Skriv för bövelen

Har du några tips på att komma igång med romanskrivande? Har lösa idéer men inget konkret.

Frågan kom på Twitter för ett par dagar sedan. Jag fick genast andnöd när jag såg den. Jag är en värdelös coach när det kommer till litterärt skrivande, är hopplös när det gäller textkritik, har inget konkret öga för det inbillar jag mig, får mer en känsla i magen om jag gillar en text, men när jag ska förklara varför – det krävs att jag slår knut på mig själv för att det ska ske.

Men det vore väl själva fan om jag inte skulle kunna tipsa om hur man ska komma igång åtminstone. Men hur gör jag själv? När jag tänker efter är jag osäker, jag liksom bara … gör det.

Jag menar det inte på ett självgott det är så jävla lätt att skriva, bara att sätta igång, seså-sätt. Jag tycker nämligen inte att det är enkelt att skriva, jag tycker tvärtom att det är en tråkig och jobbig process att ta sig igenom, att få ur sig råmaterialet är en pina, jag uppskattar inte författarprocessen förrän texten ligger framför mig som en surdeg jag kan börja knåda ut till något bra.

Vad jag menar med att bara göra det är att mitt bästa råd är att man helt enkelt bara ska börja skriva och fortsätta skriva. Innan jag började med ”Dannyboy & kärleken” hade jag några ofärdiga romaner liggande på hårddisken, inledningar som kommit av sig, idéer som inte riktigt kändes som att de höll och därför klingade av mer än tvärdog, jag tappade intresset för dem, blev rastlös och började fundera efter en bättre och större historia och lät den historia jag hade bli … ja, historia.

Det jag gjorde efter att jag kom på idén till ”Dannyboy” var att jag bestämde mig. Jag beslutade mig för att jag vad som än hände skulle skriva historien klart. Från den där inledande frackklädda språngmarschen på en kullerstensgata i Uppsala skulle jag veckla ut en komplett berättelse som ett dygn senare skulle sluta på samma plats som den började, en cirkel skulle slutas, kosta vad det kosta ville, bra eller dåligt, kvalitativt eller skräp – det spelade ingen roll. Romanen skulle skrivas klar.

Hade jag inte bestämt mig redan från början skulle jag nog aldrig ha blivit klar, jag skulle ha blivit en av alla dem jag mött under åren som sagt ja, jo, jag har ju också börjat skriva en massa gånger men det blir liksom aldrig något riktigt, har fem-sex romaninledningar liggande hemma, men jag tappar alltid suget.

Om det sedan blir bra eller dåligt är ju en annan historia. Men med en början, en mitt och ett slut har man ju i alla fall en chans.

Folkfest

Alltså, debatten som vi tog upp i förra veckans DJtv om den eviga tröttsamma tvekampen mellan sport och kultur framträder i ett smula löjligt ljus om man kollar in veckans tv-topp. Jag vet inte hur väl bevandrade ni är vid att analysera tv-toppen, men då jag gör det regelbundet på måndagar i mitt arbete kan jag säga så här: Det inträffar aldrig i det nutida fragmentariska tv-landskapet att ett program som ligger tia på den veckans tv-topp har över 1,8 miljoner tittare. En normal tv-vecka, när det inte sänds Melodifestival eller finalavsnitt av ”Idol” eller säsongspremiär av ”Allsång på Skansen” eller något sådant, har ofta inte ens ettan så höga siffror. De senaste åren har ofta tv-program med tittarsiffror på under miljonen kvalat in på topp tio.

Tv-toppen vecka 7 (källa MMS):
1. Melodifestivalen (SVT 1, lördag) 2 876 000
2. OS Skidskytte H masstart (SVT 1, söndag) 2 341 000
3. OS Störtlopp D (SVT 1, onsdag) 2 144 000
4. OS Längd D+H sprintfinal (SVT 1, onsdag) 2 039 000
5. OS Superkomb D slalom (SVT 1, torsdag) 2 022 000
6. OS Längd H 15 km (SVT 1, måndag) 1 973 000
7. OS Skidskytte H jaktstart (SVT 1, tisdag) 1 961 000
8. OS Vinterstudion (SVT 1, söndag) 1 917 000
9. OS Längd H jaktstart (SVT 1, lördag) 1 870 000
10. OS Skidskytte D masstart (SVT 1, söndag) 1 863 000

Men den här veckan har fem program mer än två miljoner tittare, och samtliga på listan över 1,8 miljoner. Alla utom Melodifestivalen är OS-sändningar. Vinter-OS är unikt i det avseendet, inte ens storasyskonen sommar-OS och fotbolls-VM lockar så stabilt höga tittarsiffror i Sverige. Att gå ut och kräva att något med så stort folkligt engagemang inte ska komma här och sabba de vanliga tv-tablåerna och förstöra kulturälskares vardag är faktiskt en smula oförskämt.

DJtv #fail (5)

Vi hade tänkt prata om den stundande bokrean och hade laddat ner katalogerna som pdf:er och synat dem på eftermiddagen men så blev det kväll och vi köpte pizza och sjönk ner i OS-soffan och plötsligt var klockan halv elva och ja ba oh no! vi har glömt spela in och Johanna ba on ho! DJtv #fail.

Damn it men bättre lycka nästa vecka.

Olycklig läsplattemiss

Alltså, ser det inte lite konstigt ut när DN i dag provar läsplattor och ger koncernsystern Adlibris Letto-platta högst betyg (en trea), och främst motiverar det med att man får fyra titlar förinladdade vid köp, samtidigt som  man ger man Bokus Cybook-platta en tvåa, och missar att informera om att den kommer med sju förladdade titlar?

Visst, i ärlighetens namn så får även Bokusplattan en minuskommentar för att den saknar mp3-funktion, men det känns ändå en smula olyckligt. DN bör, särskilt i och med att de har en egen nätbokhandel i samarbete med Adlibris, vara extra noga när man recenserar dem samt dess huvudkonkurrent.

Konsumera för bövelen

Hör ni för den delen så vill jag bara meddela så här inför helgen att det från och med i går finns rykande färska och nytryckta exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” att köpa på Pocketshop på Västermalmsgallerian i Stockholm. Och det finns säkert några exemplar kvar på Papercut på Söder också, och kanske även på Hedengrens på Stureplan.

Ja men om man råkar bo utanför Stockholms tullar då? Tja, jag får erkänna att jag varit otroligt dålig på att ens försöka sälja in boken utanför stan. Jag har blott kontaktat de fristående bokhandlarna i Uppsala – för jag älskar ju mitt gamla fina Uppsala – och Celsiusbokhandeln har köpt in den. Så befinner ni er i ungdomens förbannade stad och inte fäster så stor vikt vid den där dåliga recensionen i Ergo, så tycker jag att ni ska vallfärda till gågatan och bege er ner i Fenixhusets källare och shoppa loss.

Det privata livet

Vi ska ju få barn om sju veckor om gud vill väl, och det hoppas vi av hela våra hjärtan. Häromdagen köpte vi det första tygdjuret till bebisen, jag har döpt den till Bullen och bestämt att den är av hankön eftersom han ser ut som en insutten äldre herre. Jag tror att Bullen och bebisen kommer att bli fina kompisar, men än så länge sitter han dock mest på sin bokhylla och håller ställningarna.

bulldogno2

Och så ska vi ju flytta, om blott tre veckor, det kom lite snabbt inpå, vi var och skrev kontrakt så sent som i går morse. Och av alla ställen man kan bo på i den här stan blev det Östermalm, trots mitt initiala ryggmärgsmotstånd. Jag besinnade mig dock efter inspektion av fastighet och närområde, och slutligen blev det tvärtom så att det var jag som var mest för, och Johanna en smula tveksam. Det är hur som helst en hyrestrea av det minsta slaget, 55 kvadratmeter, placerad mellan Karlavägen och Valhallavägen med utsikt mot den pittoreska Danderydsgatan. Det kändes lite övermaga bortskämt att säga nej till det.

Såjoråmenvisst, Östermalmsbo minsann. Flott skareva.

Recensionsgenomgång #5

Så kom den då till sist, den första sågningen. Ergo, studentkårens tidning i Uppsala, drämmer till. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Dålig. Malin Nauwerck som recenserat för Ergo ger inte mycket för ”Vi har redan sagt hej då”. Övriga recensenter har hittills, trots huvudpersonen Filips tveksamma levnadssätt, fallit för samt hejat på honom ändå, men så har verkligen inte skett här. Recensentens syn summeras rätt bra av meningarna Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu och Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Jag ska inte gå i långrandig polemik, men två detaljer:  1) Malin Nauwerck tycker att det stryks hårslingor ur ansiktet alldeles för många gånger i berättelsen, och hon citerar ur romanen att hårslingestrykandet sker på ett ”alldeles speciellt sätt”. Något sådant citat finns dock inte i boken. 2) I sista meningen skriver hon att kulturarbetarverkligheten måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Okej om inte hon i sin roll som kulturarbetare känner igen sig i min roman, men hur vet hon att ingen gör det? Det är att ta på sig väldigt stora skor.

Jättebra. Först en brasklapp – Isobel Hadley Kamptz och jag är bekanta. Det hon skrev i sin blogg i går bör ses ur det ljuset, men om jag känner henne rätt så skulle hon inte ha ödslat tid på ett inlägg om min roman om orden hon skrev inte var ärligt menade. Dessutom får jag erkänna att jag gärna låter Isobel, i sin roll som kulturarbetare i 30-årsåldern i Stockholm, stå i kontrast till recensionen ovan. Hennes fras en alldeles glimrande liten kärleksroman är något jag kan leva länge på, och jag håller det inte för otroligt att det är en framtida blurb på ett pocketomslag.

Recensionsgenomgång #4

En till tidningsrecension har trillat in. Jag kategoriserar som tidigare nämnt med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. När Johanna ringde mig förra onsdagen för att berätta att jag var recenserad i den dagens Expressen lät hon bekymrad på rösten. Vadå, är det en sågning? frågade jag. Hon slirade på svaret – njaae, men … tja, alltså och sedan hade jag hittat den själv på nätet, ögnade snabbt igenom och men vadå, det här är ju bra! och Johanna tycker du? med förvånad röst. Och ja, det tycker jag. Nina Lekanders recension är rätt likartad den hon gav mig för ”Dannyboy & kärleken” för knappt fem år sedan, hon verkar tycka ungefär samma saker om de två romanerna, bara det att den här recensionen är ungefär dubbelt så lång och känns mer på riktigt. Faktum är att det här är den längsta recension jag någonsin fått i en rikstidning. Visst, det är en dubbelrecension tillsammans med Pernilla Glasers ”40 minus”, men av de totalt 3200 tecknen handlar 2200 om min roman, och Lekander har – även om hon verkligen inte faller helt pladask för den – tagit den på allvar, vilket gör mig genuint glad. Allra mest gläder det mig att hon skriver att det hon främst uppskattar är de fördomsfria kvinnoskildringarna. Hon är visserligen inte först med att skriva att hon gillar kvinnorna i boken – många har skrivit att de tycker särskilt mycket om Iris – men just det där med att hon betonar det fördomsfria gillar jag. Tack för det.