Jag misslyckades med att hinna till seminariet jag tänkt gå på, passerade Göran Hägglund på två helt olika ställen inom loppet av en kvart (räknas det som att jag sett två ministrar då?), har hunnit äta en fettbomb på Heaven 23 (även kallad räkmacka) och jämfört stegräknare med personalen på Natur & Kultur. Allt är med andra ord ungefär som vanligt här i Göteborg och strax börjar monterminglen så livet är frid och fröjd.
Så att ni kan stå redo med pom-poms och sånt
Jag trodde att första klass åtminstone innebar strömuttag. Tji fick jag och nu är batterierna slut om nio minuter och jag är bara i Hallsberg.
Nåväl. Jag beräknar att gå in genom portarna till Svenska mässan vid ungefär kvart över två, möjligen tjugo över.
Bokmässan here I come! Snart.
På tåget mot Göteborg. Snigelvarianten, fyra timmar och femtio minuter. Resan började med att vi åkte norrut, jag vänjer mig aldrig vid det, att det småningom kan leda till sydligare breddgrader.
För ett par veckor blev jag intervjuad av en femtonårig tjej som skulle göra ett skolarbete om sitt drömyrke, hennes var att bli författare. Vi gick och åt lunch på Muggen i Götgatsbacken, hon var cool men jag fick i efterhand höra att hon varit väldigt nervös inför att träffa mig, jag beställde en hälsotallrik, ville gärna framstå som ett fysiskt praktexemplar. Hur mycket en hälsotallrik impar på tjejer i årskurs nio förblir dock oklart.
Jag har ännu inte fått se arbetet som den timslånga intervjun resulterade i, men jag hoppas få göra det. Dock fick jag just besked om att hon fått MVG på sitt arbete. Det gjorde mig väldigt glad. Grattis Hanna! Och bara så du vet så är halva äran min.
Usch, nu hojtar lokföraren i högtalarna och säger att han vill ha kontakt med tågmästaren. Aldrig ett bra tecken.
Jag är en idiot
Alltså, hur dum är jag egentligen? Det är ju i kväll som nästan alla förlag har sina montermingel i Göteborg! Gratis vin, gratis mat, gratis samkväm. Allt är gratis!
Och vad ska jag göra i kväll? Jo det ska jag berätta för er: Betala räkningar, vika tvätt, vattna blommor och kanske om jag har tid se ett ”True blood”-avsnitt i min ensamhet.
Och som om inte det vore nog så anländer jag till Göteborg klockan 14 i morgon. Vad händer på bokmässan klockan 14 i morgon? Jo just det, allmänheten släpps in.
Buu.
——
På tal om något helt annat: Leo Lagercrantz skriver väldigt roligt om våndan och svårigheten med att vara bloggare. Så att ni vet hur jag har det när jag sitter här och våndas över livet på landets baksida.
Litteratur (och internet) är det nya svarta
Lagom till bokmässan lanserar DN sin nya boksajt DN Bok. Och vid en snabb överblick tycker jag det ser bra ut, behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).
Och jag kan inte nog poängtera det här med uppdateringen faktiskt, det har varit ett återkommande störningsämne hos såväl mig som andra bloggare att man inte kunnat länka till artiklar från Boklördag som man funnit intressanta att diskutera vidare kring av en eller annan anledning. Och litteraturartiklar som publicerats i andra delar av DN måste så klart också inkorporeras! Det kan låta som en självklarhet, men i går letade jag mig exempelvis blå i ansiktet efter en litteraturintervju från DN Söndag i sensomras med tidningens egen Niklas Ekdal i webbarkivet, samt på Presstext. Fanns inte att uppbringa någonstans, och frustrationen jag upplevde kändes bekant, som att det inte var första gången det obehagliga pirret retade min ryggrad. Lite mysko.
Och när jag ändå är i farten – snälla DN, varför inte skapa en särskild rss-länk för boksajten? Vi rss-junkies är ohyggligt dåliga på att gå in på sajter manuellt på regelbunden basis.
Jonas Thente skriver för övrigt i sin blogg att han ville att sajten skulle kallas Boktorsk. Men den äger ju redan Fredrik! Vi väntar alla på en storslagen lansering av den sajten.
——
Uppdatering: Angående det här med att inkorporera litteraturartiklar från andra delar av tidningen: I dagens DN skriver Barbro Hedvall en signerad ledare om sambandet mellan litteratur och yrkesval. In med den på DN Bok för sjutton, synergieffekter är också det nya svarta!
Marknadskrafter
Lars Ardelius ger sitt förlag Norstedts en rejäl känga i nya numret av Svensk Bokhandel och menar att de sålt ut sig till kommersiella intressen. Eva Gedin på Norstedts svarar, Ardelius replikerar med en ny känga. Svårt att veta vart verkligheten ligger i just det här fallet, men att det sedan ett antal år finns en ny verklighet hos storförlagen, där marknadsavdelningarna tagit över mer av beslutsfattandet, är knappast ett kontroversiellt påstående.
För övrigt vill jag också åka ner till bokmässan i dag. Men nähä, jag ska visst inte åka ner förrän på fredag morgon. Bu.
Dags att släppa taget
Vid halvniotiden i går kväll gick jag förbi uteserveringen mellan Stadsbiblioteket och lamellhusen. Stället heter Sommar, de höll fortfarande öppet. Några tappra själar satt där, insvepta i filtar, hopkrupna nära värmeaggregaten, intalandes sig själva att det faktiskt fortfarande går att sitta ute och dricka öl.
Jag såg på deras lilafrusna läppar i skenet från infravärmen. Det var åtta grader varmt i centrala Stockholm.
Det kändes väldigt svenskt.
Krångel och jävelskap
Nej, jag har inte skrivit särskilt mycket. Men jag har ändå skrivit, två morgnar i rad. Och när jag läser det som tidigare kommit ur mina fingrar så känns det bra.
Vissa saker oroar mig. Den övervägande frågan är som alltid om det här är intressant för någon mer än mig själv. Varför skulle någon bry sig, finna något intresse i mina hjärnspöken? Men så tänker jag att vadå, vi har alla hjärnspöken och att få känna att man inte är ensam är väl bra?
Jag hoppas det.
Sedan är jag rädd att det är för krångligt. Att myllret av personer av samma kön med visserligen väldigt olika namn men ändå samma mål ska förvirra och skapa ointresse. Eller så är det inte alls så, kanske är det hur bra som helst.
Jag vet inte. Och det stör mig.
Det och mobiltelefonen.
Avsaknaden av tid
Jag har nu haft en Nokiatelefon i sisådär två månader efter att ha varit en Sony Ericsson-kille i fem-sex år. Min 6220 Classic är finfin på många sätt, jag finner vissa detaljer lite mystiska jämfört mot vad jag är van vid men det är väl mest vanesaker antar jag.
Men.
En sak stör mig.
Är det bara jag, eller är det inte en ganska bra grundläggande grej att man redan i sin inkorg kan se när ett sms är mottaget? Eller åtminstone när det öppnats för läsning? Jag kan inte minnas att jag någonsin i modern tid haft en telefon som inte haft den i mina ögon totalt basala ”funktionen”.
Före min Nokia 6220 Classic då.
Ett exempel: Jag har varit på bio, kommer ut från salongen och ser att jag fått ett sms. Hej, sugen på att fika? I det läget känns det rätt viktigt att få veta om det här smset anlände till mig för tio minuter eller två timmar sedan. Och det kan jag så klart även på min Nokiatelefon, om jag klickar på Val, klickar nedåt en, två, tre, fyra, fem, sex gånger, klickar på Meddelandeinfo och därefter klickar nedåt en gång till för att slutligen se att jaha, smset kom fem över tre, alltså för en timme och tjugosju minuter sedan. Det blev nog ingen fika.
Jamen det måste ju bara vara en inställning någonstans var min tanke när jag upptäckte det här efter införskaffandet. Men efter att ha letat mig blå i telefonens inställningar, kollat på Nokiaforum där även andra Sony Ericsson-människor ställt samma fråga och mötts av total oförståelse inför frågeställningen, har jag fått inse att nej, det går inte att få datum- och tidsinfo angett. Det verkar inte ens vara en 6220-grej, utan en allmän Nokiapolicy. We don’t do time.
Kanske är jag fånig. Kanske är det inte viktigt. Men jag känner helt ärligt när det här drabbar mig att nej, jag kan inte ha en telefon som beter sig så här.
Fräsch, frisk och spontan
Här får man tillgång till ett konto hos Spotify och hela världens (nåja) musikskatt öppnas framför mig.
Och så ligger jag ändå bara och lyssnar på Pet Shop Boys-låtar.
Du och ditt älskade Uppsala (4)
Det har kommit till min kännedom att jag inte bara är motståndare till Youtube, utan även häller kall Keldasås på min mat. Det stämmer så klart inte. Vad jag menade i torsdagseftermiddagens inlägg var att jag i slutet av grönsaksstekningen häller Keldasås – eller creme fraiche om andan faller på – i stekpannan de sista minuterna för att liva upp anrättningen. Det finns gränser även för min barbarism.
Jag promenerade genom Uppsala på väg mot tåget för en halvtimme sedan. Min andedräkt ångades i den arla morgonen och jag hade Thomas Östros efter mig, han drog en liten resväska på väg mot stationen. Jag kände mig som regeringen, ständigt en sosse i bakhasorna.
Varning – läsning kan leda till bula i pannan
Det kan vara den mest maffiga bok jag någonsin har sett, ”Regi Bergman”. Den damp ner på jobbet härom dagen, min kollega Erik skulle skriva en text om den. Och eftersom det var fredag i går, alla såg helgen hägra och stämningen var så där härligt fredagig, så drog vi igång en gissningstävling. Hur mycket vägde klabbet, vars rekommenderade pris ligger på 1 700 kronor och innehåller 1 100 bilder ur dämonregissörens liv och leverne? Vi lyfte, vägde den i handen, försökte känna hur den tedde sig jämfört med gymvikter, klurade och fnulade. Ingen av oss lyckades gissa särskilt rätt.
Vad tror ni själva, hur mycket väger praktverket? Ja, svaret på frågan finns på internet och även i dagens pappers-DN, men om ni inte redan sett det, klia er i skallen och höfta till vet ja.
Jag säger så här mycket, det är knappast något man läser liggandes på rygg i sängen om man värnar om sitt liv.