Författare och skribent
En bebisspark på fosterhinnan och vardagen blev en helt annan. Med en två dygn ung Tage i famn spelar vi därför in ett enkelt DJtv från avdelning 20 på Danderyds sjukhus och berättar om vad vi läst sedan vi kom hit i tisdags eftermiddag. Hur tillgodoser man sin läsning på ett sjukhus? Häng med, i veckans avsnitt avslöjar vi allt.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Elib meddelar nu att de har tagit till sig av diskussionen förra veckan, och ändrat den här olyckliga och väldigt synliga vattenmärkningen som dök upp vid varje kapitelslut i deras e-böcker. Den ska nu istället bara synas en eller maximalt två gånger, enligt ett blogginlägg från Elibs vd Py Söderström. Finfint, och fantastiskt snabbt jobbat också.
Tack och bock, säger nog alla vi som reagerade.
Det börjar vankas barn i familjen Åberg/Ögren, och det är hög tid att vi diskuterar gravid- och bebislitteraturen. Följ med på en vindlande resa längs den smala och krokiga stig som pappalitteraturen består av, och den väldigt mycket bredare men kanske trots detta rätt krokiga väg som även mammalitteraturen vindlar sig fram på. Vilka är våra favoritböcker i ämnet? Varför sätts pappan hela tiden på undantag i gravidböckerna? Är det verkligen smart att flytta när man är i nionde månaden? Svar på en del av dessa frågor, plus en hel del annat, bjuder vi på i veckans avsnitt av DJtv.
Böcker vi pratar om i veckans avsnitt:
”Uppdrag: pappa”
”Koka makaroner” av Johan Nilsson
”Mammapraktika” av Leni Söderberg
”Nya bebishandboken” av Lena Lidbeck och Marianne Rydin
”Graviditetshandboken” av Mia Coull och Christina Wahlström
”Att föda” av Gudrun Abascal”
”Första året” av Katerina Janousch
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Nu har Elib svarat angående vattenmärkningen. Som jag anade i morse är det förlagsrepresentanter som krävt att alla böcker ska stämplas efter varje kapitel.
Ord kan inte beskriva hur trött jag blir på dessa förlagsrepresentanter. Undrar hur många författarrepresentanter som förlagsrepresentanterna har tillfrågat.
I inlägget skriver Elibs vd Py Bäckström att frågan nu genast ska tas upp med förlagen. Ni behöver inte ringa oss på Sockerförlaget, notera bara ett streck i ”bort med skiten”-kolumnen och gå vidare till nästa förlag. Eller som min förlagskollega Morgan uttryckte det över gmail-chatten i morse efter att han läst mitt inlägg: Jag blir så arg, så arg att jag faktiskt skakar.
Och just det ja – en grej till. När Elib presenterade nyheten om vattenmärkning i ett pressmeddelande samt blogginlägg den 10 februari i år, beskrevs vattenmärkningen så här:
Vid vattenmärkning av en e-bok förses den med en dold märkning som gör att filen kan spåras till köparen om den skulle spridas illegalt.
I ”Vi har redan sagt hej då” syns den dolda märkningen drygt 60 gånger.
Alltså, jag tycker verkligen att Elib har gjort ett superjobb då de drivit igenom att förlagen ska gå med på att slopa kopieringsskydd för e-böcker och tillåta vattenmärkning istället. Med det sagt måste jag ändå säga att gårdagens blogginlägg av Svensk Bokhandels chefredaktör Lasse Winkler förvånade mig. Jag hade inte en aning om att vattenmärkningen innebär att det i slutet av varje kapitel i e-böcker som man köper ”stämplas” en juridisk fingerpekning om att det är förbjudet att kopiera verket ifråga.
Elib har i en kommentar till Winklers inlägg lovat att i dag skriva i sin egen blogg varför den där stämplingen sker, och jag tvivlar inte på att det är något som förlagens jurister har krävt för att de ska gå med på att släppa kravet på kopieringsskydd, och Elib har säkert gjort så gott de kan. Men jag kan inte förstå hur förlagen resonerar. Hur de inte kan förstå att man läser det enbart som en provokation, hur de inte kan förstå hur förminskande och fördummande det är att efter varje kapitel i en roman tvingas läsa
Order: 1658713 2010-03-03 Butik: 1. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden.
när man faktiskt köpt boken i fråga. Hur de ännu en gång bara bevisar att de minsann tänker upprepa film- och skivindustrins misstag genom att idiotförklara sina kunder.
För att inte tala om att jag har väldigt svårt att tänka mig att författarna är medvetna om att det är så här deras romaner ser ut när de säljs som e-böcker. Jag visste inte om att den version av ”Vi har redan sagt hej då” som Elib distribuerar har den här stämpeln förrän jag läste Winklers inlägg och därefter köpte mig ett eget exemplar hos Adlibris, och då har jag ändå diskuterat de här frågorna rätt många gånger med Elib sedan jag bestämde mig för att köra hela den här inga jävla kopieringsskydd för allt smör i Småland-grejen, samt skrivit avtal med dem personligen.
Det där korkade meddelandet får mig att som författare känna mig smutsig. Nu går det ju visserligen att ladda ner ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok här från min sajt utan tillstymmelse till vattenstämpel och juridiskt mumbojumbo, men det hör inte hit. Jag vill inte att någon som läser min roman ska drabbas av det här.
Bokrean har funnits i Sverige i någon form i princip alltid, eller åtminstone alltid i modern tid. Den nådde sin absoluta topp så sent som 2004, om en faktaruta i Dagens SvD (ej på nätet) talar sanning.
Ändå är jag övertygad om att bokreans dagar är räknade. Det är jag visserligen knappast ensam om att tro, olyckskorpar har kraxat ett tag, men nu tror jag verkligen att det är på väg att ske. Inte nästa år, troligen inte året därefter heller, kanske heller inte 2013, men 2015 tvivlar jag på att bokrean finns kvar i den form vi känner den i dag.
Inom bokbranschen har det på senare år blivit legio att det bråkas högljutt veckorna före reastarten. Någon aktör tjuvstartar med några timmar, en annan bestämmer sig för att tillåta förhandsbeställningar trots att en överenskommelse nåtts om att sådana inte skulle förekomma längre, någon skickar ut en katalog för tidigt och en annan tycker inte att den fysiska bokbranschens överenskommelser gäller när det kommer till nätförsäljning och skapar egna regler. Det här är inget som kunderna märker, men bokrean är likt ingen annan händelse inom svensk handelssektor strikt reglerad och rituell till sin form. Inom branschen finns en konsensus om att kadaverdisciplin måste råda bland aktörerna, annars faller rean som ett korthus.
Och faller gör den, även om korthusdramatiken nog uteblir. Jag tror nämligen inte att faktumet att Ica Maxi tjuvstartade årets rea med fyra-fem timmar kommer att döda den svenska bokrean. Jag tror att avlivningsprocessen redan har pågått ett tag, och att det inte är svårare än att det är dagens samhälle som långsamt men skoningslöst dödar den. Ingen bryr sig helt enkelt längre.
Det samhälleliga kollektivet är på väg in i en situation där det inte längre känns meningsfullt att vid ett specifikt tillfälle under året handla utvalda böcker till rabatterat pris. Vi vill ha allt, och vi vill ha det nu, ja helst redan i går om tillfälle då gavs. Ja, det är klart att det beror på internet. Vårt samhälle är på väg att genomgå en totalförändring som inte bara berör sådant vi spisar digitalt, utan även fysiska varor, eftersom vårt sätt att tänka håller på att programmeras om. Jaha, bokreakatalog, intressant. Ja, den där romanen vill jag väl ha tror jag. Vad är det för datum i dag? Eeh, what, varför ska jag vänta i tio dagar på att få köpa den? Orka liksom, och så läggs katalogen åt sidan.
Jag säger inte att det här redan har skett, men det håller på att bli verklighet. Sakta men säkert vittrar fundamenten för rean bort, kunderna uteblir och pressfotograferna som kommenderats ut för att plåta glada konsumenter med fullproppade kundkorgar dokumenterar istället vardagsstiltje och året efter struntar man i att ens åka ut för att plåta. Det här har för övrigt redan skett, när jag i går eftermiddag rewritade en text från Svensk Bokhandel om att årets rea börjat svagt hittade jag inget från årets rea att bildsätta med, inte heller från fjolårets. Scanpix plåtade senast reastarten 2008. Vad är hönan och vad är ägget? Omöjligt att säga, jag skulle säga att uppmärksamhetsminskningen, försäljningsminskningen och festminskningen går hand i hand.
Troligen kommer de stora bokhandelskedjorna, de som riktar sig till den breda allmänheten, att börja montera ner först. Bokrean kommer inte att försvinna helt, den kommer att överleva som begrepp och hållas igång som en bokfest för de initierade av välsorterade entusiastboklådor som riktar sig till en köpstark medelklasspublik i de stora innerstäderna – ni vet den där sortens bokhandel som i medierna alltid symboliseras av Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm.
Slutligen något som just slog mig. Förra söndagen tänkte vi göra DJtv om den stundande bokreastarten. Vi kollade lite i katalogerna och förberedde. Sedan satte vi oss och kollade på OS, och glömde helt bort att spela in avsnittet.
Det har aldrig hänt tidigare.
En bonussak som är roligt med utgivningen av min nya roman är att försäljningen av ”Dannyboy & kärleken” har tagit fart igen. Ingen jätterusch, men ändå, den har tickat igång igen i nätförsäljningen främst hos Adlibris. I morse kom en beställning på 67 exemplar från dem, och förra veckan gick 56 exemplar iväg. Visserligen är den med i deras bokrea vilket väl har en betydande del i försäljningen, men rea schmea – den har varit med där tidigare år också, men i år har försäljningen varit klart högre. Roligt.
Så nu har jag inte tid att skriva mer, måste åka till Blustret och hämta böcker och hinna till Posten med dem före jobbet.
Man tror att man lever och har hälsan. Så händer det här.
Vinter-OS i Vancouver har börjat, och som ett brev på posten drog också debatten igång om att sportsändningar knuffar undan kulturen. Särskilt utsatta i dessa OS-tider är dessutom kulturälskande kvinnor, har vi fått veta. Vi är rätt trötta på det här schablonartade motsatsparet, i år frammanad av debattsajten Newsmill, och presenterar i veckans avsnitt således lite fakta utifrån dessa frågor: Är det sant att idrotten är mer gynnad än kulturen? Är det bara sport som sänds i tv? Och är verkligen kvinnorna undanskuffade i idrottsvärlden i allmänhetens ögon? Chockerande svar utlovas!
Och kolla även in DJtv #7, där vi diskuterade ämnet idrotten i litteraturen.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Newsmill har ju beställt en ”vi som älskar kultur hatar fucking jävla OS”-kampanj som dragit åt sig rätt mycket intresse, förutsägbart nog. Jag tillhör ju dem som tycker att vi alla ska leva sams och i fred och gärna tillåtas gilla såväl Melodifestival, längdskidåkning, Nobelpristagare i litteratur samt Coke Zero om vi vill göra det – dessutom på en och samma gång – så jag får väl erkänna att jag tycker att kampanjen är lite tröttsam.
Men hur som helst – det här med kulturvärldens ryggmärgsilskna förhållande till sportvärlden var ju något vi pratade om i ett av de allra första avsnitten av DJtv. Dags för en repris!
DJtv #7 – Daniel & Johanna pratar litteratur from DJtv on Vimeo.
Så har då e-bokskriget brutit ut, om man får tro Resumé. Norstedts lanserar i dag en läsplatta i samarbete med Bokus där man får sju e-böcker på köpet, och den litterära agenten Joakim Hansson hintar på Twitter om att valet av lanseringsdag knappast är en slump, månne har Bonnierförlagen planerat en liknande e-bokslansering till i morgon.
Och det här är ju så klart jättebra, jag har propagerat för e-böcker ett bra tag nu, och vill dessutom hävda att min e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” är Sveriges för tillfället hetaste e-bok, eftersom den har laddats ner snart 700 gånger på mindre än en vecka. Nej, jag tar visserligen inte betalt för den – även om man gärna får köpa e-boken på traditionellt vis också eller donera pengar om man vill på nedladdningssidan – men det visar ändå att det finns ett intresse för den, människor har tagit sig tid nog för att ladda ner och börjat läsa.
Och det är just av den här anledningen jag tror att storförlagens storstilade lanseringar av läsplattor och e-böcker till paketpris kommer att bli en parentes i den digitala litteraturhistorien. Den specifika läsplattan var redan tidigare en nischprodukt som vägrade ta ordentlig fart, och det blev knappast bättre när Apple lanserade sin iPad häromveckan, sällan har väl en produkt förpassats till stenåldern så fort som Kindlen gjorde den 28 januari när Steve Jobs äntrade scenen. Framtiden ligger i produkter som klarar alla sorters media, samt i att distribuera filer som kan läsas överallt. ”Läsplattor” kommer aldrig att bli en bred produkt, något alla de teknikföretag som det senaste halvåret spottat ur sig mer eller mindre otympliga tekniska tingestar lär bli varse. Det är ett slitet gammalt uttryck – men framtiden tillhör multimediamaskinen, prylen vi kan använda till all vår mediakonsumtion, inklusive traditionell läsning.
Den bästa maskinen vi har i den riktningen på marknaden i dag heter iPhone. Det är en produkt som bokbranschen hittills fnyst åt eller velat ”glömma” eftersom de inte har kunnat använda sina kopieringsskydd på den. Men siffrorna från min nedladdningsstatistik är tydlig – 90 procent har laddat ner den variant jag gjort specifikt för iPhonen, och runt 10 procent har valt filerna jag optimerat för skärmläsning, ”vanliga” läsplattor samt Kindle.
Bokbranschen verkar inte vilja acceptera det, av någon outgrundlig anledning vill de väldigt gärna krångla till det och få oss att köpa en dedikerad produkt som redan är omodern när de borde koncentrera sig på att börja sälja filer till de 350 000 svenskar som i dag äger en iPhone istället. Jag lovar – det är inte jobbigt eller svårt eller bökigt att läsa på den. Tro mig.
——
Uppdatering: Ah, det tog bara timmar innan Bonniers/Adlibris kontrade med sin Letto (som egentligen är en BeBook). För att göra e-boksvärlden ännu krångligare passar de även på att lansera ett nytt filformat kallat lettobok. Nu visar det sig visserligen inte vara värre än att det bara är en epub-fil med annat sorts namn, men det irriterar mig att vi därmed får ännu en filändelse som folk inte kommer att fatta om de kan använda på någon annan produkt. Vilket väl säkert är precis deras avsikt. Argh.
Summa summarum: Norstedts/Bokus varianter är snäppet snyggare än Bonniers/Adlibris, men de ser fortfarande ut som tekniska prylar tagna ur en våt dröm Steve Ballmer hade 2002. Och även om Adlibris vd Pär Svärdson så klart försöker prata ner Apples produkter som undermåliga när det kommer till läsning och prisa e-bläcksläsarna så är jag tämligen övertygad om att han har fel.
Med anledning av allt snickelisnack kring Apples iPad dyker vi i veckans avsnitt av DJtv på allvar ner i läsplattornas värld. Med hjälp av Billingska Bokhandeln i Höör har vi känt och klämt på tre olika sorters läsplattor. Resultatet? Jodå, det tar sig, men iPhone är fortfarande den bästa prylen för att läsa e-böcker på.
Läsplattor vi pratar om i veckans avsnitt:
Sony Reader PRS-600
Sony Pocket Reader PRS-300
Cybook Gen 3
iPhone
iPod touch
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.