Kategori: Livet och sånt

Det här är en av de konstigaste sakerna jag stött på på så många sätt. Samtidigt blöder mitt Sandvikenhjärta av hembygdsromantik och lokalpatriotism när jag ser det. Och texten väcker frågor – Sandviken is the town next to mine, I go there once a week and visit record stores and fleamarkets – say what!? Vem reser till Sandviken varje vecka för att besöka skivaffärer? Jag kan inte ens komma på någon förutom cd-avdelningen på Åhléns, till och med Rocks, som om mitt minne är korrekt låg på gågatan, har sedan länge klappat igen. Och varifrån åker människan ifråga med tanke på att det är the town next to mine? Gävle – två mil österut – är den enda riktiga staden inom sju mils omkrets, och även om den eminenta Skivbutiken (ja den hette så) där är saligen insomnad, så har de ju åtminstone Rocks kvar i Niangallerian, tror jag. Vart är det den här mystiske skivsamlaren åker och fyndar?

Så många frågor, så få svar. Men en riktigt snygg hemsida och sjyst sågspel som kan avnjutas på sajten (jag dristar mig till att länka härifrån också). Och Magnus – tack så oändligt för tipset.

Min lägenhet ser ut som ett härke och jag likaså. Den här helgen skulle gå i lugnets och rekreationens tecken. Det är precis så det kommer att bli. Not. Fuck.

Det ligger kläder överallt och symaskinen står mitt på golvet, min sena insikt om vithet i går kväll tvingade fram kreatören i mig eftersom byxorna var tvungna att läggas ner, jag har tydligen växt tre-fyra centimeter det senaste året. Nu ligger jag i sängen och ojar mig och minns att jag lyckades truga till mig en hamburgare på Burger King, nej vi har precis stängt men jag pekade mot klockan på väggen och sa med snusförnuft men klockan är ju inte halv fyra än varvid hon log trött men gav mig en Whopper som låg och skräpade i något hörn för tio kronor. Yum.

Maybe u want to learn me better står det i mejlet som dimper ner från Olga, men hennes mejladress är jfhooker@nånting.org, så jag raderar henne trots att jag undrar vad det var jag skulle lära henne. Peter kallar på chattuppmärksamhet men försvinner för att koka kaffe nästan direkt, distraktionen är dock total, jag blir konfys, tappar konceptet och börjar skriva om spammejl istället för det livsavgörande jag hade på gång i min hjärna men som nu sagt poff. Jag går över till att kolla om Alex Schulman skrivit något klokt sedan i går kväll istället. Nope. Så får jag en flashback och ser The Ark-Jepson stå och vifta med hela kroppen för att jag och en vän var otroligt matchade för att hon hade röd jacka och jag röd slips. Jag älskar att matcha men just det kändes inte direkt som någon … match.

Det ringer i mina öron. Fucking Berns.

——

Fick för övrigt en bra tanke till romanen i natt. Alltid något.

Sitter i pressutrymmet som förlagts till balkongen på Berns där finalfesten efter ”Let’s dance” arrangeras. Fick skriva ut min segerintervju med Martin Lidberg och Cecilia Ehrling i taxin på väg hit från SVT. Vi hade lovat ut komplett text med kommentarer till klockan 23.30, och med tanke på att jag skickade den korrade versionen klockan 23.26 och dessutom tvingades till en oplanerad taxifärd eftersom jag (turligt nog i förväg) upptäckt att det inte gick att komma åt vår server från tv-huset, så är jag nöjd med dagsverket.

Nu ska jag och min vita svid gå ner på dansgolvet.

——

Och just ja, min vinnartext finns bland annat här.

På plats i studio ett på SVT där TV4 hyr in sig för att spela in ”Let’s dance”. Kvinnan som värmer upp publiken är helt hysterisk. Det är bara vi och en hel hög reportrar från kvällisarna här, verkar det som. Det känns lite ensamt.

Oj nu börjar det visst. Det är väldigt humoristiskt att de första minutrarna, när Agneta Sjödin och David Hellenius kör sitt öppningsnummer nere på dansgolvet, är förinspelat. Hela publiken sitter och kollar på en tv, precis som folk där hemma, men tvingas applådera eftersom ljudet är live. Bra tv.

Gotta work.

——

Just ja, jag skrev ju tidigare i dag att jag skulle vara klädd i helsvart med silverslips i kväll. Efter överläggning med Bling-Therese om vår klädmatchning för kvällen har jag dock kommit i kritvit klädsel (sko, byxa, skjorta och väst) samt röd slips. Enhetlighet är A och O. Slut på onödigt vetande-tillägget.

Nope, jag har inte kolavippat under förmiddagen. Däremot tyckte jag att ni gott kunde få smälta gårdagskvällens PSB-postning ett tag, jag är fortfarande lite chockad.

Har spenderat dagen hittills med att bli intervjuad för SL-sidan i Metro, de gör personporträtt på människor som … tja hur var det nu då, på något sätt rör sig och syns i Stockholm tror jag, och eftersom ”Dannyboy & kärleken” i sanning är en Stockholmsskildring (fast glöm inte att det är en Uppsala-, Sandviken-, kärleks-, bli vuxen på riktigt-, flykt-, ångest- och Alexander Bard-skildring också!) där dessutom kollektivtrafiken spelar en viktig roll, så tyckte de att jag passade bra. Och vem är jag att tacka nej till uppmärksamhet? Faktum är att jag nästan hade glömt hur skamlöst roligt jag tycker det är att prata om mitt skrivande och mig själv, för det gör jag ju aldrig i det här forumet.

Hur som helst, resultatet kommer i mitten av april om jag förstått saken rätt. Tro mig, jag kommer att meddela när det sker.

——

Nu ska jag författa lite i en timme innan det är dags att dra till jobbet. Min arbetsdag är helt skev i dag eftersom jag ska ut till tv-huset och bevaka finalen av ”Let’s dance” å jobbets vägnar i kväll. Håll utkik efter en stilig svartklädd reporter i silverslips med TT-micken i högsta hugg vid sändningens slut strax före klockan 22.40.

Herre min je, Pet Shop Boys lever verkligen farligt när de är på turné. I juni förra året höll de på att dö av en skenande rulltrappa på Arlanda…

…och nu har de nästan blivit krossade av en meteorit.

Snacka om rock’n’roll. Och vad bra att Aftonbladet nästan kunde återanvända sin rubrik!

Knut anklagas för mord, jag går på opera istället för att kolla EM-kvalmatchen och förvandlas till gubbrockare när jag fullständigt går igång på Eldkvarnlåten ”Fulla för kärlekens skull” på vägen hem på tunnelbanan efter bara en drucken öl.

Det var en ovanlig onsdag.

För övrigt tänker jag nog i framtiden göra precis det jag gjorde här ovan, det vill säga citatmärka titlar. Det må se lite knöligt ut, men vi gör så på jobbet och ibland är tydlighet viktigt. Så nu blir det så och därmed basta.

Som jag anade blev det inte en skönlitterär rad skriven i går, men i dag är en annan dag och det dåliga mönstret ska inte upprepas. Minst en sida ska det bli innan jag går till jobbet. Det blir ett kort och relativt elakt kapitel i du-form, ackompanjerat av Maia Hirasawas solodebut ”Though, I’m just me”.

För övrigt var operan … tja, rätt okej men i mitt tycke lite för lång för sitt eget bästa med tanke på formen den hade – det var liksom ett sorts operapotpurri där kärleken och diskbänksrealismen var de enda sammanhållande länkarna, ja så vitt jag kunde förstå i alla fall. Stundtals väldigt vackert, men lekman som jag är gick jag mest igång när de körde ”Hoffmanns äventyr” och publikfriade genom att kasta tallrikar fram och tillbaka i en sorts mänsklig virvlande … kärlekstrandans?

——

Och ja, jag var tvungen att kolla musiklistan på Folkoperans hemsida för att veta att stycket av Offenbach hette just så.

Alltså allvarligt talat, what’s up med alla dessa pressmänniskor på skiv-, tv- och filmbolag som inte längre orkar lyssna av sina telesvar utan istället kräver på sina telefonsvarare att man ska skicka ett sms och förklara sitt ärende istället? Tror de inte att vi har bättre saker att fylla våra dagar med? Fattar de inte att jag har en recension av Teenage Mutant Ninja Turtles att skriva?

…rotblöta: Min egen. Sällan har väl någon dragit på sig en så kraftig förkylning så fort. Näsan rann oavbrutet så till sist kände jag mig tvingad att gå hem från jobbet. Här hemma har jag sedan spritt snorpapper likt konfetti kring mig under seneftermiddagen. För jo, jag är alldeles för pryd för att bruka den fantastiskt målande beskrivning jag minns att Emma använde om en förkylning i höstas.

…för(ut)fattade nyckelmening: …we were on a break! och nej we were never being bored under den tiden.

…frågetecken: Möjligen alla som läser tisdagens för(ut)fattade nyckelmening.

——

Nej, dags att snyta sig tro?

Jag hade inte tänkt kommentera det, men en sak har förundrat mig den senaste veckan angående Ordförande Persson. Så karln har alltså under en dryg tioårsperiod vid ett antal tillfällen uttalat besk och stundtals låg kritik mot sina politiska motståndare. Herre min je, sätt honom vid skampålen, det här bevisar allt vi hela tiden trott, Göran Persson är spritt språngande galen!

Och därefter ställer alla vi som aldrig pratar skit om någon oss i kö så att vi kan spotta på honom. Usch och fy för skvaller och elaka ord. Ta med lite stenar också, vi rättrådiga kan kasta dem på honom.

Personligen tycker jag att Erik Fichtelius borde göra en ny programserie. De fyra timmarnas program har innehållit … tja, låt oss säga två och en halv timmes intervjuer varvat med 90 minuters arkivbilder (och ja, jag gissar hej vilt nu). Det finns alltså ytterligare 97,5 timmars intervjumaterial, 97,5 timmar som måste innehålla en hel del intressanta diskussioner. Ta bara en sån självklar sak som Anna Lindh-mordet, som måste ha skakat socialdemokraterna i grunden – hon skulle ju för sjutton efterträda Persson. Redan i slutet av andra avsnittet fanns en scen där kameran hängde kvar vid Lindh under EU-toppmötet i Göteborg, när hon pratar i telefon med sin son, en bild som blickade fram mot katastrofen och tragedin på ett dramaturgiskt väldigt skickligt sätt. Men så kom avsnitt tre, och … nästan inget hände. Några pliktskyldiga bilder på människor som sörjde, Eva Dahlgren som sjöng på Sergels torg, Perssons röst stockade sig på en presskonferens, och så … nej inte så mycket mer förutom att Persson sa det vi redan visste – jo, det var tänkt att hon skulle ta över. De måste ju ha pratat om vad som hände inom regeringen, inom partiet, inom honom. De måste ha pratat jättemycket om det. Eller? Vad fasiken gjorde de under de där 100 timmarna? Sluta skämta nu jag vill se den riktiga dokumentärserien.

——

Nej, nu ska jag skalda lite.

Del ett av nio i dokumenterandet av min söndag:

Yeah right. Jag tänker inte blogga en millimeter i dag.

Det har blivit dags. Kvällens höjdpunkt är här. Det har blivit dags att ta farväl av lägenheten på det sätt som man alltid bör när det är kvällsäventyr som gäller.

Nu åker vi mot Söder. I morgon blir det inte sju blogginlägg. Peter låter hälsa att han fortfarande inte har någon hälsning, men är det i natt man ställer om klockan förresten? frågar han utifrån hallen. Det får bli hans slutord för kvällen.

Och glöm nu inte sommartiden.