Regnbågens alla färger (3)

Det infekterade regnbågsbråket fortsätter. För ungefär en halvtimme sedan samlades halva TT vid panoramafönstren med utsikt norrut över Strömmen och suckade unisont ooh aah kolla! om en rätt magnifik regnbåge som störtade rakt ner i Nationalmuseum. Då de icke öppningsbara fönstren var helt regnprickiga undlät jag mig dock från att ta en bild. Det skulle jag aldrig ha gjort!

För strax därefter facebookar Peter mig, skriver att den senaste regnbågsindikationen tyder på att skatten finns i en Hötorgsskrapa. Trams kontrar jag, den finns ju i Nationalmuseum!

Men så drämmer han till med bildbevis. Typiskt.

regnbageigen.jpg

Gotta love that jantelag

Min fina kollega Nils var ute i ”Idol”-studion i Frihamnen tidigare i dag och gjorde ett jobb inför veckofinalen. Han pratade bland annat med 16-åriga Alice Svensson, hemmahörande i mina hemtrakter. Det här är vad hon hade att säga om gästrikarnas förhoppningar på henne inför tävlingen:

– Det gjordes en undersökning i Gävle, där 45 procent trodde att jag skulle åka ut de första veckorna. Kändes bra med stöd hemifrån.

Kroppsligt förfall

Jag chefar i dag igen, skyfflar ut texter, bråkar med bilder som inte vill publiceras, stryker pm-punkter, lägger till pm-punkter, ignorerar en intervjuförfrågan rörande Supergrass, känner mig förvirrad, dricker en andra kopp kaffe, tjongar ut en text på fel nyhetslina, försöker reparera, inser att det nog inte blir någon lunchsimning i dag heller, tänker jo jag måste men ett fast … molar sig in och tillåts nog dominera och kroppen förfaller ack ack ack fan också.

Och de resterande fyra femtedelarna är?

Jag jobbar i dag och det blir dåligt med bloggtid när det finns ”Idol”-notiser att skriva och publicera, men det här citatet, saxat från en artikel i dagens DN om att SF sägs missbruka sin dominerande ställning på biomarknaden, är väldigt roligt på ett tragikomiskt sätt. På en fråga om det är så att SF Bio motarbetar kvalitetsfilm, svarar informationschefen Thomas Runfors:

Tvärtom, ungefär en femtedel av vår repertoar är kvalitetsfilm.

Miljömedvetenhet i en liten ask

Klimatkrisen må ha försvunnit från den mediala agendan – man kan bara fokusera på en kris åt gången – men det betyder ju inte att människor inte längre vill vara miljömedvetna. I dagens På stan har Pernilla skrivit en lång och fin artikel om att leva ekoliv i Stockholm, och eftersom jag själv försöker bli en mer miljömedveten varelse är det det första jag läser med morgongruset fortfarande kvar i ögonen innan jag ens hoppar in i duschen för att vakna ordentligt.

Men så vänder jag blad till nästa sida. Under rubriken Kris, kris, kris utbildar På stan i hur man lever riktigt billigt. Bästa tipset: åk ut till Kungens kurva och ät Ikeas frukost för tio kronor.

Ett uppslag. Så länge höll den ekologiska närhetsprincipen.

Konsumentjournalistik i sitt esse

nokiavarsting.jpg

Var det någon mer än jag som reagerade över DN:s helsidesartikel om Nokia N96 i gårdagens tidning? Med rubriken Tjänsterna som ska lyfta Nokias värsting presenterade man telefonens funktioner i punktform: kommunicera, musik, surfa, fjärrkontroll, gps, video & tv, spel samt kamera, med förklaringar till allt godis denna fantastiska mojäng besatt. Upplägget andades att nu jäklar slår den mobila revolutionen till, något som också förstärktes av puffen som lagts in på ekonomidelens förstasida: Din guide till Nokias nya funktioner.

Vilka var då de här nya funktionerna? Den inledande punkten – kommunicera – lade ribban för resten av genomgången: Ring, mms:a, sms:a, blogga, chatta eller använd e-posten. Sikken revolution.

En bit in i artikeltexten blev det ännu konstigare: Nyheterna är egentligen ganska få jämfört med det tidigare flaggskeppet N95, som sålts i över 10 miljoner exmplar. Men med ett större minne och med bättre batteritid hoppas Nokia få in ännu mer intäkter.

Det är nog en korrekt slutsats – behöver man inte köpa reklamplats när man ska presentera gammal skåpmat ger det helt klart utrymme för större intäkter.

Herrar och tjänstefolk

Min undersåte Carl vågade sig just fram till mitt skrivbord, bugade lätt, sa goa herr chef, får man bjuda på en kopp? och ställde en rykande färsk caféinköpt kaffe med skummad mjölk framför mig. Ser man på, ser man på svarade jag och schasade därefter iväg honom, han hade ju notiser att skriva och jag dricker helst i ensamhet.