Kategori: Livet och sånt

P: Varför har du så fula datorhögtalare?
D: Vadå? Det är väl inget fel på de här?
P: Men jag var inne på Macotekets hemsida och kollade, de har jättemånga snygga där.
D: Vadå, är jag gjord av pengar eller?
P: Pöh.

Så visar han mig några fjärilsliknande saker som jag skrattar åt och jag tänker på hans lilla små sketna spökhögtalare som han sitter och ruttnar med där ute i Enskede.

P: Men de här då?
D: Mm, säkert hörru du.

Fast fan de var ju väldigt söta.

Lördagen som ingen kommer att glömma, del fem:

Kocken är här och fastnaglad vid spisen, Lauders-whiskyn är upphälld och delvis urdrucken, vi lyssnar på min bra just nu-spellista vars nya tillskott för dagen är The Concretes låt Kids och Clients Heartland, som jag babblade om tidigare i dag. Det ska serveras ugnskokt lax med smörslungade vårprimörer, dragonaioli och ärtskott, ackompanjerat med en flaska vittjut i 70-kronorsklassen. Jag börjar så smått tro att jag eventuellt ska överleva den här kvällen fast än står det hela och puttrar i ugnen, så who knows hur det här slutar.

Har du någon hälsning till mina fans där ute? frågar jag Peter. Nej, svarar han och fortsätter istället smsa där han sitter och jäser i en av mina köksstolar innan han övergår till att bläddra i Time. Kul kille.

Lördagen som kommer att gå till historien, del fyra:

Jag håller på att dö av hunger och tydligen ska jag inte bli matad än på 90 minuter, och då ska jag dessutom äta aluminium. Världen är en grym plats och jag förvandlade promenaden till en löptur och jag har hunnit skriva både en och två kommentarer hos En annan sida-Petra, stretchat samt skrivit sms och oj nu ringde min chef och undrade om det löste sig med söndagsbemanningen och jag svarar lugna puckar nemas problemas don’t you worry. Nej det sa jag inte men andemeningen var densamma. Så ser jag Josefines USA-bashing och skrattar inombords och jag får väl lägga mig och ge mig på deckaren igen antar jag. Har aldrig läst något av Helene Tursten tidigare men jag tycker att berättelsen är rätt driven och det går ju jag igång på så allt är väl i världen trots allt.

Lördagssummeringen fortsätter. Knappt 40 sidor lästa för jaja jag råkade somna. Note to self – läs inte i sängen när du är småbakis. Ser att En annan sida-Petra blåser till strid för att Vassa Eggen-Olle, som jag för övrigt kände en gång i tiden i Uppsala men inte sett på rätt många år, på Gräv (åh – Gräv på Pite havsbad 2001, OH the memories!) i går hävdat att det inte finns några seriösa litteraturbloggar i Sverige. Äntligen dags för bloggbeef hinner jag nästan tänka men så läser jag Olles snabba svarskommentar för han har så klart full koll på vilka som länkar till honom och någon strid lär det knappast bli för han har ju rätt i sitt svar även om frågan väl är om en instans som belyser såväl nyheter, recensioner, affärer, skvaller och bokbransch ens existerar i pappersvärlden i Sverige, husorganet Svensk Bokhandel har ju inga recensioner förutom länkarna på sajten även om tidningen i övrigt blivit rätt bra på senare tid. Fast det är ju å andra sidan inget argument för att det inte skulle kunna ske på nätet. Note to self – skapa den sajten.

Dags att gå på promenad i det där vårvädret som inte riktigt verkar redo att infinna sig i dag trots allt. Jag ska lyssna på Familjens nya skiva, recension på tisdag.

I min nymornade och totalt opåkallade strävan att dokumentera en helt vanlig lördag i mitt liv har vi nu kommit till frukostbestyren, som skedde vid cirka klockan 13 (hey, det är ju ändå lördag!) med läsning om 50-årsjubilaren EU (grattis grattis, jag höll på dig redan 1994 bara så du vet) och lyssning på ett väldigt schlagertungt Tracks. Under lyssningen till Kaj Kindvalls trygga och minnestunga röst börjar jag fundera över vilka meningslösa men ändå viktiga incidenter jag håller som mina största personliga framgångar genom livet – alltså inte såna där riktiga som att jag faktiskt lyckades bli precis det jag hoppades som 17-åring, det vill säga författare och journalist med rätt behaglig livssituation även om jag har en tendens att gnälla ofantligt ibland – utan mer såna där obetydliga saker som man aldrig hade kunnat drömma om när man var liten, som att Kaj Kindvall skulle komma att prata om mig i sitt program och att … ja att jag skulle komma att träffa och lära känna en hel hög kända människor på ett sätt som inte ens går att föreställa sig när man växer upp i en ytterst bruksbetyngd Sandvikentillvaro. Hm, det ligger nog ett blogginlägg och skvalpar i de här tankarna men oj nu kom jag visst från ämnet.

Hur som helst, nu spelar de plats tre på Tracks och jag antar att The Ark ligger etta om några minuter. Hm, oj nu hör jag att The Ark ligger tvåa med sin gamla singel Absolutely no decorum, kan det betyda att … kan det betyda att de … nooo! … det kan betyda att The worrying kind går in som veckans raket på första plats och det innebär att de gör det som Pet Shop Boys genom Tracks 23-åriga historia nästan varit helt ensamma om, det vill säga placerar sig på första och andra plats på listan vilket PSB gjorde 1987 med It’s a sin och What have I done to deserve this. Ja visst är det så. Varför får jag aldrig vara glad… Men PSB gjorde det två veckor i rad (låtarna bytte plats andra veckan), så jag hoppas att Absolutely no decorum trillar neråt om en vecka för jag vill inte att mina älskade djuraffärspojkars insats späds ut mer.

Ibland känner jag att jag lever i en konstig bubbla.

Hur som helst – jag är medveten om att min ost ser rätt ynklig ut på bilden men jag orkade inte gå och handla ny innan jag skulle äta. Nu ska jag lägga mig och läsa Helene Turstens nya deckare En man med litet ansikte, ska intervjua henne till veckan.

I’ll be back, vare sig ni vill eller inte.

Sitter och duttar med iTunes samtidigt som jag väntar på att Morgan ska ta sig ner mot staden för lite fredagssamkväm, och irriterar mig för hundrade gången på de korkskaft på vissa skivbolag som skriver in titlar på svenska låtar med versaler på varje ord i CDDB, alltså databasen som iTunes använder för att lägga in låtnamn per automatik. Min hud knottras av obehag när jag ser det. Usch! Fy! Skäms! Gör om! Gör rätt!

Helst skriver jag visserligen ner engelska låttitlar också när jag orkar, men när det är svenska så ser det nästan lika illa ut som särskrivningar. Uuuh.

Jag läste faktiskt någonstans någon gång att Per Gessle hade gått igenom hela sitt iTunesbibliotek och skrivit ner varenda versal. All heder åt honom.

——

Intervjun med Eldkvarn gick för övrigt alldeles utmärkt, men jag blev lite förvånad när nästan hela gruppen dök upp och inte bara Plura, som skivbolaget hade hävdat. Oh well, the more the merrier, de var synnerligen trevliga hela bunten. Resultatet kör vi ut på måndag i ett medium nära dig.

——

Usch jag måste nog lugna ner versalnerverna med lite whisky.

Teet är slut och om en knapp timme ska jag intervjua Plura på ett fik på Kungsholmen om Eldkvarns nya skiva och hans kommande författarkarriär och jag har ärligt talat rätt dålig koll på Eldkvarn så jag tror jag tänker prata med honom om hans blogg. Den som ska vara utgångspunkten för hans bok nästa år och bär samma namn som gruppens nya skiva. Om hur den förändrat hans tillvaro. Om den tagit över hans liv. Om den ställt honom i situationer där människor man träffar väldigt sällan men kanske egentligen skulle vilja träffa mycket oftare säger jag känner ju dig ändå eftersom jag läser det du skriver. Om hur konstigt det kan vara med envägskommunikation och hur skev bilden av en person kan bli eftersom det alltid finns mer bakom orden än vi låter komma ut i ljuset. Ja jag tänker prata med Plura om mig själv.

Men teet är som sagt slut och just nu dominerar det tillvaron för jag dricker väldigt sällan kaffe på vardagsmorgnarna, jag bälgar i mig så mycket på jobbet under dagen ändå att hälften vore nog men nu när teet är slut rubbar det cirklarna och jag får väl vara lite dekadent och bryta mönstret. Det är ju ändå fredag.

Men det lär ju bli kaffe med Plura också. Fan.

Ska jag behöva dricka vatten till frukost?

Livet går lite långsamt i dag. Jag går lite långsamt i dag. Min basilika i köksfönstret har nästan vissnat sedan i går kväll och jag förstår hur den känner sig när den står där och slokar. Jag borde nog ha gått hem lite tidigare – nej rättelse mycket tidigare – men ibland följer inte kroppen hjärnans rättesnöre och i natt var ett sådant tillfälle.

Nu dusch och tunnelbana till jobbet. Det lär bli frukostmeny #3 på McDonald’s i dag. Känns som att det bara var några timmar sedan jag var där senast. Just ja, det var bara några timmar sedan jag var där senast.

——

Just ja – jag har gjort en sajt åt Gunnar för hans bokförlag Sär skrivning förlag, som får officiell nätpremiär i dag. Inget märkvärdigt för jag klarar ärligt talat inte att göra märkvärdiga hemsidor, men ändå. Med tanke på att jag även knåpade ihop Peters förra året så ser jag framför mig ett helt imperium av författarrelaterade sajter vad det lider. World domination here I come.

På tal om den lilla Myspace-debatten som fördes här för några veckor sedan – tidningen PC World har utsett nämnda sajt till världshistoriens sämsta. Lite opportunistiskt så klart – det finns ju knappast något bättre sätt att fixa uppmärksamhet än att utse en av världens mest använda sajter till den sämsta av dem alla, men det går ju inte att förneka att dess funktionalitet på vissa sätt är skrattretande usel.

Vad som väl dock också är lite pinsamt är att Aftonbladet (och ja ja, även jag) drar upp det här nu, när PC World skrev om det redan i mitten av september…

——

Och på tal om Aftonbladet – nu ska jag dra till Cirkus och hänga på deras tv-prisgala.

Dags för sista delen i bloggutmaningen från popjunkie-Rebecca. I dag har Morgan fått stå för de två underligheterna om min ringa person. De tidigare två delarna hittar ni här och här.

5. Du har tidigare varit vegetarian, men du har vid ett tillfälle också investerat i en liten grisfarm i Kambodja. En ganska ovanlig kombination… Om vi tar det första först så har jag redan i ett tidigare inlägg berättat en del om min tidigare vegetarianism. Vad som inte framgick i det inlägget, och som jag väl får erkänna nu istället eftersom de här underligheterna ska vara ett forum för ny information, var att jag blev vegetarian för att bli ihop med en tjej. Jag hade inga som helst moraliska övertygelser, meat is murder var för mig inget annat än en Smiths-låt men tjejen jag var intresserad av var vegetarian och slog vad med mig att jag skulle vara vegetarian i en vecka, bara för att se hur det var. Jag antog vadet, förvånades över att jag inte överfölls av ostoppbart varmkorvssug efter tre dagar och fortsatte när veckan var över enligt jag kör så länge jag orkar-modellen, vilket visade sig vara nästan tre år, innan jag började äta fisk igen.

Och jo, tjejen i fråga blev min flickvän, kanske impades hon över min fantastiska adaptionsförmåga. Och jo, visst hade faktumet att vi till sist gjorde slut en inverkan på mitt beslut att några månader senare börja min återvandring mot köttriket genom att börja äta fisk igen.

Så var det det här med den kambodjanska grisfarmen. Även detta har jag berättat om tidigare, dock inte här i bloggen utan i ett radioinslag jag gjorde för Transit i P3 när det begav sig, med äkta grisgrymt som ackompanjemang. Tyvärr har jag inte inslaget sparat. Bakgrunden var hur som helst att under Peters två år i Kambodja blev han god vän med en moppetaxiförare vid namn Sokhorn, vars stora dröm var att kunna lämna det slitsamma livet på gatorna i Phnom Penh och istället försörja sig som grisfarmare. Om jag minns rätt hade han dock efter år av sparande och gnetande bara lyckats få ihop pengar nog att bekosta staketet som skulle omge grisarna, och var väldigt långt från att ens kunna finansiera en endaste liten galt. Jag och Peter bestämde oss då för att i ett första skede låna/ge Sokhorn 100 dollar var, vilket skulle ge honom möjlighet att köpa ett dussin små grisar, vilket var nog för att skapa en bra grund för farmen.

En söndag sommaren 2003 (eller var det redan under mitt första besök 2002? – minnet gäckar mig) åkte vi moppe ut till Sokhorns hem och kollade till vår investering. De visioner jag och Peter sett framför oss när vi sprityrat om vår investering – vi såg framför oss en hel liten grisindustri som våra pengar byggt och där köttexport till Sverige snart fanns inom räckhåll – var dock fjärran från förverkligade, istället möttes vi av ett gäng glada svin som bökade under Sokhorns hus, som han delade med sin gamle far och syster, ett hus som stod på pålar invid Mekongfloden i en vacker och djungelliknande trakt några mil norr om Phnom Penh.

Jag har lite dålig koll på hur grisarna mår just nu, ärligt talat så var den senaste rapporten jag fick inte så ljus, tydligen så har sjukdomar härjat på farmen. Det dröjer nog således innan jag basunerar ut nyheten att jag satsar på en karriär som grisbaron istället för författare/journalist.

6. Din dragning till romcoms och att din favoritfilm alla kategorier är Can’t buy me love, vilket för övrigt var det första jag tyckte var underligt med dig. Ja, vad är det med mig och romcoms egentligen? Jag vet inte, men jag hyser helt ärligt en rätt total kärlek till dem som filmkategori, även om jag så klart har personliga favoriter och tycker att andra är rätt menlösa. Jag har ingen bra förklaring till varför det är så, men romantiska komedier är kanske för mig essensen i den känsla jag försökt få fram i mycket av det jag skrivit, främst i Dannyboy antar jag, känslan att livet, tillvaron, meningen, poängen eller vad fasiken jag väljer att kalla det kanske är bättre någon annanstans än där jag själv befinner mig. I romantiska komedier är målet alltid den totala lyckan, och även om vägen dit oftast är en golgataliknande vandring genom filmkärlekens tröstlösa och ibland högst osannolika dal så är slutet, finalen, crescendot alltid värd resan. Karaktärerna gör det verkliga människor nästan aldrig vågar, de väljer det himlastormande före tryggheten, de tar chansen istället för att sitta still i båten, de går steget längre och skruvar tillvaron ett kvarts varv extra. Och eftersom romcoms är det närmaste den vuxna filmfiktionen kommer sagor så är slutet gott, alltid gott. Och däri ligger väl kanske en annan personlig lockelse – mitt behov av trygghet som jag nämnde redan i den första underlighetsposten i fredags.

Hm, jag vet inte. Men jo, det är helt sant att jag älskar dem utan en tillstymmelse till ironi.

Så kommer vi då till Can’t buy me love. På vissa sätt är det ju inte ens en romcom, den har lika mycket i sig av high school-film. Jag var tretton år när jag såg den första gången och mitt intryck är för evigt färgat i den unga tonåringens kulör, med vuxna, nyktra och analytiska glasögon ser jag så klart att den har brister men jag vill inte göra det, jag älskade den då och jag gör det fortfarande. Det är en fantastisk liten film i all sin välmenande sentimentalitet och Patrick Dempsey är underbar i rollen som nörden Ronald som köper sig popularitet i skolan genom att betala skolans snyggaste hejaklacksledare (som envisas med att kalla honom Donald ända tills hon blir kär i honom på riktigt) för att vara ihop med honom i en månad. Dess beståndsdelar och teman finns i tjogtals andra filmer som alla troligen hade berättats tidigare, men här klickade alltihop för min trettonåriga själ och jag har behållit den i mitt hjärta genom hela mitt liv. Vissa scener kan fortfarande få mig att rysa – Ronalds ensamma vandring genom nyårsnatten efter att ha blivit avslöjad som en bluff (som jag redan bloggat om en gång), brandtalet som han håller i slutet av filmen efter att ha drämt basebollträet i bordet på skolgården, när han talar om hur det var före high school, när de alla var vänner och var man satte sig på lunchen inte var en fråga på liv eller död, scenen på flygplatskyrkogården när han och Cindy kollar på stjärnorna för att inte tala om slutscenen på motorgräsklipparen – åh, jag blir tårögd bara av att minnas.

Det finns kanske ingen logisk förklaring till varför jag gillar Can’t buy me love så mycket. Ska jag vara ärlig var min första tanke när jag fick den här underligheten av Morgan att jag skulle försöka förklara bort den på något sätt. Men det vore att ljuga. Can’t buy me love är så klart inte den bästa film jag sett, men jo, det är min favoritfilm tillsammans med Tillbaka till framtiden-trilogin, som ju för övrigt tillhör samma tidsera.

Men det är en annan historia som jag sparar till en annan långrandig dag.

This just in:

PRESSMEDDELANDE 2007-03-20

HULTSFRED 07 – 50 CENT & PET SHOP BOYS KOMMER!

Idag är det 86 dagar kvar till festivalstart och ytterligare 18 akter är bekräftade.

Programmet är nu i stort sett färdigställt på Hawaii med tidigare offentliggjorda akter som Ozzy Osbourne, Korn, The Ark, Timbuktu & Damn! samt de nya akterna 50 Cent (US), Pet Shop Boys (UK), Velvet Revolver (US) och Mando Diao (S).

Småland here I come.

Ibland tänker jag att inget någonsin förändras. Jag är mig lik trots att åren går. Jag känner igen mitt beteende. Jag känner igen mönstren. Jag känner mina tankar, känslor, brister och eventuella fördelar. De förändras inte, jag är som jag är.

Fast kanske stämmer det inte.

I går på seneftermiddagen vaknade jag med ett ryck efter en tupplur och insåg att jag bara hade några minuter på mig för att hinna ner till postlådan för att lägga på några brev. Jag rusade ner i det där sömndruckna komatostillståndet som bara en djup sömn på dagtid kan ge, halvt medveten om världen runtom mig. När ärendet var avslutat bestämde jag mig för att fortsätta, vandra västerut för att om möjligt få koman ur kroppen och efter några steg mindes jag att jag vilken sekund som helst borde springa på Emma utanför Primo. För det var också en söndagskväll efter en tupplur och en tur till brevlådan och en förvirrad promenad västerut. Men den här kvällen dök ingen upp och således bröts illusionen om att inget någonsin förändras och jag fortsatte förbi Sankt Eriksplan, över till Kungsholmen, vandrade söderut längs Klara sjö ner till Kungsbron och sedan över till fastlandet och norrut igen innan jag var åter i hemmets trygga vrå.

Men trots att skeenden varierar så tror jag ändå inte att jag förändras, hur många gånger har jag inte gjort just den där promenaden? Jag känner igen mina mönster och mina tankar och mina funderingar och det irriterar mig för jag skulle vilja utvecklas, ändra mitt beteende och vissa saker som fortsätter att idogt gnaga och skava. Allt kommer åter, detaljer knyts ihop och synkar varandra i smått och stort.

Allt går igen. Vänta till i morgon så får ni se.

——

Och på tal om ungefär samma sak – här har vi också en återanvändning.

——

Och på tal om inte alls samma sak – DN har i dag (inte på nätet än) upptäckt att Vanity Fair hade en stor Pirate Bay-artikel i sitt årliga Hollywoodnummer där det stornedladdande Sverige utmålas som det nya Deadwood. Bättre sent än aldrig, det var ju snart fem veckor sedan VF-numret i fråga kom ut. Som pricken över i:et illustrerar DN artikeln med omslaget till Vanity Fairs nya nummer, alltså inte det där Sverigeartikeln finns. Oj vad tiden går.