Jag får erkänna att jag har underskattat vissa saker en smula.
Tiden är den främsta akilleshälen. Jag underskattade hur tidskrävande allt runtomkring är. Med facit i hand är det enkelt att se att jag nog borde ha varit lite mer färdig när jag presenterade planerna i början av december. Tidsplanen jag hade lagt upp i huvudet var visserligen teoretiskt korrekt, och håller i princip fortfarande, men den har inneburit att andra saker – som mitt vanliga liv – i princip har legat på is sedan före jul. Jag har försökt gå och se ”Avatar” med Jocke i snart två veckor, det har fortfarande inte blivit av, hela tiden med tiden som ursäkt. Jag vet inte när jag såg ett tv-avsnitt senast, förutom det obligatoriska ”Cityakuten”- eller ”Mad men”-avsnitt vi alltid ser när vi äter middag. Det är tur att sista säsongen av ”Lost” börjar först samma dag som ”Vi har redan sagt hej då” har första recensionsdag, annars skulle mitt liv falla ihop.
Visst var det skönt att hålla romanen i sin famn för första gången i helgen. Men det innebar ju på intet sätt att den var klar. E-boken är fortfarande inte färdigfixad, och jag har halva ljudboken kvar att läsa in. Kvällarna spenderas just nu nere i källaren, inlåst på 0,75 kvadratmeter. Förhoppningsvis blir jag klar med inläsningen på … ja låt oss säga torsdag kväll eftersom jag gillar att vara överdrivet optimistisk. Sedan måste jag redigera den också, och verkligen vara klar senast i början av nästa helg. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det.
Nej, jag menar inte att försöka säga att jag ångrar att jag har valt att göra den här resan på egen själv. Jag tycker fortfarande att det är väldigt roligt. Men jag borde ha varit längre gången när jag presenterade projektet, eller borde ha gett mig själv ett utgivningsdatum några veckor längre fram i tiden.
Men det är ju så dags att upptäcka nu.
Du fixar det!