Kategori: Jobb och sånt

Ja jisses, det blir mest jobb nu. Bossar även i dag, ytterligare två har fallit ifrån på grund av sjukdom och sedan länge planerad ledighet, så vi är nu officiellt nere i halv redaktionsstyrka. Det börjar likna något.

Jag upptäckte att jag glömt kolla posten sedan i tisdags. Två meterhöga staplar (and I kid you not) stod och väntade på mig. Trevligaste överraskningen – Peter Englunds ”Stridens skönhet och sorg” samt Dennis Lehanes ”Ett land i gryningen” låg i travarna. Otrevligaste överraskningen – de klockar in på 1350 sidor tillsammans.

Dags att skyffla ut lite texter.

Min kollega Nils intervjuade Liam Gallagher i går angående Oasis nya skiva som kommer nästa vecka. Och man måste ju bara älska den evige Manchesterslyngeln när han får ur sig saker som det här:

Hemma i ett av sina exklusiva hus i London har Liam Gallagher väggarna fulla med fotografier av olika ikoner – John Lennon förstås, Muhammad Ali och, mer otippat, den amerikanske tennisspelaren John McEnroe.
Ingen Björn Borg?
– Bjoorn Borg var den störste tennisspelaren men jag har aldrig sett coola bilder av honom. John McEnroe var mer rock’n’roll.
Vad spenderar du pengarna på i övrigt?
– Lax. Jag älskar fisk och grönsaker. Det är fräscht och nyttigt.

Det är lite mycket i dag. Jag chefar och halva redaktionen är ledig, på Island eller sjuk. Samtidigt är jag testpilot på något sorts uppdaterad redaktionellt system som envisas med att köra allt i fullskärmsläge hur jag än beter mig, och tro mig – jag hatar fullskärmsläge, detta pc-påfund från helvetet.

Därav avsaknaden av briljant blogginlägg i dag. Jag la dock just ut en filmrecension av Maria Bloms ”Fishy” (som är så ickeriktig att den inte ens finns på Imdb!), och fick en idé. Måste bara se filmen först och se om mina tankar har bäring.

Jag var ju i London i onsdags (obligatorisk Picadilly Circus-bild medföljer) på en pressdag för ”Tropic thunder”. Den här texten blev slutresultatet. Helt okej för ändamålet – en rak nyhetstext på 2 300 tecken som ska kunna funka i vareviga en av alla våra drygt 100 tidningskunder i pappers- och webbform – men inget uppseendeväckande. Byråjournalistikens dilemma är just detta – texterna är skrivna för att passa så många som möjligt och tenderar därför att göra ingen riktigt nöjd, den är ju inte riktad specifikt mot någon. Missförstå mig inte, jag är otroligt nöjd med många texter jag skrivit för jobbet, men ändå, någon konstnärlig verksamhet är det ju inte.

Hur som helst. Jag var som sagt i London. Presskonferens och rundabordsintervjuer med Ben Stiller, Robert Downey Jr och Jack Black. De sa en hel del underhållande flams på presskonferensen – Hollywoodstjärnor har en tendens att göra det när man släpper ut dem i grupp inför publik – flams som inte går att få in på 2 300 tecken när man försöker skriva en text som ska funka för alla.

Sådan tur att man har en blogg då:

När vi kommer in i handlingen har Ben Stiller just fått en fråga från en journalist om det är så lämpligt att göra komedi av något så allvarligt som krig.

BS: Allvarliga ämnen lämpar sig bäst för att göra komedi på, och jag kan inte tänka mig ett mer allvarligt ämne än krig. Perfekt för en komedi.
RDJ: Du bär ju på ett trauma om krigsfilmer. Berätta om det.
BS: Jag vet inte vad du pratar om.
RDJ: Kom igen, berätta nu.
JB (riktat mot presskåren): Woaw, det här tog just en väldigt mörk vändning.
BS: Jag hade en liten roll i krigsfilmen ”Solens rike” i början av min karriär. Det var en väldigt bra upplevelse, inget annat.
JB: Kom igen nu, berätta om traumat.
BS: Men det finns inget att berätta.
JB: Dude, sluta nu. Berätta.
BS (efter viss tystnad): Alltså … det var en scen i filmen där Christian Bale, då tio år gammal, kommer ut från en åker med en fasan i famnen eller något sånt, en jättestor scen som var fem minuter lång, och jag hade en replik en bra bit in som jag skulle säga som jag glömde och började därför skrika förlåt, jag sa fel, vi måste bryta och viftade med armarna för att påkalla uppmärksamhet. Det blev helt knäpptyst en lång stund och till sist hörde jag hur Steven Spielberg satt i sin regissörsstol och väste you never cut, you NEVER cut!
JB: Du var alltså en sorts upphöjd statist, och lyckades ändå kosta Steven Spielberg miljontals dollar. Och en tioårig Christian Bale stod och skrattade arslet av sig åt dig. Är det korrekt tolkat?

Tillägg: Helt stelbenta är vi ju inte, så den här texten lades ändå ut som en ackompanjerande biartikel till huvudtexten, med en förklarande ingress. Ska bli intressant att se om den hamnar i någon tidning när klippen trillar in i mitt postfack.

Det är en konstig känsla att vakna i Stockholm på morgonen, gå omkring i centrala London på dagen och sedan promenera hem genom senkvällen i Stockholm igen. Man känner sig splittrad, klyvd i två, kosmopolit och hemmakatt på en och samma gång.

Bästa fyndet: En box med fjorton Hitchcockfilmer på HMV för 25 pund. Det är fasiken i mig nästan gratis.

Nu ska jag skriva ”Tropic thunder”-text så det glöder omdet.

Ibland undrar man ju.

Jag fick Sugarplum Fairys nya skiva tilldelad mig för recension förra veckan. Jag kände mig helt tom inför lyssningen, har jag någonsin ens ägnat det bandet en tanke? funderade jag och kunde inte erinra mig en enda enskild låt jag hört, förutom som bakgrundsskval på P3 möjligen. I dag, när jag skulle skriva recensionen, sökte jag i vårt textarkiv efter recensioner av deras tidigare album, det är ju alltid bra att ha lite kött på benen innan man börjar.

Och ser man på, det var visst jag som recenserade deras senaste i september 2006. Jag gav den en tvåa.

Jag skrev ett inlägg om Pirate Bay och Arbogagrejsimojset förra helgen där jag ifrågasatte sättet de valde att svara på mejlet från barnens pappa. Nu visar det sig, föga förvånande kanske, att det nog inte var så enkelt. Nu har Peter Sunde på Pirate Bay skrivit ett väldigt långt inlägg om hur han ser på den senaste veckans händelser.

Jag skäms faktiskt som journalist när jag läser texten, skäms och förbannar faktumet att alla alltid känner ett sådant otroligt behov av att förenkla, spetsa till, göra säljande, skapa svart och vitt, enkla motpoler, braskande rubriker, sådant som säljer. Oavsett om det är sant eller inte, oavsett om man förstår vad man skriver om.

Uppdatering: Alders Mildner på Sydsvenskan skriver som vanligt klokt i frågan.
——

På tal om Pirate Bay. Universalbossens uttalande i Dagens Media angående Sydsvenskans indragna Metallicaintervju – det som är rent utsagt för jävligt är att en recensent hänvisar till en illegal sajt som bland annat sysslar med att lägga ut obduktionsbilder på barn på nätet – är kanske något av det dummaste jag läst på år och dar.

Johan Staël von Holstein säger att han måste avgå från Kulturrådets styrelse för att han har för mycket att göra, han är ju entreprenör gubevars. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth beklagar men säger att hon har stor förståelse för att han som aktiv företagare och entreprenör inte har den tid som krävs.

Ja, stackars Johan Staël von Holstein, det kan inte vara lätt. De andra i styrelsen, de som till vardags jobbar som landshövding, vd, kulturskribent, konstnär, projektledare, professor, generaldirektör och generalsekreterare, de har så klart massor av tid. De är ju inte entreprenörer.

Jag har, om man bortser från årets Melodifestival, intervjuat Christer Sjögren åtta gånger de senaste fyra åren. I dag blir det den nionde.

Underliga äro Herrens, eller möjligen nöjesvärldens, vägar.

Två saker:

1. För dem som tycker att dagspressen inte besitter specialistkunskaper och att framtiden tillhör nischade bloggar, kolla in den här DN-notisen. Den innehåller meningar i stil med Som trummis i Sodom var han tongivande i den snabbt växande thrash metal-scenen i Tyskland i mitten på 80-talet med sitt patenterat svajiga spel.

2. Jag ska bli intervjuad om hur det är att se någon halka på ett bananskal.

Fjorton arbetstimmar avklarade. Kristalltext levererad och publicerad. En öl drucken på festen nere på Globens golv. En tunnelbanefärd hem och en kropp som vill sova men är alldeles för uppe i varv.

För även om Kristallen inte kan klassificeras in under kategorin världens mest upphetsande tillställning så är en livesändning alltid en livesändning med allt vad det innebär i form av snabbt textlevererande och adrenalinrushande. Det känns lite som Melodifestivalen light sa Marko och ja, gänget var samlat, jag sa hej där till Kristian Luuk i vimlet och slängde i mig en tallrik plockmat stående. Precis som på Melodifestivalen.

Men.

Måste. Sova. Nu.

Sofia på Same same but different sammanfattar väldigt klokt det här med upphovsrätt kontra Pirate Bay när det gäller obduktionsbilderna från Arbogamorden.

Men snälla Pirate Bay, om ni vill fortsätta ha sympatisörer bland medier och inte minst bland vanligt folk – vilket ni nog lär behöva när rättegången drar igång – bör ni nog fundera över hur ni väljer att kommunicera. Om det gått till så som det nu beskrivs, att Arbogabarnens pappa mejlat och bett er ta bort bilderna på hans mördade barn, så svarar man inte Det var ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej.

Det framstår inte som rebelliskt, inte ens korkat, utan bara ondskefullt.