Kategori: Livet och sånt

Bloggutmaningen som inleddes i går fortsätter. I dag har Peter fått äran att berätta två underliga/egendomliga saker om mig:

3. Du är den ende jag känner som är så betagen i spårbunden kollektivtrafik att du såg till att åka med på Tvärbanans premiärtur (sträckan Gullmarsplan-Sickla udde). Ah, the sweet memories. För jo, visst är jag något av en kollektivtrafiknörd, även om det är av det mer modesta slaget. Jag har alltid fascinerats av infrastruktur i stort och kan gå igång totalt av stadsplaneringskartor och visioner om hur städer ska se ut i framtiden och så vidare och så vidare. Mest av allt fascineras jag dessutom av tunnlar (att jag inte läst Jerker Virdborgs Försvinnarna ännu är en gåta), så i mina ögon är tunnelbanan det tuffaste vi har i Stockholm.

Tvärbanan är ju tyvärr inte tillnärmelsevis lika cool egentligen, men det är det enda som har byggts sedan jag flyttade hit i kollektivavseende (senast tunnelbanan byggdes ut var 1994, sträckan Bagarmossen-Skarpnäck – som därmed blev station #100), och när de skulle inviga sträckan Gullmarsplan-Sickla udde bodde jag vid Gullmarsplan och invigningen skulle ske vid lunchtid och jag började jobba klockan två. Så jag knatade ner till stationen, såg landshövdingen (har jag för mig) klippa bandet och klev på tillsammans med de riktiga tågnördarna. Och jisses vilket gäng, de var som tagna från ett Star trek-konvent (jo jag har ju outat mig som trekkie här också men jag sätter gränsen vid att det inte ska synas utvändigt vilka nördböjelser jag har) och vid varje station klev alla av och tog bilder och diskuterade banans sträckning, svårlösta problem under bygget och spårväxlar. Det här var dock före min digitala kamera-tid (någon gång under 2002) så jag nöjde mig med att åka och lyssna på proffsen. En trivsam färd, jag har för mig att solen lyste.

4. Att du får panik, på riktigt, om Go West hinner ta slut innan du får på dig skorna när du ska gå ut en fredagskväll. Det här är besvärande sant, och kräver nog en viss förklaring. Någon gång i början av det här millenniet, ja g minns inte riktigt när, inledde jag och Peter en ritual som innebar att vi efter avslutad förfest hemma hos mig eller honom alltid drog igång Pet Shop Boys Go west på stereon när vi skulle ut i natten. Med tiden växte ritualen till att innefatta tvånget att vi var tvungna att vara påklädda och ute ur lägenheten innan låten tonat ut. Det blev med andra ord efterfestens officiella outro, en ceremoni som tryggade en bra utekväll.

Anyhow – det senaste året har jag börjat köra den här ritualen även när jag är själv. Ponera att jag åkt hem efter jobbet för att göra mig i ordning för att gå till en fest. Jag dricker en whisky eller en öl under tiden som jag rakar, duschar och gör mig allmänt i ordning. När jag är redo att gå skriver jag in go west very i sökrutan i iTunes (skriver jag inte in albumnamnet Very så dyker flera versioner av låten upp i spellistan – och det är viktigt att bara singelversionen spelas), trycker på play, släcker lamporna, går ut i hallen, klär på mig och lämnar lägenheten, oftast med ett par minuter till godo. Oftast. Oftast.

För tillfället som Peter syftar till skedde när TT skulle ha sin julfest senast. Dagen till ära hade jag köpt ett par nya kostymskor – när det är officiell julfest klär jag mig så klart i svart kostym, svart skjorta och julröd slips vilket kräver finskor – och jag åkte hem efter jobbet, duschade, pudrade mig och strök skjortan, knöt slipsen och drack lite whisky. Allt var som vanligt. Jag skrev in go west very och gick ut i hallen för att sätta på mig ytterkläderna. Jag började med att sätta på mig skorna. De förbannade skorna.

För de jävlarna på Nilson hade fusksnörat. Det såg normalt ut, men det gick inte att lätta på snörena så att fötterna kom ner i skorna. Lätt stressad insåg jag att jag skulle bli tvungen att snöra om och började slita ur snörena för allt jag var värd. Från vardagsrummet sjöng Neil Tennant för fulla muggar om att resa västerut och jag skulle visserligen söderut mot en lokal vid Mariatorget men paniken växte för crescendot kom närmare och när det passerat och låtens epilog började var jag inte i närheten av klar och insåg att jag skulle misslyckas med ritualen för första gången någonsin och att världen troligen skulle sluta existera om så skedde. Jag gjorde därför det enda möjliga – jag öppnade lägenhetsdörren, kastade mina ytterkläder, skor, snören och till sist mig själv ut i trappuppgången och lyckades precis innan uttoningen klingade bort låsa dörren bakom mig och jag kände att livet för ett ögonblick hängt på en skör tråd men att jag kommit levande ut på andra sidan när jag sjönk ihop därute och efter att ha pustat ut fortsatte snöra. Självklart blev också kvällen lyckad.

Bonusinfo: Go west är inte den enda ritual jag haft i utgångssammanhang. När jag pluggade i Uppsala hade jag och min vän Jonas fått för oss att vi var tvungna att ha en viss typ av tuggummi med oss ut i natten, annars skulle kvällen sluta i katastrof. Jag kommer inte ihåg vilken smak det var, men det var någon relativt ovanlig form av Spearmint. Jag minns en sen allhelgonaaftonskväll, det bör ha varit 1996, när vi cyklade runt halva staden innan vi hittade en öppen närlivsbutik som hade just vårt märke. Ah, the sweet memories.

Så, det var del tre och fyra. Fortsättning följer.

Jag blev ju bloggutmanad av popjunkie-Rebecca i början av veckan. Sex underligheter/egendomligheter om mig själv ska sättas på pränt. Men vem är jag att bedöma vad som är konstigt? Det jag anser vara helt normalt, som mitt väl dokumenterade gurkhat, ter ju sig helt freakish för somliga. Så vad göra?

Jo, jag frågade tre vänner istället. Så, med start i dag och under ytterligare två dagar (inte nödvändigtvis lördag och söndag) levererar jag två underliga fakta om mig själv signerad någon annan, följd av en personlig kommentar. Först ut – min vän Lisa:

1. Du är den enda jag känner som lyckats sälja en bostadsrätt i Stockholm med förlust. Detta är tyvärr helt sant. Tidigt 2001 köpte jag en etta med kokvrå på 27 kvadratmeter vid Gullmarsplan för 830 000 kronor. Eftersom jag inte ägde ett jota i penningväg så tvingades jag låna pengar även till kontantinsatsen, vilket medförde att jag totalt inklusive obligatorisk amortering på topplånet betalade drygt 7000 kronor per månad för mitt lilla krypin. Det sög rent ut sagt. Hösten 2003, när jag fick erbjudande om en hyresetta på 36 kvm vid Odenplan för knappt 3000 kronor i månaden genom mitt jobbs pensionsförvaltarbostadskö, tvekade jag i ungefär 0,2 sekunder innan jag tackade ja. Helgen innan det skulle vara visning på min lägenhet började så DN och SvD skriva artiklar om att bostadsmarknaden var på väg att kollapsa, och skickade ut reportrar som på visningar frågade bostadsspekulanter vågar du verkligen köpa lägenhet nu när marknaden är på väg att vända? och simsalabim så fick jag inte mer än 710 000 kronor vid försäljningen, och stod där med ett obetalt banklån på lite drygt 100 000 kronor efteråt. Sicken jäkla idiot du är som sålde tänker kanske en del. Tja, jo, kanske, men trots att jag betalar 2500 kronor per månad på lånet (som är färdigbetalat i oktober i år) så landar ändå den faktiska månadskostnaden för mitt boende på avsevärt lägre summor per månad nu än i förra lägenheten. Och jag har nio kvadratmeter mer, en kalasbra sovalkov, ett riktigt kök och avsevärt bättre bostadsläge. Men du äger ju inte ditt eget boende, nej men det gjorde jag ju inte förut heller egentligen men visst, en mikroskopisk del övergick i min ägo varje månad när jag amorterade men i ärlighetens namn bor jag hellre i hyresrätt än i bostadsrätt ändå. Ah, nu fick ni reda på jättemycket spännande saker om min privatekonomi.

2. Du är den enda jag känner i vår ålder som jobbat sju år på samma arbetsplats. Det är nästan sant, den 22 maj har jag varit på TT Spektra i sju år (fråga mig inte varför jag minns det exakta datumet, det är en sjuk böjelse jag har att minnas konstig detaljinformation), må så vara på olika redaktioner och under perioder utlånad till olika projekt. Men visst, det är extremt ovanligt som ung (nåja) inom mediebranschen att arbeta så länge på samma ställe antar jag. Men de erbjöd mig fast tjänst redan efter några månader och jag trivs så varför flytta bara för sakens skull? Men visst, det kanske hjälper att jag trots allt haft en del andra grejer vid sidan av också, som mitt romanskrivande. Eller så är det bara att acceptera att jag är en trygghetsjunkie av rang.

Underlig men ack så sann tilläggsinformation: Jag har känt Lisa, som tvingade ur mig den här faktan, tre dagar längre än jag har jobbat på TT Spektra.

Så, det var del ett. Fortsättning följer.

Och när jag ändå är inne på listor och tävlingar och sånt – i höstas spelade många bloggare sätt ut alla Europas länder på en karta-spelet. Nu gav jag mig på nästa utmaning och slog ihjäl lite tid med sätt ut alla USA:s delstater på en karta-spelet. Resultatet var lite förvirrande, bland annat påstås jag ha noll miles fel i medel, trots att jag rent bevisligen satte tio delstater på fel plats. Jag vet inte hur det gick till.

Anyways – 41/51 eller 80.39 procent rätt på 713 sekunder. Try it!

——

Och från det ena till det helt andra – jag erkänner gärna att jag är en trekkie av någorlunda rang, men det här är ju bara … lite överdrivet.

Precis som en del andra bokbloggare så tar även jag mitt ansvar och biter tänderna i Expressens lista över de böcker som tydligen folk har i bokhyllan utan att ha läst dem, eller åtminstone inte orkat läsa klart. Expressen verkar för övrigt ha snöat in på det här med böcker och listor, det var ju de som låg bakom den senaste vågen också. Vore kul om de körde en lista som känns … tja, relevant någon gång också.

1. ”Vernon God Little” av D B C Pierre – äger ej/har ej läst.
2. ”Harry Potter och den flammande bägaren” av J K Rowling – har aldrig vare sig ägt eller läst någon Potterbok. Däremot tror jag att jag har sett de tre första filmerna. Eller? Den sista jag såg var den med den flygande bilen och spindelgrottan.
3. ”Odysseus” av James Joyce – äger och har läst. Men det var knappast mitt livs läsupplevelse.
4. ”Kapten Corellis mandolin” av Louis De Bernieres – äger ej/har ej läst.
5. ”Cloud atlas” av David Mitchell – har jag aldrig ens hört talas om.
6. ”Satansverserna” av Salman Rushdie – äger jag och har läst. Dessutom är det en av mina absoluta favoritböcker.
7. ”Alkemisten” av Paulo Coelho – äger ej/har ej läst.
8. ”Krig och fred” av Leo Tolstoj – äger ej/har ej läst. Men jag har sett filmen.
9. ”De små tingens Gud” av Arundhati Roy – äger jag/har inte ens öppnat den. Hm – den enda det verkar stämma på.
10. ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij – äger jag två olika översättningar av och har läst båda om jag inte minns fel. En gång på gymnasiet och en på litteraturvetenskapen.

Hm, tre av tio hade jag läst, plus att jag ägde en utöver det. Jag har ingen aning om det säger något om mig. Men listor är ju alltid skoj.

Jag tänker att jag borde ta mig an bloggutmaningen från i går men livet behöver fortfarande sorteras ut och det är ingen ordning på mina papper.

Dessutom har jag slut på kuvert.

Sex saker som är underliga/egendomliga om mig själv. Hm. Jag tror jag väljer att pytsa ut dem två och två, som jag gjorde senast jag blev utmanad (ett, två, tre, fyra och fem). Bättre spridning så. Bättre utnyttjande av bloggmediet. Bättre … nej kanske bara slöare för då förvandlar jag våndan av att komma på ett blogginlägg till tre.

Jag har lite ont i halsen i dag men solen skiner och det blir väl småningom vår så det finns hopp om livet ändå. I kväll ska jag försöka skriva lite på riktigt.

…skratt: Finska YLE:s tv-sändning av lottningen av startordningen i Eurovision Song Contest. Studion var byggd för att efterlikna en bastu och en man utklädd till gigantisk snögubbe snubblade omkring med en plastkasse ur vilken de två programledarna drog startnumren. Det lär bli bra tv från Helsingfors den 12 maj. The Ark går för övrigt ut som nummer tolv.

…skrivna artiklar: Intervju med Per Gessle om hans nya skiva och en text om Melodifestivalens tittarsiffror.

…promenad: Sker mellan Slussen och Odenplan om ungefär exakt tre minuter.

Så är dagen efter här och sällan har väl en fest komprimerats så som gårdagens. Efter att ha inlett kalaset vid midnatt när jag var färdigskriven gick jag ner till Annexet och den officiella efterfesten men drinkbiljetterna var slut fast i barerna hade någon sponsor lagt någon sorts tvåcentilitersflaskor med sprit av Fisherman’s friend-smak i hinkar och jag tror ärligt talat att jag drack minst ett dussin. Lite desperat kan tyckas men drinkbiljetterna var som sagt slut när jag dök upp eftersom jag var så jobbflitig och det var finalfest och elektriciteten låg i luften och jag ville ha closure men i dag har jag bara huvudvärk.

Fast om vi börjar från början vilket sägs vara bra så var det väldigt trångt i green room när alla ville prata med Ola Salo efter segern och konfettin regnade och det är lite humor att jag ligger i fokus exakt lika mycket som Ola i SVT:s officiella vinnarintervju med The Ark på SVT:s sajt. Vad som inte syns i bild är väl att kvinnan vid min vänstra sida som var någon sorts SVT-personal/personal bodyguard för Ola var extremt sur på mig för att jag stod där jag stod men jag förstod aldrig varför och försökte hålla god min och jag fick mina sekunder med Ola vad det led.

Och ska vi börja ännu längre från början så blev alla andra journalister och SVT-personalen väldigt väldigt sura när min fantastiska kollega Therese lyckades locka Ola Salo till sig för en segerintervju när han fortfarande stod på scenen innan han gick till green room där intervjuerna skulle ske men parollen har under hela resan varit TT är alltid först och det var väldigt trevligt att det slutade även så och presskvinnans desperata ni får komma bort dit som alla andra!-replik i slutet är rätt obetalbar.

Genom turnén så har artisterna, med den äran, partajat med kreti och pleti – läs press och övrigt löst folk – på efterfesterna men när det är final så har SVT den stolta traditionen att skapa en stor vip-area inne i Annexet på något sorts upphöjt podium där de fina slipper umgås med de vanliga gästerna och effekten blir så klart att festen blir av en helt annan sort, mer dov, mer tråkig, mer distanserad, mindre glammig för även om finalkalaset är en stor jäkla SVT-personalfest där varje tv-profil vill visa upp sig så … tja, det är final i Melodifestivalen och det är fest och säcken ska knytas och det är trist att alla ska separeras då. Men jo vi dansade rätt hårt ändå – ett dussin tvåcentilitersflaskor som sagt och jag var inte ensam om att följa den modellen och en hel del öl och som traditionen varit sedan Örnsköldsvik drack vi även några tequila efter att klockan slagit 01.00. Det var ju som sagt officiell efterfest och säcken skulle knytas.

Uh vad jag har ont i huvudet.

Så tändes lamporna redan vid kvart över tre och jag pratade med snygg-Måns på vägen ut och han sa att han skulle till vip-hörnan på Teatron eller om det var White room eller båda de sitter ju ihop som ordnats för schlagermänniskorna där men så kom någon skivbolagsmänniska och ryckte i honom och sa att de lovat att gå till något annat ställe först och jag har ingen aning om vart de tog vägen för jag tror inte att jag såg till dem igen men enligt en tämligen säker källa så såg vi tydligen både Måns och några Arkare på Teatron senare på natten. Hur som helst – vi drog medelst taxi till Teatron och vi dansade och mina öron tjuter i dag och vi drack … ärligt talat minns jag inte vad vi drack men det var väl knappast lightläsk och när lamporna åter tändes vid fem vandrade jag genom Stockholmsnatten mot nordväst och Odenplan och jo, det hade vilket jag förutspådde i går ljusnat innan jag somnade.

Och nu är söndagen här och festivalbandet är klippt och livet är ett annat och jag ska väl ta tag i det på något sätt och jag kommer sannerligen att sakna Melodifestivalen och allt den förde med sig men det är väl dags att … ja det är väl dags att gå vidare antar jag och jo jag tycker att det är både lite sorgligt och läskigt.

Det rekordstora TT-teamet är på plats, vi ser ut som muppar på bilden men vad fasiken, en kväll som denna bjuder även fåfänga jag på det.

Då kör vi. Tjoho!

——

Uppdatering 23.55: Jaha, det var det det. Det blev The Ark trots allt, vi fick bra och snabba intervjuer, jag blev dränkt i konfetti nere i arenan och allt har gått smidigt förutom att nätverket dök vid ett tillfälle. Nu är jag färdigjobbad och tänker minsann dricka lite sprit.

Hemma och vänder inför genrepet. Hektisk dag med tre artiklar och ett bränt … nej inte scoop för det var det verkligen inte, men vi missade chansen att vara först med en grej, som vi vetat om jättelänge, på grund av orsaker bortom vår kontroll och det var segt och gjorde mig lite sur på seneftermiddagen.

Schlagerbubbla som sagt, it’s a beautiful thing. Och vi var ju ensamma om att prata med Andersson Wij i alla fall.

Nu ska jag duscha och därefter bege mig mot Globen igen. Här finns den stora inför finalen-texten.

Hjärtat bankar, huvudet snurrar och jag äter, andas och sover – ja när nu det sker nån gång ibland – Melodifestival. Efter fyra timmars sömn vaknade jag med funderingar om dagens artiklar vid klockan sju, trots att jag hade ställt väckarklockan först på 09.10. Argh. Åh vad jag längtar till söndag och oj vad tråkigt det ska bli när allt är över. För säga vad man vill men jag har jobbmässigt sällan haft så roligt som de senaste sex veckorna. På festen i går kväll låg känslan låg i luften, vad i hela fridens namn ska vi göra nu när allt snart är över? När vi inte får ses varje kväll på mingelfester, när vi inte får äta korv i pressrummet, när livet fortsätter?

Det känns faktiskt redan lite konstigt och jag är ärligt talat inte ett dugg ironisk.

Det är som förgjort. Här tar man sovmorgon eftersom det lär bli sent i kväll med kommunal invigningsfest för Melodifestivalen och jobb fram till dess och vad möts man då av när man till sist sätter sig vid datorn? Jo, 25 jävla spamkommentarer, som inte ens har vett att stoppas av filtret utan som ligger där som en våt filt över hela verksamheten. Fan vad jag hatar spam. Det och gurka är djävulens gåva till människan.

Presscentret öppnar klockan 11.30 ute i Globen, artistpresskonferens 12.15 och därefter blir det skrivande hela eftermiddagen innan Luuk har pk klockan 18. Kalaset i Stadshuset börjar 20. Så där, mitt dagsschema i ett nötskal. Nu ska jag försöka laga en väns trilskande ipod och bestämma vilken typ av klädsel jag ska ha i dag.

——

Äh vad fasiken. Tydligen så dök Hugh Grant, Svennis och Carola upp på festen i går efter att jag hade gått. Nästa gång lyder jag Se & Hör-Jespers råd – man ska alltid gå sist.

…scoop: Aftonbladet avslöjar att det i Melodifestivalens final finns en jury. Det har det gjort sedan 1959.

…schlagerbestyr: En ny intervju med den ytterst trevlige och numera välfriserade Måns Zelmerlöw. Argh, nu får jag väl den arga läsaren på mig igen.

…shopping: Förhoppningsvis ett nytt nyckelsnöre. Det börjar bli jobbigt att tvingas matcha alla mina plagg med det röda snöret jag använt i några år.

…kalas: Nån sorts halvofficiell schlagerfest på Undici dit alla artisterna förväntas komma. Förhoppningsvis stannar de inte så länge för jag är jääättetrött.