Daniel Åberg

Jag stod nere på Akademibokhandeln på Odenplan i går och valde. Funderade, skärskådade, ögnade, kände efter. I ena handen Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”, i den andra Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”. Till sist bestämde jag mig och gick till kassan med min pocket – det blir Philip Roth som får nobelpriset i litteratur i år.

För jag vet att Svenska Akademien säger sig stå över allt sådant, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över om inte Horace & co sover lite oroligt om nätterna när de tänker på det välsmorda PR-maskineri som fått Bookerpriset att bli en så lysande stjärna på den litterära prisstjärnhimlen på 2000-talet, om de inte känner sig flåsade i nacken. Visst – ett nobelpris är ett nobelpris och det är världens mest kända utmärkelse hur man än vrider och vänder på det, men när det gäller litteratur har Booker, eller Man Booker Prize som det numera heter om man ska vara petig, vuxit i betydelse, trots att prissumman bara är en knapp tiondel av vad en nobelpristagare får ta med hem från banketten i Stadshuset. Och det måste ju på något sätt sätta spår.

Ja, jag pratar så klart om den anglosaxiska världen nu. Britter har ju en tendens att vara lite koloniala, och således delas Bookerpriset bara ut till en engelskspråkig författare som stammar från samväldet eller Irland. Författare från USA får således inte vara med, däremot sådana från länder som Indien, Sydafrika och Kanada. Övriga världen, kreti och pleti, får nöja sig med det nyinstiftade internationella Bookerpriset.

Hur som helst. Jag inbillar mig att det här spelar roll. Och de senaste två årens mottagare må ha varit relativt breda i och med Orhan Pamuk och Harold Pinter, men det räcker inte. Jag tror på en bred engelskspråkig prosaist, en som ger förstasidesrubrik plus bild inte bara i engelskspråkiga prestigetidningar som New York Times och The Guardian, utan även folkligare alster som USA Today eller regionala LA Times.

Och därför är det, fjorton år efter att Toni Morrison som senaste amerikan fick priset, Philip Roths tur i år.

Undrens tid är inte förbi. Förra veckan gick jag till hårt angrepp mot den här bloggens läsare, kallade er giriga svinpälsar eller något liknande eftersom mina desperata rop efter finansiell hjälp under min tjänstledighet klingat ohörda över internets nejder.

Så kom det i dag en avi från Handelsbanken. Två insättningar, en från en Alexander och en från en Jennifer har inkommit till bankgironumret jag satte ut i slutet av maj. Jag är numera 150 kronor längre bort från fattigdomens avgrund. Det ena bidraget ska enligt bidragsgivarens angivelse på talongen gå till kaffe, medan det andra verkar mer fritt till sin form, eftersom det endast har ordet tiggarbrev i meddelanderutan.

Jag tackar och bockar ödmjukast med tårfyllda ögon. Vem sa att mänskligheten i grund och botten var ond? Ja just ja, det var visst jag själv, men en dag som denna är jag beredd att omvärdera det mesta mellan himmel och jord.

Nu återstår bara en fråga – hur i hela friden bokförs allmosor rent skattetekniskt?

——

Och just ja – tro nu inte att det här innebär att slussarna är stängda. Keep the money flowin’, boys and girls.

Gick på lägenhetsvisning i går. Nej, jag är inte på väg att flytta, men vi promenerade förbi en grotesk skylt som Notar slängt upp, storlek två gånger tre meter, på Sankt Eriksgatan och kunde inte motstå frestelsen att gå in. Väl inne i det som marknadsfördes som en två komma femma undrade mäklaren om det gått bra att hitta, skyltningen utomhus borde väl synas, sa han lite försynt, men undrade om man förstått att ög, över gården, i det här fallet inte betydde att man skulle gå över gården utan att lägenheten hade utsikt över gården. Jag, som gått på cirka fyra eller fem lägenhetsvisningar totalt i mitt liv, sa att det ju var självklart, vilket verkade lugna honom. Därefter gick jag och Josefine runt och agerade köpesuget par, där kan du sätta upp din hemmabioprojektor sa hon och där kan du laga våra middagar sa jag.

Det är olika vad ett boende betyder för människor. Själv är jag av den uppfattningen att det går att bo i vilken lägenhet som helst så länge den har ett par fönster samt inte är möglig, om den ligger på ett bra ställe. Boendet blir vad man gör det till helt enkelt. När jag köpte en bostadsrätt för sex och ett halvt år sedan orkade jag gå och titta på tre objekt under sammanlagt två helger, därefter köpte jag en lägenhet. När jag väl skrivit på kontraktet och fått nycklarna var det första jag gjorde att åka dit och titta – därtill var jag nödd och tvungen eftersom jag på visningen mest gick runt och kollade vad den som bodde där hade i sina bok- och cd-hyllor, och jag hade således inget minne av hur lägenheten såg ut. Och den hyresrätt jag nu bott i de senaste fyra åren tackade jag ja till totalt osedd. När jag och min vän Jonas anlände med flyttbilen en sen torsdagskväll hade jag aldrig satt en fot i lägenheten, jag hade heller inte sett den på bild men jag hade visserligen fått den beskriven över telefonen av den tidigare hyresgästen. Och det blev ju helt okej, jag trivs finfint.

Men visst, jag skulle ju inte ha köpt en lägenhet för flera miljoner utan att titta på den först. Tror jag i alla fall.

Fast ändå, jag undrar om inte hela den här bostadskarusellen Stockholm upplevt det senaste decenniet skulle lugna ner sig om folk slappnade av en smula. Vad fasiken, vi ska ju bara bo där. Vad är grejen liksom?

Jag vet inte hur många gånger jag vandrat genom Uppsala om morgonen på väg mot tåget till Stockholm, men att gå genom en stad innan den helt vaknat är något jag aldrig tröttnar på. I morse föll ett lätt regn över den höstprunkande staden och jag gick längs Fyrisån med riktning mot stationen och jag gladdes över att jag trots alla år i Stockholm ändå inte lämnat platsen bakom mig. Det finns något där som saknas i huvudstaden, kanske är det bara en småskalighet blandat med hjärtskärande vackra miljöer men jag tror inte det är hela sanningen, åtminstone inte för mig. I mitt fall handlar det väl – som jag så många gånger tidigare också skrivit – om det förflutna, dåtiden, den tid som varit men inte är, som trots att de endast existerar i imperfekt alltid larmar och gör sig till i min skalle så fort jag klivit av tåget.

Som alltid är det små detaljer som slungar mig bakåt. I fredags kväll, när jag stod och väntade på min vän Måns utanför Ica Luthagen på Sysslomansgatan, vilade jag blicken mot fasaden mitt emot, först mot Myrornabutiken där jag handlat så många poppiga t-shirts och byxor genom åren och blicken tog sig vidare uppåt, mot höger, bortåt och jag drabbades av ett minne som träffade mig i bröstregionen med full kraft och jag var tjugo år igen och några månader gammal i staden och livet var ett annat och det var väl inte lyckligare men det är ändå så jag väljer att alltid minnas det.

Jag stod där och undrade hur det kommer sig. Hur det kommer sig att åren går och att det ändå verkar finnas en nollpunkt jag hela tiden återkommer till trots att den tidsmässigt blir mer och mer förfluten. Varför jag väljer att vårda den där tiden på ett närmast osunt sätt. Jag stod där i den mörknande staden och det lyste i det tolv år gamla fönstret och jag tror att jag börjar närma mig ett svar. Kanske.

Jag har ju gjort det till något av en grej att jag alltid bloggar varje morgon eller tidig förmiddag. Jag vet inte riktigt varför, det har bara blivit så. Oftast känns det naturligt, ibland känns det som en jobbig plikt, men jag är en envis, trofast och enveten jäkel och därför skriver jag i ur och skur – sjukdom, bakfylla eller solsken till trots. Jag glömmer aldrig bloggen. Den finns alltid i bakhuvudet varje morgon när jag vaknar. Jag glömmer aldrig.

Förutom i morse. Jag undrar vad det betyder.

Eftersom jag tidigare i dag skrivit om kasperteater (den är klar nu för den delen, oj vad dåligt det blev) samt faktumet att Chris Lowe i Pet Shop Boys i dag fyller 48 år, så tänkte jag avsluta dagens bloggande med något som slår ihop dessa två saker, åtminstone om man accepterar att kasperteater och dockteater är ungefär samma sak, vilket man väl … nästan kan göra?

Och hur ska jag ro det i hamn då? Jo, genom att bjuda på Pet Shop Boys-videon till ”I’m with stupid”, där de får hjälp av ”Little Britain”-duon.

Och för den som kan sin PSB-videohistorik så är det dessutom humor på hög nivå.

Anna Järvinen har ju kramats ihjäl de senaste dagarna med albumdebuten ”Jag fick feeling”. Och eftersom jag aldrig är inne på jobbet nu för tiden så ser jag ju aldrig röken av några recensionsexemplar, och tänkte att vad fasiken, jag köper väl skivan då. Och shit pommes frites, säljer de inte den för ynka 55 kronor på den ypperliga svenska nedladdningsbutiken Klicktrack. Skynda fynda!

Tro’t eller ej, men i dag ska jag spendera min tid med att skriva en kasperteater på temat ”Polisen kommer”. Jag är så taggad.

——

I dag fyller såväl Chris Lowe i Pet Shop Boys som min gamla flickvän Madde (alltså – hon är inte gammal, det var bara lång tid sedan vi var ihop) år. Grattis till er båda!

I slutet av maj sträckte jag ut en ödmjuk hand till den här bloggens läsare och bad om en allmosa. Jag hade precis begärt att få vara tjänstledig ytterligare tre veckor utöver de tretton jag redan fått beviljade, med ambitionen att även hinna skriva på filmmanuset förutom på romanen. Veckor som var ofinansierade, ledig tid jag inte haft möjlighet att spara ihop pengar till.

Resultatet var, minst sagt, skralt. Inte en spänn satte ni in, trodde väl att det var ett skämt, trots att jag klart och tydligt med bockat huvud exakt preciserade hur ni skulle gå tillväga för att hjälpa min ynkliga gestalt. Men icke sa Nicke. Nada. Nichts. Nothing at fucking all. Blä på er. Usch! Fy!! Urk!!!

Och nu sitter jag här. Med tre komma fem veckor kvar av tjänstledigheten och en trasig kaffepanna, utan finansiella medel att konsumera en ny, tvingad till att gå till affären och köpa pulverkaffe för att överleva. Pulver!

Otack är sannerligen den ideelle bloggarens lön.