Kategori: Livet och sånt

Det förflutna finns även i Stockholm. Det är inte bara den absoluta dåtiden som sätter tanken i rullning. I går kväll vandrade jag från Scheelegatan upp mot Barnhusbron och över till Vasastan och minnet från tider som flytt ackompanjerade mig tillsammans med tonerna av Säkert, Studio och Karin Ström. För Studio-låtarna är ju så förbaskat långa så den kvartslånga promenaden till Odenplan bara behövde tre spår från spellistan.

Fast även om den direkta minnesbilden var från alla promenader jag gjort över den där bron från tiden då jobbet låg på Kungsholmstorg så slank så klart även Uppsala in. Jag kommer ju sällan undan det hur jag än försöker. Och om jag verkligen försöker så finns trådar till det mesta i mitt liv i alla situationer, det behövs knappast några sex Kevin Bacon-steg för att jag ska nå till minnets dunkla vrår, tre steg så har jag nått det mesta, det handlar bara om associationsförmåga och fantasi och den varan har jag alltför mycket av ibland, även om jag som bekant helst rotar i min egen bakgård såväl i roman- som bloggform.

Jag vill inte säga något speciellt med det här. Mer än att det var trevligt att dricka vin på Vinoteket och att äta på Mamas & Tapas. Och att vandra i en kvart med minnen från tider som flytt.

Nu ska jag åka och träffa Måns Zelmerlöw utanför en frisörsalong. Melodifestival here we go again.

…skrivna nyckelmeningar: Det har inte alltid varit så här. Det har inte ens alltid varit så här när det är så här.

…bästa inköp: En svart 30 gb iPod. Jag hade tänkt vänta tills Apple fått rumpan ur och släppt en iPod i iPhoneutförande, alltså utan telefon men med bredbildsskärm och riktig hårddisk, men jag orkade inte vänta längre, mp3-funktionen i min K800i gjorde mig vansinnig och min nano är bortom all räddning.

Ännu en förmiddag efter en lång natt och utanför mitt rum springer hotellägarens barn omkring och leker krig. Svårt att få någon quality beauty sleep då.

Det börjar kännas bra att det bara är en kväll kvar av den här turnén. Okej att det är finalvecka med start på onsdag och den lär väl bli minst lika hektisk, men den är ju åtminstone på hemmaplan vilket gör att det kanske känns lite mindre … galet.

Anyways, eftermiddagen ska ägnas åt rekreation av kropp och själ. Jag ska kolla på veckans Lost, få massage på artisthotellet klockan två och läsa. Vi åker väl ut till arenan vid halv sju innan det smäller klockan åtta och jobbadrenalinet pumpar på. Jag tror det kan bli en riktigt bra och spännande tävling, trots att Andra chansen ståtar med ett lite skamfilat rykte från tidigare år. Genrepet var väldigt rappt och tajt och Kristian Luuk gick loss som en Duracellkanin under hela sändningen.

En bra sak det här schlageriet fört med sig är dock att jag känner ett rejält sug efter att skriva, något som ju inte direkt brukar vara något allmäntillstånd för mig. För de senaste veckorna har, vilket väl överraskar få, inte inneburit särskilt många skönlitterära rader ur mina flinka fingrar.

Och nu – dusch och mat.

Det är lika bra att jag börjar med det på en gång innan jag glömmer det: Jag har nu, efter sju sorger och åtta bedrövelser och enligt min kompis Be som västvärldens kanske sista människa, joinat Myspace. Mitt krypin där är kanske inte så där jätteimponerande till omfång ännu, men lite mer ska det nog bli vad det lider. Check it out.

Jobbdagen avklarad, har till och med hunnit ta en lur på en knapp timme. Har skrivit en nu smäller det-artikel som tidningarna väl ska tapetsera sidorna med i morgon, samt gjort veckans pliktrapportering från Luuks presskonferens, vilket kan ses på bilden. Nu ska jag duscha i toaletten och snabbt fundera ut hur jag ska arrangera kvällens klädsel för att upprätthålla statusen som schlagerpresskårens mest välklädde manlige journalist (kvinnoklassen vinns så klart av min kollega Therese, som för övrigt är en av mina ynka fem Myspace-vänner än så länge). Därefter middag och genrep och who knows.

Alltså, det här med att inte kunna sova börjar gå mig på nerverna. Okej att jag kom i säng först vid tre efter gårdagskvällens invigningsfest, men det är ändå sex timmar sedan och det finns därför ingen anledning till att jag bara sovit … tja, två timmar? Det är fan inte bra. Argh. Oh well, jag ska ha en text klar före lunch så det finns väl ingen anledning att ligga här och kvida över rödspruckna ögon och molande huvud. Men det känns lite orättvist när jag knappt ens drack någon alkohol i går, eller ja inte så mycket i alla fall, och när jag inte ens följde med på den sista efterfesten som jag anar att Per Sinding Larsen till sist lyckades uppvigla till i hotellobbyn på Clarion efter mycket om och men. Han tyckte för övrigt att det var väldigt skojigt att TT, från att ha inlett schlagercirkusen med att åka förstaklass på tåget samt bo på lyxhotellet i Jönköping (vilket SVT inte gjorde), avslutar schlagerresan genom Sverige med att sova (nåja) på ett kyffe där man bokstavligen går på toaletten i duschen. Mm, jag tycker också att det är jätteroligt. På bilden ses jag för övrigt hälla upp ett glas vatten ur mitt sinnrika handfat. Det här med schlager är sannerligen glammigt.

——

Och bara så att ni vet – jag har inte tappat fotfästet, mitt liv är inte Melodifestival, inte förutom de här dagarna i alla fall. För att bevisa att jag inte helt glömt litteraturkopplingen så länkar jag till min artikel om Jonas Karlssons författardebut som jag skrev tidigare i veckan och som las ut i går. Förkortad version i Svenskan, the full monty i Piteå-Tidningen.

Men efter nästa helg, efter Globenfinalen alltså, lovar jag att bara skriva en hel hög med minnesjunkieinlägg och skrivrelaterade poster i en hel vecka.

——

Var nere och åt frukost. Brödrosten brann upp under min korta sejour där nere. Det här är som att bo på Fawlty Towers. Och så hade Sörmlands Nyheter skrivit en artikel om hur många journalister som är på plats i Nyköping i helgen. Det står att TT har två fotografer och sju reportrar på plats. Say what?!

Ännu en arbetsdag i schlagerns tecken. Jag har skrivit en artikel om Magnus Uggla och gjort kortisar på Nanne Grönvall, Uno & Irma och Jimmy Jansson. Jessica Andersson och Sonja Aldén gjorde jag i går. Jag orkar inte länka till alla grejerna, men de går att hitta på Svenskans schlagersajt.

Nyköping fortsätter att vara … så där. Inget fel på arenan, men att det är ett division ett-lag i hockey som håller till här och inte ett elitserielag som i de tidigare tävlingarna är rätt uppenbart. Fast vakterna är trevligare, pluspoäng för det.

Dagens egotripp hittills: Efter att jag intervjuat Uno & Irma på presskonferensen vände sig skivbolagstjejen mot Irma och sa vad fin han var i den röda slipsen. Irma svarade ja visst var han. Aaah.

Nu tillbaka till hotellet som gud glömde och vila inför invigningsfesten.

Mitt hotellrum är fortfarande inte större än en skolåda och min toalett är modell Stockholmsdusch, det vill säga en sorts duschkabin med en toa inbyggd i. När jag ska ha vatten i handfatet kommer det ur duschstrålen, dock är anordningen så smidigt fixad att hälften av vattnet missar sitt mål och hamnar på golvet direkt, och den andra halvan efter någon sekund, för eftersom det går att skjuta handfatet åt sidan för att ge plats åt duschen finns ingen fast avrinning, om jag gör mig förstådd. Med andra ord gäller det att se sig för var man ställer fötterna när man borstar tänderna.

Nyköping är grått, och staden har väl inte direkt visat någon festivalyra av rang än så länge, den inofficiella invigningsfesten i går kväll var rätt sömnig, får väl se om den riktiga i Stadshuset i kväll blir bättre. Om en timme drar vi ut till arenan för artistpresskonferens. Magnus Uggla är dagens huvudnummer. På gågatan har Guinness Rekordbok en massa underliga rekordjippon för sig, i dag ska det slås världsrekord i att ligga sked och äta pizza om jag är korrekt informerad. Särskilt skedliggningen ska bli roligt att se i den här snömodden.

Och just ja – ordningen är återställd på Adlibris, min bok finns åter i lager. Varför den fortsätter kosta 30 kronor men saknar reastämpel förstår jag dock inte riktigt. Men billigt är det.

Ah, tillvarons oväntade och snabba kast. För tre timmar sedan satt jag på jobbet och la sista handen på min finfina Jonas Karlsson-text (ut i morgon), och nu står jag, lätt förvirrad och med andan i halsen, i Nyköping i det minsta hotellrum jag någonsin sett. För jo, det blev visst Melodifestivalen den här veckan också, blixtutryckning. Så nu hänger jag i Sörmlands hjärta i fem dagar.

Min tv här i skolådan har fem tv-kanaler. SVT1, SVT2, TV4, Erotik1 samt Erotik2. Och vi snackar inte mjukporr direkt. Mystiskt urval.

Nu ska jag och Therese gå ut och hänga lite på stan. Första intervjun om 80 minuter på artisthotellet. Hej så länge.

I efterdyningarna av Oscarsgalan händer det absolut nada i den internationella kultur- och nöjesvärlden i dag (ingen idé eftersom allt utrymme ändå viks åt Scorsese), och jag sitter således och håller på och somnar av tristess på jobbet.

Bläddrar därför lite i senaste numret av litteraturtidskriften Tidningen Boken, som firar 20 år i år. Och kanske är det min tristess som slår över i sarkasm, men jag kan inte låta bli att fascineras över hur urbota omodernt och i mina ögon taffligt redigerad den är. Visst, man kanske kan argumentera för att formen inte är viktig utan att det är innehållet som ska stå i främsta rummet, men seriöst – det ser ut som något som knåpats ihop i Microsoft Word 5.1 och det var knappast ett framgångsrecept ens när programmet var nytt 1991. Eller missar jag något, tidningen marknadsförs ju som Nordens största boktidning vilket jag antar betyder att den har en publik? Är det ett medvetet stilgrepp? Men bilder på snedden – funkar det ens för vimmelbilder nu för tiden?

Deras sajt är för övrigt också ungefär lika modern.

Äh, nu ska jag sluta vara elak. Det känns bara som att … ja, med enkla medel skulle det gå att göra tidningen så mycket mer inbjudande, och det kan väl knappast vara en nackdel i dessa snålblåsttider för kulturtidskrifter?

Jag har sent omsider vaknat till liv efter mardrömsbussfärden och tagit tag i det här med Oscarstippandet på tre olika håll. Emmas var ursprungligen det mest omfattande och jag publicerade mina förutspåelser i de 15 klasserna hon valt, men så ringde Morgan och sa what the fuck, varför har du inte skickat in till mitt tips? och jag svarade det är ju så där lätt när jag inte fått något mejl om det. Oh well, nu är det fixat i alla fall, Morgans traditionella Oscarstips i samtliga 24 klasser är tippat och klart. Här är mina förutsägelser:

Performance by an actor in a leading role: Forest Whitaker

Performance by an actor in a supporting role: Alan Arkin

Performance by an actress in a leading role: Helen Mirren

Performance by an actress in a supporting role: Jennifer Hudson

Best animated feature film of the year: Cars

Achievement in art direction: Pans labyrint

Achievement in cinematography: Pans labyrint

Achievement in costume design: Marie Antoinette

Achievement in directing: Martin Scorsese

Documentary feature: En obekväm sanning

Documentary short subject: Two hands – the Leon Fleisher story

Achievement in film editing: Babel

Best foreign language film of the year: Pans labyrint

Makeup: Pans labyrint

Music (score): Babel

Music (song): Listen från Dreamgirls

Best motion picture of the year: The departed

Short film (animated): The little matchgirl

Short film (live action): West Bank story

Sound editing: Letters from Iwo Jima

Sound mixing: Dreamgirls

Achievement in visual effects: Pirates of the Caribbean – död mans kista

Adapted screenplay: The departed

Original screenplay: Little Miss Sunshine

Den grymma sanningen i form av antal rätt och fel kommer i morgon.

Det har blivit någon sorts standard att jag firar avverkad schlagervecka mellan lördag och söndag med blott 90 minuters sömn. En fin tradition, som inget förnuft i världen verkar kunna stoppa.

Den här veckan skulle jag inte schlagerjobba. Men nog hamnade jag i Gävle till sist i alla fall, för om det är något jag inte kan så är det ju att undvika mitt öde och vad det är må väl vara uppe för diskussion och inte alls hugget i sten men hur som helst så är mitt öde ändå en del av mitt förflutna och jag gillar ju det förgångna och ack Gästrikland du sköna är ju i sannerligen min dåtid.

Jag får erkänna att jag hade varit mer än lovligt skeptisk. Gästrikland och Gävle är för mig långt i från det gästrike det åtminstone för ett antal år sedan försökte utmåla sig att vara. Men staden har tydligen både dansat och lett under schlagerdagarna fyra och således kan även jag ha fel. Och nattens efterfest var helt klart på toppnivå jämfört med förra helgens tomma dansgolv i Örnsköldsvik. Magnus Uggla må inte ha varit kung i baren och knappt ens prins någonstans men vi var i alla fall härskare över dansgolvet och oj vad jag dansade i min röda skjorta och svarta slips tills lamporna tändes och mer därtill.

Men det förflutna är en underlig pryl.

Gävle är inte så mycket det förflutna för mig, åtminstone inte utgångsmässigt. Nattens fest var på CH vilket är klassisk Gävlemark men jag tror jag kan räkna antalet gånger jag varit där på handens ena fingrar. Som sandvikenbo var det alltid med ett kluvet förhållande man förhöll sig till storstaden vid havet och bruksränderna går aldrig helt ur och eftersom man inte ska tro att man är något höll vi oss helst till Hotel Princess i Sandviken och därom har jag ju sjungit i bokform så jag besparar er från dessa minnen nu.

Bussen mot Stockholm färdas genom ett vintrigt Norduppland och i fredags intervjuade jag Tomas Andersson Wij och han pratade om Seinfeldavsnittet där Jerry och Elaine bråkar om vem av dem som ska få biljetten till businessclass när de flyger hem till New York från … Florida? och jag minns inte den exakta ordalydelsen men once you’ve been on the right side of the magic curtain, you can never go back ungefär, och jag tänker något liknande i dag för jag hatar verkligen att färdas med långfärdsbuss, resan känns på det stora hela bortkastad men tågbiljetterna var slut och med 90 minuters sömn i kroppen så känns allt som tar mig närmare hemmet i alla dess former som en välsignelse på religiös nivå. Och nu bromsar vi sakteliga in och vi är vid Mehedeby och motorvägen är slut och europavägen som gud glömde kan ta sin början mot Uppsala. Oh joy.

Uh. Jag har ingen inspiration i dag. Schvunget i minnet saknas och ordens tyngd likaså. Likt motorvägen lägger jag således ner.

Världen är fortsatt vit och jag känner mig mest lite grå men det är väl okej ibland. Alltså inte grå som i låg utan mest grå som i … blek. Glåmig utan någon egentlig orsak och … ja grå.

I dag ska jag dock köpa en röd skjorta och en svart slips och de är ju allt annat än grå.

Oj vad mycket intressant jag hade att berätta om färger.