carolina och jag

Gick till KB i går, skulle beställa fram en tidskrift åt en vän ute i spenaten och tänkte att jag kunde passa på att sätta mig i en läsesal och skriva lite när jag ändå var i farten.

Och varför har jag inte gjort det förut? För trots att jag bara besökt KB vid ett fåtal tillfällen tidigare – jag hade visst inte ens lånekort visade det sig – var det som att komma hem. Hem till det förflutna. Hem till studietiden i Uppsala, till dagarna och kvällarna i C-salen på Carolina Rediviva. För KB:s salar må vara mindre, men oj vad likt det på många sätt var.

Mitt minne gick så klart totalt bananas och jag satt där och svettades och mindes den tid som flytt. Och jo, jag fick faktiskt en och en halv sida skriven också, även om det i sammanhanget kändes sekundärt.

Så ja, det blir ett besök i dag också.

En ödmjuk förfrågan

Fasiken också. Min älskade Powerbook, som nu passerat den treåriga avskrivningstiden med sisådär ett kvartal, börjar uppvisa allt mer grava ålderstecken. Hur jag än fixar och donar blir den slöare och slöare när jag surfar – Expressens sajt är värst, det sugliknande och uppgivna lätet från processorn när all satans flashreklam dras igång får mitt hjärta att brista – och nu har ljudet från de inbyggda högtalarna börjat glappa också.

Så hörru Steve Jobs, när tänker du släppa den där beryktade ersättaren till tolvtums-Powerbooken egentligen?

——

Och så något helt annat: En dröjande blick skriver väldigt intressant och initierat om den på många sätt rätt meningslösa fajten om framtidens dvd-standard, och på sätt och vis även om filmbranschens framtid i stort. Surfa dit och läs!

T minus three days and counting

Jag fick ett samtal från från min chef tidigt i går förmiddag. Jag behövde verkligen inte eftersom min ledighet gäller till på måndag, men de skulle ha en textkurs för redaktionen på fredag, var jag möjligen intresserad av att medverka?

Glädjen i mitt bröst när jag sa ja överraskade mig faktiskt. Jag trodde inte att jag saknat dem så mycket, men uppenbarligen har jag det. Något lättade inombords, jag vet inte riktigt vad, men det var en fin känsla. Jag är kanske inte byggd för att skriva på heltid, sitta på min kammare, stirra in i skärmen. Eller så har den här hösten bara varit … fel på något sätt. Jag vet inte, kan inte sätta fingret på det. Men något har varit skevt.

Hur som helst återstår tre dagar. Tre dagar förhoppningsvis fyllda av text. I går eftermiddag satt jag i en läsesal på Stadsbiblioteket och skrev, och fick nästan ur mig tre sidor. Jag försöker nog upprepa proceduren i dag.

Augustnomineringarna – med analys!

Då ska vi se om jag hinner före alla andra i hela medie-Sverige:

Nominerade till Augustpriset i den skönlitterära klassen:

• Beate Grimsrud: ”Har någon sett mig någon annanstans?”
• Åsa Linderborg: ”Mig äger ingen”
• Torgny Lindgren: ”Norrlands akvavit”
• Ulf Karl Olov Nilsson: ”Synopsis”
• Daniel Sjölin: ”Världens sista roman”
• Carl-Henning Wijkmark: ”Stundande natten”

Såja. Uppdatering följer.

——

Attans, Svensk Bokhandel hann före. Men DN var en minut efter (okej att de hade de andra klasserna också, men jag var ju nästan en one man show, så jag ser mig själv som vinnare där ändå). Men SvD:s tidsmarkering ger mig lite huvudbry – det står att de publicerat sin artikel klockan 11.01… Okej att det är möjligt att de fått listan i förväg (men mig veterligen brukar så inte ske med Augustnomineringarna), men att de lagt ut den redan två timmar före tillkännagivandet ser jag som osannolikt. Nej, troligare är att den gick ut 13.01. Dessutom talar den rätt taffliga redigeringen de i skrivande stund har på sin webb-text emot att den varit förberedd.

——

Analys: Förra året kändes det givet när man såg nomineringslistan att Jonas Hassen Khemiri skulle vinna. Som alla minns blev det i slutänden Susanna Alakoski som plockade hem priset med ”Svinalängorna”, den vann mark dag för dag och vid tiden för galan kändes Alakoski faktiskt favorittippad, åtminstone var hon mitt förhandstips vid morgonmötet på dagen A.

I år känns det i förväg som att Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner, inget snack om saken, ingen bok har blivit så kramad i år på årets kultursidor och därtill redan nått kommersiell framgång. De enda konkurrenterna vid en snabb blick på titlarna känns som Daniel Sjölins ”Världens sista roman” eller Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit”. Det som talar för Sjölin är att Linderborgs roman kanske är för lik Alakoskis förra året (uppväxtskildring i arbetarmiljö i skuggan av en strulig fader), men samtidigt tror jag att Daniel Sjölin ses som för smal, försäljningspotentialen för Linderborg är mycket större, och Augustpriset är i dag i första hand den motor som ska driva bokhandelns julförsäljning. Ur krämarsynpunkt ska man heller inte sticka under stol med att omslaget till ”Världens sista roman” är en katastrof, jag må tycka att det är hur snyggt som helst i sin 40-talspastisch, men det lockar inte till spontanköp bland stressade medelsvenssons runt den 20 december. Torgny Lindgren då? Nej, han har redan fått det för ”Hummelhonung”, och han saknar den ungdomliga fräschör Linderborg och Sjölin besitter.

Så det blir Åsa Linderborg. Det är jag för övrigt inte ensam om att tycka.

Övriga klasser då? Tja, eftersom jag i morse skrev att nittio procent av allt utrymme ges till de skönlitterära titlarna, skriver jag bara helt kort att det är roligt att se att faktaklassen rymmer titlar av två så aktade skönlitterära författare som Kerstin Ekman och Ola Larsmo. I slutändan tror jag att Ekmans essäbok om den svenska skogen – ”Herrarna i skogen” – plockar hem det. Om inte annat för att även det är mumma för bokhandeln, med Kerstin Ekmans namn på omslaget kan vinnaren i faktaklassen marknadsföras nästan lika hårt som den skönlitterära segraren.

Dags för August

Det är Augustdag i dag. Nomineringarna presenteras med start klockan kvart över tolv, men det lär ta till minst klockan tretton innan de ens är i närheten av att presentera några skönlitterära namn, alltså de sex författare och böcker som kommer att få nittio procent av uppmärksamheten i de texter som kommer att skrivas under eftermiddagen.

Presentationen av de Augustprisnominerade är en segdragen historia. Först håller någon från Förläggareföreningen ett litet tal, och därefter betas nomineringslistorna av, först barn- och ungdomsklassen, därefter faktaklassen och sist den skönlitterära, om jag inte minns fel. Någonstans där emellan petas de nominerade till Lilla Augustpriset in också. Och den som sett nomineringspresentationen till Oscarsgalan på tv, där man knappt hinner skriva upp namnen på de utvalda skådisarna och filmerna förrän de betat av nästa klass, häpnar över tiden det kan ta att presentera sammanlagt arton namn. De nominerade är på plats, och tas en efter en upp på det lilla podiet och får sin motivering uppläst. Jag minns inte om de också får säga några ord. Det är, hur som helst, inte särskilt bra tv. Och nej, det sänds visserligen inte på tv heller. Men lunchbuffén är helt okej.

Vilka nomineras i år då? Eftersom jag befinner mig i den tjänstlediga bubblan en vecka till har jag inte tänkt särskilt mycket på det, men Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” torde väl vara ett säkert kort, om det inte är så att Augustjuryn precis som förra året sjablar bort Atlas böcker eftersom de inte riktigt kan artbestämmas (förra årets mest omskrivna och hyllade svenska reportagebok, min käre Peters ”Pol Pots leende”, fick inte ens en nominering i faktaklassen, troligen bara för att den inte var skriven som en ”riktig” faktabok utan hade skönlitterära kvaliteter också) men nej, inte ens faktumet att Lindberborgs bok har biografiska drag torde stoppa att hon är storfavorit till det skönlitterära priset, åtminstone i förväg. Men i övrigt då? Tja, Torgny Lindgrens ”Norrlands akvavit” kanske, likaså … ja vilka ska vi ta egentligen? Det står helt still i skallen. Vilka böcker kom i våras? Gud, jag är helt ute ur the loop.

Oh well, framåt klockan halv två vet vi. Jag återkommer.

——

Åh, jag ser att Annina Rabe skriver på Shampoo Rising om sina klädbryderier inför nomineringspresentationen.