Daniel Åberg

Vi åker längs Vättern och det slår mig att dagens färd innebär att vi åker genom eller åtminstone snuddar vid fyra av årets sex Melodifestivalstäder och när jag säger Stockholm, Nyköping, Jönköping och Göteborg tittar Stefan bakåt och konstaterar Daniel, det här är ingenting som hedrar dig som tillrättavisade han ett bråkande barn. Min cd med kvinnliga artister har kommit till nåder och när Säkert sjunger det här är vad alla har sagt om dig höjer Morgan volymen och det känns på något sätt fint eftersom Jönköping ligger synligt framför oss och mitt starkaste minne från just den staden är när jag tog en löptur längs Vätterns strand första lördagen i februari och lyssnade på just det albumet.

Jag är inte särskilt framstående i tävlingen. Öööööh lät jag tidigare under ett långt antal sekunder i minnesjakten på en ny fråga och erkände snart jag låter så här trots att jag egentligen inte tänker nu och Stefan vände sig om och sa det är precis det som är grunden i min kritik mot alla dessa jävla bloggar och stämningen är som ni hör på topp.

Jag läste min första bok i går, säger en man i femtioårsåldern vid bordet bakom oss under frukosten på Nyköpingsbro och verkar förvånad över att han klarade det. När vi ätit våra Rasta specialmackor med falukorv, stekt ägg och tabasco promenerar vi tillbaka över vägbron mot bilen och lukten av falukorv följer oss som en god vän och åter i bilen öppnar Morgan en ask Läkerol och säger ta nu bara en varsin så att de räcker hela resan och Stefan har hittat på en filmlek som ska följa oss hela vägen till västkusten, Johnny Cash sjunger everybody that I know goes away in the end och Morgan klurar på tävlingen ett tag, säger Emmet Brown och jag har glömt min mössa i Stockholm vilket oroar mig en smula för det är alltid skitväder i Göteborg när jag är där.

Stefan frågar men ska vi inte däråt? och Morgan svarar nej det här är rätt, rakt fram ska vi och pekar med hela handen. Två sekunder sekunder senare, när avfarten är bakom oss, passerad, i det förflutna och gone baby gone tillägger han eller vänta nu och då är det redan för sent. Vi har kört tre minuter och är redan vilse i tillvaron.

Resan har börjat miserabelt. Av okänd anledning har jag, trots att jag är längst samt den ende som är hittills publicerad författare, hamnat i baksätet. Stefan har visserligen skägg vilket troligen förärar honom förarsätet, men i vilken egenskap får Morgan sitta shotgun när hans ansikte är lika renrakat som mitt eget, han redan visat sig hopplös som kartläsare samt är två äpplen hög? Och min cd-skiva med bara kvinnliga artister, som jag bränt för att om möjligt minska testosteronhalten i bilen, har redan blivit utskrattad, hånad, spottad på och verbalt slagen i småbitar varefter Morgan tryckt i en skiva med Johnny Cash. Senare väntar troligen albumet med Def Leppard som han spelade för mig senast när han hyrde bil.

Nåväl, jag är dock glad ändå eftersom Morgan lovat att det bara är trettiofem mil till Göteborg. Enligt kartboken är det femtio men han sitter som sagt shotgun och då är det väl så och jag räknar således med att vi rullar in på bokmässan redan före lunch. Därefter kan vad som helst hända.

Jaha, det blev som väntat Roy Anderssons ”Du levande” som får den svenska chansen att åka till Oscarsgalan i slutet av februari. Och vad ska man tycka om det då? Tja, det är ju så klart fint att de ger landets mest konstnärligt firade regissör chansen, men jag tror inte att filmen har skuggan av en chans att verkligen få en nominering. Det må regna festivalinbjudningar över ”Du levande” och filmkritiker får hjula runt den hur länge som helst, men att Oscarsjuryn skulle välja en film utan handling, filmad i tablåform, som en av fem icke-engelskspråkiga filmer att få delta på galan i Kodak Theatre – nej, det kommer inte att hända. Roy Andersson är för konstnärlig för det här sammanhanget och har lika liten chans som Jesper Ganslandt förra året att i slutändan få vara med och leka.

Inte för att jag tror att min svenska favorit i år, ”Darling”, hade haft särskilt stor nomineringschans heller. Men jag hade blivit personligt gladare.

——

Och jo, jag putsade rubriken en smula för god språkvård är som alltid mitt mellannamn.

Internet går framåt med stormsteg. Nätet är hett, vi köper böcker där som aldrig förr enligt DN och det är ju fint och bra. Själv är jag dock väldigt nyfiken på något så urmodigt som den nya Akademibokhandelsbutiken i Skrapan, jag hoppas på en butik som i storlek matchas endast av flaggskeppsbutiken på Mäster Samuelsgatan och som ångar av läsglädje. Och det är bäst för dem att min bok finns i lager, att inte ha en roman som till femtio procent utspelar sig på Söder i en butik i hjärtat av sagda ö som därtill främst riktar sig till en ung, urban, studerande publik – ja jag pratar både om om bok och butik nu – vore kardinalfel och skäl för uppsägning. Den borde finnas i travar, skyltad överallt, med fina personalen rekommenderar-lappar under. Hör ni det där nere? Jag ska minsann komma och kontrollera! Kanske redan i dag!

Men på andra håll känns det här med internet och framsteg som något man kan få om bakfoten. Som när Aftonbladet nu puffar för sin plustjänst genom att erbjuda gratis ringsignaler till mobilen, och illustrerar med en bild på ett gäng Nokia 5110-lurar, en nio år gammal telefonmodell som visserligen var världens populäraste kring millennieskiftet, men ändock en telefon som byggde sitt världsherravälde på att den hade utbytbara skal och att man kunde spela Snake på den. Ladda in en ny ringsignal? Tjena.

Nåja. Lite sött är det ju i alla fall med noterna på skärmarna.