DJtv #fail (5)

Vi hade tänkt prata om den stundande bokrean och hade laddat ner katalogerna som pdf:er och synat dem på eftermiddagen men så blev det kväll och vi köpte pizza och sjönk ner i OS-soffan och plötsligt var klockan halv elva och ja ba oh no! vi har glömt spela in och Johanna ba on ho! DJtv #fail.

Damn it men bättre lycka nästa vecka.

Olycklig läsplattemiss

Alltså, ser det inte lite konstigt ut när DN i dag provar läsplattor och ger koncernsystern Adlibris Letto-platta högst betyg (en trea), och främst motiverar det med att man får fyra titlar förinladdade vid köp, samtidigt som  man ger man Bokus Cybook-platta en tvåa, och missar att informera om att den kommer med sju förladdade titlar?

Visst, i ärlighetens namn så får även Bokusplattan en minuskommentar för att den saknar mp3-funktion, men det känns ändå en smula olyckligt. DN bör, särskilt i och med att de har en egen nätbokhandel i samarbete med Adlibris, vara extra noga när man recenserar dem samt dess huvudkonkurrent.

Konsumera för bövelen

Hör ni för den delen så vill jag bara meddela så här inför helgen att det från och med i går finns rykande färska och nytryckta exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” att köpa på Pocketshop på Västermalmsgallerian i Stockholm. Och det finns säkert några exemplar kvar på Papercut på Söder också, och kanske även på Hedengrens på Stureplan.

Ja men om man råkar bo utanför Stockholms tullar då? Tja, jag får erkänna att jag varit otroligt dålig på att ens försöka sälja in boken utanför stan. Jag har blott kontaktat de fristående bokhandlarna i Uppsala – för jag älskar ju mitt gamla fina Uppsala – och Celsiusbokhandeln har köpt in den. Så befinner ni er i ungdomens förbannade stad och inte fäster så stor vikt vid den där dåliga recensionen i Ergo, så tycker jag att ni ska vallfärda till gågatan och bege er ner i Fenixhusets källare och shoppa loss.

Det privata livet

Vi ska ju få barn om sju veckor om gud vill väl, och det hoppas vi av hela våra hjärtan. Häromdagen köpte vi det första tygdjuret till bebisen, jag har döpt den till Bullen och bestämt att den är av hankön eftersom han ser ut som en insutten äldre herre. Jag tror att Bullen och bebisen kommer att bli fina kompisar, men än så länge sitter han dock mest på sin bokhylla och håller ställningarna.

bulldogno2

Och så ska vi ju flytta, om blott tre veckor, det kom lite snabbt inpå, vi var och skrev kontrakt så sent som i går morse. Och av alla ställen man kan bo på i den här stan blev det Östermalm, trots mitt initiala ryggmärgsmotstånd. Jag besinnade mig dock efter inspektion av fastighet och närområde, och slutligen blev det tvärtom så att det var jag som var mest för, och Johanna en smula tveksam. Det är hur som helst en hyrestrea av det minsta slaget, 55 kvadratmeter, placerad mellan Karlavägen och Valhallavägen med utsikt mot den pittoreska Danderydsgatan. Det kändes lite övermaga bortskämt att säga nej till det.

Såjoråmenvisst, Östermalmsbo minsann. Flott skareva.

Recensionsgenomgång #5

Så kom den då till sist, den första sågningen. Ergo, studentkårens tidning i Uppsala, drämmer till. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Dålig. Malin Nauwerck som recenserat för Ergo ger inte mycket för ”Vi har redan sagt hej då”. Övriga recensenter har hittills, trots huvudpersonen Filips tveksamma levnadssätt, fallit för samt hejat på honom ändå, men så har verkligen inte skett här. Recensentens syn summeras rätt bra av meningarna Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu och Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Jag ska inte gå i långrandig polemik, men två detaljer:  1) Malin Nauwerck tycker att det stryks hårslingor ur ansiktet alldeles för många gånger i berättelsen, och hon citerar ur romanen att hårslingestrykandet sker på ett ”alldeles speciellt sätt”. Något sådant citat finns dock inte i boken. 2) I sista meningen skriver hon att kulturarbetarverkligheten måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Okej om inte hon i sin roll som kulturarbetare känner igen sig i min roman, men hur vet hon att ingen gör det? Det är att ta på sig väldigt stora skor.

Jättebra. Först en brasklapp – Isobel Hadley Kamptz och jag är bekanta. Det hon skrev i sin blogg i går bör ses ur det ljuset, men om jag känner henne rätt så skulle hon inte ha ödslat tid på ett inlägg om min roman om orden hon skrev inte var ärligt menade. Dessutom får jag erkänna att jag gärna låter Isobel, i sin roll som kulturarbetare i 30-årsåldern i Stockholm, stå i kontrast till recensionen ovan. Hennes fras en alldeles glimrande liten kärleksroman är något jag kan leva länge på, och jag håller det inte för otroligt att det är en framtida blurb på ett pocketomslag.

Recensionsgenomgång #4

En till tidningsrecension har trillat in. Jag kategoriserar som tidigare nämnt med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.

Bra. När Johanna ringde mig förra onsdagen för att berätta att jag var recenserad i den dagens Expressen lät hon bekymrad på rösten. Vadå, är det en sågning? frågade jag. Hon slirade på svaret – njaae, men … tja, alltså och sedan hade jag hittat den själv på nätet, ögnade snabbt igenom och men vadå, det här är ju bra! och Johanna tycker du? med förvånad röst. Och ja, det tycker jag. Nina Lekanders recension är rätt likartad den hon gav mig för ”Dannyboy & kärleken” för knappt fem år sedan, hon verkar tycka ungefär samma saker om de två romanerna, bara det att den här recensionen är ungefär dubbelt så lång och känns mer på riktigt. Faktum är att det här är den längsta recension jag någonsin fått i en rikstidning. Visst, det är en dubbelrecension tillsammans med Pernilla Glasers ”40 minus”, men av de totalt 3200 tecknen handlar 2200 om min roman, och Lekander har – även om hon verkligen inte faller helt pladask för den – tagit den på allvar, vilket gör mig genuint glad. Allra mest gläder det mig att hon skriver att det hon främst uppskattar är de fördomsfria kvinnoskildringarna. Hon är visserligen inte först med att skriva att hon gillar kvinnorna i boken – många har skrivit att de tycker särskilt mycket om Iris – men just det där med att hon betonar det fördomsfria gillar jag. Tack för det.

”Sömnbristen är ju å andra sidan ypperlig träning”

Prind on demand-distributören Publit, som jag ju använt för att trycka ”Vi har redan sagt hej då”, har publicerat en intervju med mig där jag lägger ut texten om mina upplevelser kring utgivningen. Väl värd att läsa, om ni frågar mig. Och det gör ni ju. På något sätt. Eftersom ni är här inne och läser.