You NEVER cut!

Jag var ju i London i onsdags (obligatorisk Picadilly Circus-bild medföljer) på en pressdag för ”Tropic thunder”. Den här texten blev slutresultatet. Helt okej för ändamålet – en rak nyhetstext på 2 300 tecken som ska kunna funka i vareviga en av alla våra drygt 100 tidningskunder i pappers- och webbform – men inget uppseendeväckande. Byråjournalistikens dilemma är just detta – texterna är skrivna för att passa så många som möjligt och tenderar därför att göra ingen riktigt nöjd, den är ju inte riktad specifikt mot någon. Missförstå mig inte, jag är otroligt nöjd med många texter jag skrivit för jobbet, men ändå, någon konstnärlig verksamhet är det ju inte.

Hur som helst. Jag var som sagt i London. Presskonferens och rundabordsintervjuer med Ben Stiller, Robert Downey Jr och Jack Black. De sa en hel del underhållande flams på presskonferensen – Hollywoodstjärnor har en tendens att göra det när man släpper ut dem i grupp inför publik – flams som inte går att få in på 2 300 tecken när man försöker skriva en text som ska funka för alla.

Sådan tur att man har en blogg då:

När vi kommer in i handlingen har Ben Stiller just fått en fråga från en journalist om det är så lämpligt att göra komedi av något så allvarligt som krig.

BS: Allvarliga ämnen lämpar sig bäst för att göra komedi på, och jag kan inte tänka mig ett mer allvarligt ämne än krig. Perfekt för en komedi.
RDJ: Du bär ju på ett trauma om krigsfilmer. Berätta om det.
BS: Jag vet inte vad du pratar om.
RDJ: Kom igen, berätta nu.
JB (riktat mot presskåren): Woaw, det här tog just en väldigt mörk vändning.
BS: Jag hade en liten roll i krigsfilmen ”Solens rike” i början av min karriär. Det var en väldigt bra upplevelse, inget annat.
JB: Kom igen nu, berätta om traumat.
BS: Men det finns inget att berätta.
JB: Dude, sluta nu. Berätta.
BS (efter viss tystnad): Alltså … det var en scen i filmen där Christian Bale, då tio år gammal, kommer ut från en åker med en fasan i famnen eller något sånt, en jättestor scen som var fem minuter lång, och jag hade en replik en bra bit in som jag skulle säga som jag glömde och började därför skrika förlåt, jag sa fel, vi måste bryta och viftade med armarna för att påkalla uppmärksamhet. Det blev helt knäpptyst en lång stund och till sist hörde jag hur Steven Spielberg satt i sin regissörsstol och väste you never cut, you NEVER cut!
JB: Du var alltså en sorts upphöjd statist, och lyckades ändå kosta Steven Spielberg miljontals dollar. Och en tioårig Christian Bale stod och skrattade arslet av sig åt dig. Är det korrekt tolkat?

Tillägg: Helt stelbenta är vi ju inte, så den här texten lades ändå ut som en ackompanjerande biartikel till huvudtexten, med en förklarande ingress. Ska bli intressant att se om den hamnar i någon tidning när klippen trillar in i mitt postfack.