Mymlan uppmanar varje vecka sina läsare att skriva om ett bloggtema. Den här veckan har hon valt boken. Skriv ett inlägg om en bok som förändrat ditt liv, är den enkla uppmaningen.
Jag antar att tanken är att man ska skriva om en stark läsupplevelse. Och det skulle jag väl kunna göra. Men faktum är ju att den bok som mest förändrat mitt liv är min debutroman. Och då bör jag väl skriva om den?
Ja, det bör jag banne mig:
Jag har inte tänkt särskilt mycket på den på senare tid, fokuset har förklarligt nog legat på den nya romanen. ”Dannyboy & kärleken” tillkom i en annan tid under andra premisser, men de var ändå snarlika det som senare skulle komma. Den bärande idén till romanen, orsaken till den namnlösa manliga huvudpersonens furiösa flykt genom Uppsala, mot Stockholm, mot dygnet på Södermalm och andra platser, kom jag på i en soffa på en fest i … en lägenhet i Bromma någonstans sommaren år 2000. Det hade inget med några verkliga omständigheter att göra, det var en plötslig tänk om-tanke, ungefär som när jag strax före jul 2006 vaknade i vargtimmen med funderingen tänk om hon är med barn? ekande från en dröm, en tanke som kom att bli det bärande temat för ”Vi har redan sagt hej då”.
Jag var singel sedan ett drygt halvår när tankarna om ”Dannyboy & kärleken” började ta form, boende i Stockholm sedan ungefär lika länge och jag hade väl långtifrån bearbetat de båda uppbrotten jag genomlevt nyligen – slutet på förhållandet och flytten från Uppsala. Samtidigt hade jag funnit en viss ro i singellivet och för första gången i mitt liv börjat uppskatta ensamhet, och en ambivalens uppstod i den där skarven som jag tror präglar romanen både till ton och konkret handling. Berättelsemässigt innehåller den betydligt mer verklighet än sin efterföljare, ett flertal episoder har grund i verkliga livet även om ramberättelsen är fiktiv. Jag har inte tänkt på det tidigare, men på sätt och vis är den nya romanen omvänd – jag har visserligen aldrig försökt bli tillsammans med eller dejtat någon som är gravid, men om vi plockar bort karaktären Iris ur handlingen så kvarstår i ”Vi har redan sagt hej då” en rätt ärlig om än uppskruvad skildring av den sorts person jag var i mitten av 00-talet, samtidigt som de enskilda händelserna i bok nummer två är betydligt mer uppdiktade än de var i debuten.
Kanske är jag inte riktigt konsekvent i mitt tänkande kring det här. Men det finns en skillnad mellan dem, helt klart. Även persongalleriet i ettan är betydligt mer baserat på verkliga förlagor jämfört med tvåan, något jag varit inne på i ett tidigare inlägg.
Jag började inte skriva på ”Dannyboy & kärleken” på allvar förrän en bit in på 2001. Arbetet gick sakta, och först sommaren 2003 kände jag mig redo att sända den till något förlag. Det blev nej med vändande post från Piratförlaget men Norstedts inbjöd till vidare kontakt men det rann snart ut i sanden och jag jobbade vidare med manuset, skickade det efter nyår till Forum och Wahlström & Widstrand, där Forum nappade efter ett par veckor och W&W sade njaekanske en månad senare men då hade jag sedan länge skrivit kontrakt med Forum och var nöjd med det. Ett lite drygt år senare, i april 2005, gavs den ut.
När jag ser tillbaka på ”Dannyboy” i dag är det med viss ambivalens. Den är mig otroligt kär och den förändrade som sagt mitt liv, men det finns vissa saker i den som jag i dag inte känner mig helt bekväm med. Hade jag skrivit den nu hade jag knappast valt att kalla den kvinnliga, tillika namnlösa huvudpersonen för Flickan, men som sagt, det var under en annan era i livet och eftersom jag själv såg mig som en pojke som ännu inte riktigt inträtt i vuxenlivet och dessutom hade nästan halva hjärnan kvar i Uppsalas studentliv – ett liv jag dessutom kunde romantisera kring eftersom jag levde det främst i mitt minne från min horisont i Stockholm – var det kanske inte så konstigt. Dessutom innehåller den ofta furiöst tempouppskruvade texten ibland en hurtighet mitt i sorgesången – åh vad jag älskar det ordet – som jag inte riktigt känns vid längre. Å andra sidan kan man väl säga att den innehåller en ton av hopp som ”Vi har redan sagt hej då” saknar, känslan av moll vilar på en bädd av ljushet. I bok nummer två finns det inget underlag att vila mot, molandet sker direkt på betonggolvet.
Hade jag skrivit ”Dannyboy & kärleken” i dag hade den sett annorlunda ut. Men ändå är jag glad att den tillkom under de där åren, för även om den inte går att likställa med en dagbok är den det närmaste jag kommer ett dokument över personen jag var, med nycklar till mitt liv och minnesvärda episoder från skarven då jag blev vuxen som kanske ingen annan än jag själv helt kan tyda.
Kanske är det också precis så det ska vara.
——
”Dannyboy & kärleken” har för den delen sålt väldigt bra hittills i år. Adlibris skeppade iväg drygt 260 exemplar på bokrean härom månaden – säkerligen till viss del med draghjälp från uppmärksamheten för min nya bok – och det har gått en hel del exemplar åt andra håll också. Det är så klart knappt ens en parentes i Svensk Bokhandels försäljningsstatistik, men för en roman som kom i pocket för snart fyra år sedan tycker jag att runt 300 exemplar under årets första kvartal är väldigt bra siffror.
