Anna Järvinen har ju kramats ihjäl de senaste dagarna med albumdebuten ”Jag fick feeling”. Och eftersom jag aldrig är inne på jobbet nu för tiden så ser jag ju aldrig röken av några recensionsexemplar, och tänkte att vad fasiken, jag köper väl skivan då. Och shit pommes frites, säljer de inte den för ynka 55 kronor på den ypperliga svenska nedladdningsbutiken Klicktrack. Skynda fynda!
Kasperteater och gratulationer
Tro’t eller ej, men i dag ska jag spendera min tid med att skriva en kasperteater på temat ”Polisen kommer”. Jag är så taggad.
——
I dag fyller såväl Chris Lowe i Pet Shop Boys som min gamla flickvän Madde (alltså – hon är inte gammal, det var bara lång tid sedan vi var ihop) år. Grattis till er båda!
Skäms på er!
I slutet av maj sträckte jag ut en ödmjuk hand till den här bloggens läsare och bad om en allmosa. Jag hade precis begärt att få vara tjänstledig ytterligare tre veckor utöver de tretton jag redan fått beviljade, med ambitionen att även hinna skriva på filmmanuset förutom på romanen. Veckor som var ofinansierade, ledig tid jag inte haft möjlighet att spara ihop pengar till.
Resultatet var, minst sagt, skralt. Inte en spänn satte ni in, trodde väl att det var ett skämt, trots att jag klart och tydligt med bockat huvud exakt preciserade hur ni skulle gå tillväga för att hjälpa min ynkliga gestalt. Men icke sa Nicke. Nada. Nichts. Nothing at fucking all. Blä på er. Usch! Fy!! Urk!!!
Och nu sitter jag här. Med tre komma fem veckor kvar av tjänstledigheten och en trasig kaffepanna, utan finansiella medel att konsumera en ny, tvingad till att gå till affären och köpa pulverkaffe för att överleva. Pulver!
Otack är sannerligen den ideelle bloggarens lön.
En sån där dag (2)
Det är en sån där dag. En sån där tisdag. En sån där tisdag då texten känns meningslös, ointressant och vattnig. Varför ältar jag de här sakerna? Varför tar berättelsen aldrig fart? Det finns ju en fin historia däri, varför lägger jag så mycket ludd kring allting? Varför envisas jag med att berätta istället för att gestalta, varför gör jag det greppet till huvudfåra när det bara skulle vara en avlastning? Är min tanke med kapitelnumreringen bara löjlig? Kommer någon överhuvudtaget att tycka att det här har någon som helst kvalitet? Tycker jag det ens själv? Varför komplicerar jag saker så förbannat mycket? Jag vill ju bara … ja jag vill bara … ja vad fan vill jag egentligen.
Argh.
Oj då
Jaha, nu undrar ni så klart vad kaffekannan hade gjort mig för något ont. Och ni kan liksom jag själv fundera på det hur länge som helst, men faktum kvarstår, det nya hålet i dess botten kommer att medföra ökad omsättning på 7-Eleven nere på Odenplan inom kort.
Den grundläggande uselheten (2)
Alex Schulman slutar blogga. DN, SvD och till och med Expressen slår upp det stort, trots att det lär generera extratrafik till hårdaste konkurrenten Aftonbladet. Att Schulmans blogg eggat Svenssons till att ”näthata” i kommentarerna, en typ av nöje som tidigare främst synts i smalare medieforum – exempelvis i svansen av nästan varje artikel i Resumé och Dagens Media – anges som orsaken.
Tja, vad ska man säga. Jag har aldrig varit mycket för hat, och helt klart har en stor del av de som kommenterat i hans blogg varit imbecilla idioter, ett ämne jag själv berört i ett inlägg med den upplyftande rubriken Den grundläggande uselheten, en text som ter sig minst lika människofientlig och aktuell i dag som när jag skrev den i maj.
Jag kommer att sakna Alex Schulmans blogg, även om jag rätt snabbt tröttnade på de övriga familjemedlemmarnas skriverier och nog tycker att han var bättre innan han kom till Aftonbladet och blev ett marknadsföringslokomotiv för deras bloggsatsning.
Betyder det här för övrigt att Jan-Olov Andersson vann?
Mörker, jämmer och elände
Oktober alltså. Jag börjar jobba igen den här månaden. Visserligen först den tjugonionde, men ändå. Ur led är tiden.
——
Någon har googlat nobelpriskandidat litteratur och hamnat hos mig. Tack men jag tror inte riktigt att jag är redo ännu.
Men jag är snygg i frack och kommer gärna på middagen.
——
Det regnar där utanför. Jag som ska gå på morgonpromenad.
Det är guld i dem också
Jag är åter hemma. Då kommer de fram, tankarna i vardagen som kräver att dryftas. Jag har det senaste halvåret haft två återkommande tankar som jag alltid tänker på när jag konfronteras med dem men sedan alltid glömmer att blogga om. Den ena är:
Var i hela fridens namn har kartorna över Stockholms stad tagit vägen i tunnelbanan?
I onsdagens DN (ej på nätet) såg jag dock en notis som fick mig att vilja både glädjas och kräkas. Kartorna är nämligen på väg tillbaka, i oktober ska de upp. SL menar att de som satt uppe var omoderna, vissa så gamla som från 2002 (kanske har Rådmansgatan flyttat på sig sedan dess?) samt att de kartor som satt uppe inte längre passade in i SL:s grafiska profil.
Och här blir jag så sur att det börjar rinna citronsaft ur tårkanalerna på mig. Hur kan man få för sig att plocka ner kartorna i över ett halvår, dessutom över hela sommaren då staden översvämmas av vilsna turister, för att de inte passar in i SL:s grafiska profil och för att de var maximalt fem år gamla? Det må låta löjligt men faktum är att jag älskade de där kartorna, jag vet inte hur mycket tid jag dödat på tunnelbaneperronger genom att stå och kika på dem i väntan på tåg, alltid upptäcker man någon ny gränd och dessutom är det inte så som DN-notisen hävdar bara nyblivna stockholmare samt västsvenskar, norrlänningar, skåningar och andra nyinlända invandrare som har nytta av dem, tvärtom skulle jag vilja hävda – och det här är egentligen en annan fråga men jag kan inte hålla mig – att sanningen ofta är den motsatta, det är de infödda stockholmarna som har sämst koll på sin stad utanför sina hemkvarter och inte de inflyttade, som ofta känner ett större behov av att lära sig hitta efter sin ankomst och slukar gatunamn som vore det dagens viktigaste mål.
Hur som helst, nu kommer de i alla fall upp igen och i ett tappert försök att släta över faktumet att uttråkade resenärer i ett halvår tvingats stirra på Hej, det är jag som är din stationsvärd-skyltarna i brist på annan underhållning, säger SL:s pressekreterare Max Landergård angående de nya kartorna: De är riktigt snygga. Det är guld i dem också … eller det ser ut som guld i alla fall.
Allt är förlåtet.
En smula splittrad
När jag i natt kom ut från Gläntafesten på Världskulturmuseet i Göteborg upptäckte jag ett missat samtal på mobilen. Ett telesvar, inkommet klockan 23.10, fanns för avslyssning:
Hej Daniel, det är Ulf. Min bror såg dig på Soldaten Svejk nu i kväll och började prata med dig, men du var oförskämd mot honom. Varför var du det? Jag vill ha ett svar. Hej då.
Till den som vandrar på Stockholms gator och utger sig för att vara jag: I kväll kommer jag hem så nu får du sluta upp med det här.
En räkmacka och en skybar
Det ekar i pressrummet. Några få morgonpigga själar, ett tappert knattrande från ett hörn och ett stilla samtal vid kaffebordet är allt jag kan se. Jag minns en räkmacka i en skybar, ett världskulturmuseum och en Modernistafest i en svit som pågick alldeles alldeles för länge.
Jag är i kraftigt behov av cleareyes och mitt huvud säger tack tack när jag tänker på tågfärden hemåt vid tvåtiden.
Rakt in i framtiden
Nä, nu får arbetet anstå. De andra står i stampar i farstun och det är tydligen alkohol som gäller. Vem är jag att säga nej.
Horace, Alfons och jag
Medan världen pågår där utanför och det surras i pressrummet om att Desmund Tutu sagt något Burmarelaterat nere på mässgolvet som skapar krusningar på riktigt sitter jag med Sambassadeur i öronen och jobbar. Ja jobbar faktiskt på riktigt, nåja nästan i alla fall och det handlar om Horace Engdahl och Alfons Åberg och Morgan ringer och säger att de sitter i skybaren och dricker öl och här sitter jag och gör mig till.