Kategori: Jobb och sånt

Ja men argh hur jäkla svårt ska det kunna vara att få till en knorr på en schlagerkrönika egentligen? Ska inte jag föreställa begåvad, smart och ordekvilibrist?

Uppenbarligen inte.

Jag är ju redaktör för vår kommande schlagerbilaga för tillfället, ett jobb man kunde tro består av att pilla med texter, fundera över pratminus, vassare ingresser och val av bilder där Måns Zelmerlöw har sug i blick.

Och jo, det gör det väl, ibland. Men mest består det av att boka tågresor, flygresor, hotellrum och hyrbilar. Och när det väl är gjort, ja då är det dags att ringa och ändra bokningarna. Kan meddela att jag numera är du och bror med ägaren av OKQ8 i Leksand. När jag nyss ringde frågade han inte ens om namn eller bokningsnummer, utan vispade bara upp min bokning och ändrade enligt mina önskemål så fort han hörde mig säga hej.

Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Från och med den här veckan sitter jag för en tid vid en ny plats på jobbet. På eftermiddagen fick jag ett mejl innehållande ett textdokument från en frilansare. Jag dubbelklickade.

Så här såg jag ut när jag ett ögonblick senare för första gången i mitt liv vilade ögonen på Word 2007.

Kleerups uttalanden i Aftonbladet i dag angående krogkommissionens agerande under Grammisgalan – han och en del andra tvingades lämna urinprov – är ju hur lustiga som helst. De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror de att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor? och därefter Musikvärlden för Sverige framåt. Varför ska de sabba det och trakassera oss under våra galor?

Ja, det borde verkligen polisen fatta, musikbranschen har faktiskt egna lagar. Kanske borde rattfyllerister börja köra med något liknande när de blir stoppade av polisen. Vafan jag är ju bara ute och kör, varför ska ni komma här och förstöra? Vad tror ni jag är byggd av – palsternackor!?

Själv förstörde jag rätt bra för mig själv i går kväll. Jag skulle publicera en första version av vår Grammistext klockan 22, direkt vid galans slut, men när klockan var 21.35 lyckades jag på ett oerhört klantigt sätt radera hela den text plus faktaruta med samtliga vinnare som jag satt och förberedde (alla kategorierna var presenterade utom två, och texten i stort sett klar). Det blev en rätt svettig halvtimme innan jag lyckades få ut en helt ny, något sämre, text vid 22.05.

Jag recenserade ”The dark knight” i somras, drämde till med en femma, nu har ett ryckcitat hamnat på baksidan av den svenska dvd-utgåvan. Inget konstigt med det. Det som däremot kändes en smula mysko var när jag visade det för Johanna.

Jag: Kolla, de har använt min recension på fodralet.
Johanna: Få se. Jaha, ja det där hade jag ju förstått var du utan att du sagt det.
Jag: Eh, hur då?
Johanna: Meningen. Den är så typisk dig.

Bästa Hollywood-filmen på år och dag. En typisk Daniel Åberg-mening. Bara så ni vet.

Det går rätt ofta att kräkas på kvällstidningarnas sätt att skildra världen, det erkänner jag gärna. Men ibland gör de faktiskt fantastiska saker som nästan ingen annan skulle göra. Som när Expressen låter Johan Orrenius och Robban Andersson åka upp till Sandviken för att skildra hur bandyn blir ortens livlina när industrivarslen ligger som ett tungt ok över bygden, och trycker ett 14 000 tecken långt reportage i sportbilagan. Det är en närmast ofattbar längd för en dagstidning år 2008.

Bra blev det också, oavsett om hjärtat klappar för Saik eller inte.

En annan sak jag gillar är kvällisarnas giv att delvis börja ta nöjesmaterialet på allvar igen och göra bilagor på helgerna, bilagor där man faktiskt tillåter riktig läsning fjärran chocker, storbråk och röstkaos. För några veckor sedan ägnade Markus Larsson ett helt uppslag åt Dennis Lehane i Aftonbladet en lördag – och då främst åt Lehanes litteratur, inte filmatiseringarna av dem. När man ser sådant börjar man faktiskt tro på mänskligheten igen.

Men säg den dag jag är helt nöjd. Varför i hela fridens namn väljer Aftonbladet i sin nya reklamkampanj i tunnelbanan – när man pushar för sin nya helgbilagetreklöver – att fronta med Aftonbladets förstasida från tisdag den 9 december?

Nej, det går inte riktigt att utläsa från mitt foto. Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det syns tydligt när man står och väntar på gröna linjen.

Det är säkert tretusen TT-personer i köket, åtminstone uppåt hundra. Trängseln är för stor, jag tråcklar mig genom massan för att ta en lussebulle och en pepparkaka och därefter återgå till min post, plikten framför allt, nöjes- och kulturdesken sover aldrig, åtminstone är den bemannad 0730-1900 och ska så förbli. Men ska du inte stanna och se luciatåget? frågar Kristin och vadå – är det ett sånt också? suckar jag och tillägger jag orkar inte se något jäkla luci

Så trippar fem fyraåringar i luciaskrud och tomtedräkt in i pentryt och pipsjunger och jag börjar nästan gråta.

I dag åt jag en Big Tasty-meny från McDonalds till frukost. Därefter tog jag två Treo.

Det är en sån dag.

När jag skulle lämna Belgrad efter finalen i schlager-EM stod jag på flygplatsen sömndrucken och utsliten med några ynkliga dinarer kvar i plånboken. Jag köpte en mugg i souvenirshopen som pryddes av det serbiska statsvapnet, en fågel av något slag, tänkte att det skulle bli en bra kaffemugg på jobbet.

Vi hade det rätt fint, serbkoppen och jag, tog en kaffe ihop då och då, den fick husera på mitt skrivbord när jag inte drack. Så en dag var den borta. Puts väck. Vaporiserad. Bortsuddad från jordens yta. Eller åtminstone jobbets.

Förra vintern glömde jag min favoritmössa, den kan beses på bilden ovan, på tunnelbanan en dag. Jag gick med tunga steg till H&M, köpte mig en svart, enkel huvudbonad för cirka en femtiolapp. Den gjorde sitt jobb, inga krusiduller, öronen slapp bli röda och min rakade skalle behöll värmen.

Vi hade det rätt fint, H&M-mössan och jag, gick på promenader ihop, den fick husera ovanpå min jobbhurts när jag jobbade. Så i förrgår när jag skulle gå hem var den borta. Puts väck. Vaporiserad. Bortsuddad från jordens yta. Eller åtminstone jobbets.

Så nu undrar jag bara var mina billiga turistfälle- och H&M-prylar är, din förbannade jävla tjuv.

Ingen har väl glömt det outplåneliga intryck jag gjorde vid förra årets Augustgala, då bland annat delar av min arm plus TT-micken fick pryda DN:s etta? I dag var vi i farten igen i DN – handen, micken och jag:

Och på tal om DN: Vad hände med deras ambition att börja recensera kultursajter egentligen? Mig veterligen har de bara mäktat med tre stycken sedan starten i augusti.

Och internet som är så stort.

Chef-Malin: Daniel, vi har två paket som måste ut på stört. Tar du Hitler, så tar jag Diggiloo?