Daniel Åberg

Jag får erkänna att jag har underskattat vissa saker en smula.

Tiden är den främsta akilleshälen. Jag underskattade hur tidskrävande allt runtomkring är. Med facit i hand är det enkelt att se att jag nog borde ha varit lite mer färdig när jag presenterade planerna i början av december. Tidsplanen jag hade lagt upp i huvudet var visserligen teoretiskt korrekt, och håller i princip fortfarande, men den har inneburit att andra saker – som mitt vanliga liv – i princip har legat på is sedan före jul. Jag har försökt gå och se ”Avatar” med Jocke i snart två veckor, det har fortfarande inte blivit av, hela tiden med tiden som ursäkt. Jag vet inte när jag såg ett tv-avsnitt senast, förutom det obligatoriska ”Cityakuten”- eller ”Mad men”-avsnitt vi alltid ser när vi äter middag. Det är tur att sista säsongen av ”Lost” börjar först samma dag som ”Vi har redan sagt hej då” har första recensionsdag, annars skulle mitt liv falla ihop.

Visst var det skönt att hålla romanen i sin famn för första gången i helgen. Men det innebar ju på intet sätt att den var klar. E-boken är fortfarande inte färdigfixad, och jag har halva ljudboken kvar att läsa in. Kvällarna spenderas just nu nere i källaren, inlåst på 0,75 kvadratmeter. Förhoppningsvis blir jag klar med inläsningen på … ja låt oss säga torsdag kväll eftersom jag gillar att vara överdrivet optimistisk. Sedan måste jag redigera den också, och verkligen vara klar senast i början av nästa helg. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det.

Nej, jag menar inte att försöka säga att jag ångrar att jag har valt att göra den här resan på egen själv. Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt. Men jag borde ha varit längre gången när jag presenterade projektet, eller borde ha gett mig själv ett utgivningsdatum några veckor längre fram i tiden.

Men det är ju så dags att upptäcka nu.

Det finns ingen återvändo längre. De 24 första recensionsexemplaren är paketerade, nedstoppade i postlådor och förhoppningsvis på väg mot sina adressater runt om i landet. När nästa gäng böcker anländer kommande helg skickar jag ut de resterande.

Läskigt. Men fint.

I början av ”Dannyboy & kärleken”, efter att den manlige hjälten räddat den kvinnliga hjälten undan döden nere i tunnelbanan och släpat med henne upp i dagsljuset på flykt undan säkerhetsvakterna, äger en rätt grafisk scen rum där hon kräks hukande över ett elskåp, ett rejält knippe huvudvärkstabletter i olika former lämnar hennes inre.

Att jag i romanen kopplar elskåp till kräkningar har en verklig bakgrund i min egen ungdom, men det är en annan historia. Poängen med det här är att jag och Johanna i går eftermiddag, strax före klockan halv fem, placerade en bokkartong på ett elskåp på de övre delarna av Malmskillnadsgatan, snittade med vår hemnyckel upp tejpen som höll kartongen samman, och såg för första gången ”Vi har redan sagt hej då” i tryckt tillstånd.

Det var, i all sin urbana nollgradiga glåmighet, en väldigt fin stund.

Gjorde första inspelningspasset i källaren i går, kände mig en smula freaky där jag stod och höll låda i vårt förråd, nu inramat av dämpande mattor, madrasser och allmänt bråte kring hönsnätsväggarna för att minska ekot. Efter inneslutandet blev det beckmörkt i mitt skrymsle eftersom jag lyckats skärma bort ljuset utifrån, som tur var fanns ett eluttag i korridoren så med hjälp av förlängningssladd plus en skrivbordslampa varde det sedan läsljus i studion.

Akustiken kändes helt okej när jag var färdigmonterad. Det enda minuset för min inspelningsstudio är att jag måste pausa varje gång någon spolar i en toalett uppe i huset, det går några vattenledningar rätt nära vårt förråd som börjar gurgla när det sker. Men som tur var är det bara åtta lägenheter i huset, och jag får väl försöka hålla mina sessioner till icke toalettintensiva tidpunkter.

Till nästa pass tar jag med kameran.

Jag står lite grann och stampar. Jag har problem med e-boksformatet, irriterar mig på att det åtminstone från min nybörjarhorisont känns som ett så icke färdigutvecklat teknikområde. Programmen för att tillverka epub-filer känns buggiga, beskrivningarna för hur man ska bete sig är oerhört tekniska och samtidigt skissartade på en och samma gång, och … ja, det känns krångligt helt enkelt. Och då anser jag mig ändå ligga ett par steg över genomsnittet när det kommer till kunskap på de här områdena. Känslan av att det inte finns ett fastslaget sätt att skapa filerna på, samt att man inte alltid kan lita på att slutresultatet blir detsamma även om man gör på samma sätt, är påtaglig.

Eller så är det bara jag.

Dessutom slutade programmet Calibre, som jag använt mig av för att konvertera filer till epub-format, helt plötsligt att fungera vid lunchtid i går. Jag har försökt med allt för att få igång det igen förutom att blåsa ut hela min hårddisk. Nu får jag istället sköta konverteringen på min gamla Powerbook, där programmet av någon anledning rullar på utan problem.

Vaknade strax före halv sex i morse. Tankarna om boken och alla smågrejer kring lanseringen och e-boken och mp3-boken rullade in direkt, och sedan blev det ingen mer sömn. Bra träning inför bebisens ankomst i april om inte annat, antar jag.

Plötsligt hände det. Efter att ha skramlat med halvtomma burkar i en lång, lång tid sändes ”Vi har redan sagt hej då” in i Publits tryck- samt distributionssystem klockan 20.17 i går kväll. Efter en dryg timme mejlade vdn Per Helin mig och frågade om jag verkligen ville att romanen ska gå att köpa redan nu, vilket jag hade råkat ange i inställningarna. Och det ville jag ju inte, ett par veckor till håller jag den för mig själv, 2 februari är angivet som första recensionsdag så jag släpper nog försäljningen fri veckan innan dess. Men kommande onsdag – ta i trä – går de 25 första tryckta exemplaren (vågade inte beställa fler om jag skulle ha råkat göra något knas) ut till redaktioner och litteraturbloggare. Hurra!

Så här ser förresten omslaget ut i utfläkt tillstånd.