Kategori: Jobb och sånt

Det är då förgjort vad en avklingande förkylning samt några för många glas vitt vin plus fruktsoda – ah, the taste of summer! – kan ställa till med när det kommer till morgonform. Men joråsåatt, nu är man uppe och skrotar omkring och ska väl förhoppningsvis få ur sig en text framåt lunch.

För övrigt måste man verkligen beundra min pålästhet när det kommer till Stockholms stadshus. I den Bambusersändning jag gjorde därifrån i början av kvällen lät det ungefär så här: Vi står i en foajé, jag vet inte vad den heter men det är högt i tak. Nu går jag in i ett förmak, jag vet inte vad det heter men det är tydligen någon sorts dyra bonader på väggarna. Nu kommer jag in i en rätt grandios festlokal, jag vet inte vad den heter. Här bredvid kan man sitta och äta i ett sorts sidorum liksom, jag vet inte vad det heter.

Jag väntar nu bara på att de ska ringa från SVT och be mig täcka Nobelfestligheterna.

För en månad och fyra dagar sedan åkte jag till Göteborg för den första deltävlingen i Melodifestivalen. I dag – just i detta nu – får jag åka hem för femte gången, och faktiskt stanna hemma.

Hur roligt det än har varit – för det har det – så känns det väldigt skönt och samtidigt smått surrealistiskt.

Vid halv tre i går eftermiddag ringde jag Darins presskontakt, Aftonbladet hade en grej i tidningen om att Darin skulle uppträda i pausvilan i kvällens Melodifestival, jag ville ha en bekräftelse för att slippa kredda dem, stå på egna ben. Jag lämnade ett meddelande, efter ett tag ringde hon upp. Ja det ska väl gå att ordna, sade hon, vill ni göra en facetoface eller lösa det på annat sätt? Jag stammade till, jag ville ju bara ha uppgiften bekräftad, men nu serverade hon mig Darin på ett silverfat, eh alltså öh, tja, kan vi ta en telefonare? svarade jag eftersom tidsschemat inte riktigt höll. Okej, tio i sex skulle Darin ringa på min mobil, egentligen för sent för våra papperskunder, men fine, 1200 tecken kunde det vara värt tänkte jag, alltid hinner några trycka det och det funkar ju bra på webben.

Fönstret mellan klockan sex och sju på fredagskvällar är vigt åt middag. Eftermiddagsrepetitionerna är över vid halv sex och vi måste sitta på plats i arenan inför genrepet halv åtta. Med en utlovad intervjutid tio i sex var det alltså bye bye middag, jag var ju tvungen att skriva texten och sända ut den till våra kunder också. Jag lämnade Nils och DN-Mattias till sina öden, styrde kosan mot en Wayne’s coffee, köpte med mig en sallad upp på rummet. Vi rings så tar vi gemensam taxi till arenan, var orden vi skiljdes åt med, de skulle gå och äta plankstek.

18.03 ringde jag presskvinnan. Oroa dig inte, Darin ringer upp om om några sekunder var hennes besked. 18.15 ringde telefonen, Darin i luren, han har blivit riktigt talför med åren, slipad, glömde inte att berätta om sin kommande vårturné och att det börjar röra på sig i Frankrike för senaste singeln. Efter fem minuter rings vi av, ett snabbt mejl ut till kunderna klockan 18.22

Darin sjunger Jan Johansen i schlagern
————————————–
Det blir Darin som får äran att agera mellanakt i Melodifestivalens sista deltävling. Och han gör det genom att sjunga Jan Johansens gamla schlagervinnare ”Se på mig” i en avskalad pianoversion. Kort intervju med Darin på 1200 tecken, ut senast klockan 19.

och så skriver jag texten. Klockan 18.38 går en första version ut, jag kompletterar med bilder, gör ett korr, skickar om, bråkar med pc-jäveln och så ringer mobilen 18.48. Vad gör du? frågar Mattias. Jag förklarar förseningen, han hummar lite, jag hör hur det är något han inte berättar, något som gör honom beklämd. Eh, vi glömde visst bort dig, vi sitter i en taxi på väg till arenan igen, säger han och börjar skylla på Scanpix-Pontus, denne hade krävt att få åka ut tidigare, fotopoolen hit och dit, yadayadayada. Jag slätar över det hela, jag ber om ursäkt för att de glömt mig, jag har ändå inte hunnit äta min sallad ännu, måste duscha, måste packa ihop datorn. Tänk inte på mig.

Lägger på. Ringer till receptionen, beställer en taxi till kvart över sju, tar fram min kyckling/fetaostsallad med sweet chili-dressing. Det finns inga bestick i påsen. Jag letar febrilt i mitt rum efter något som kan agera gaffel. Nada. Klockan är 19.02, jag har bara kalsonger och skjorta på mig, hinner inte ner till restaurangen för att hämta bestick.

Jag äter min sallad med händerna på tre minuter.

Duschar. Skamsköljer. Sweet chili-kläggsköljer. Klär mig, knyter slipsen, rusar ner, foajén klockan 19.13, in i taxin, jag ska till arenan och taxichauffören svarar klart du ska vad nu det betyder.

19.28 framme i pressrummet på Malmö arena.

Jag är ju som ni vet ute på vägarna nu, och det blir lite slagsida åt schlagerier och Melodifestivaler i mitt liv – jag måste ju tjäna mitt levebröd också, gubevars. Jag försöker hålla mig från att skriva om tokerierna allt för mycket här, men vill man så kan man följa mina äventyr på närmare håll bland annat hos UNT – de är en av cirka 20 tidningar i landet som köpt den schlagersajt som jag och min kollega Nils skriver texter, bloggar, bambusar, youtubar och spekulerar till.

Så här såg mitt senaste blogginlägg ut. Väldigt rafflande förmiddag måste jag säga:

Jag är i Tällberg. Vecka tre av Melodifestivalen. Det är så äckligt nationalromantiskt mysigt här att man seriöst blir lite skraj. Det är som om Carl Larsson fått barn med Bullerbyn och avkomman börjat med amfetamin. När tyskar dör är det hit de kommer. Det är så puttinuttigt att en tredjedel vore nog.

Jag kan inte låta bli att imponeras. Det finns ändå en del smarta människor ute på landsbygden. Eldsjälar med galna idéer som på papperet måste låta helt bindgalna, men som när de realiserats framstår som självklara.

Förra årets Melodifestival i Kiruna: Jo jag tänkte att vi skulle bygga ett hotell av isblock mitt ute i ingenstanset, folk sover på renfällar i minusgrader och dricker drinkar ur glas karvade av is, det kommer att bli skitbra!

Och i år i Leksand/Tällberg: Jo jag tänkte att vi skulle smälla upp åtta konferenshotell här mitt ute i ingenstanset i avfolkningsbygden vid Siljans sluttning, några av dem kan inkvarteras i de där rivningskåkarna som står här och skräpar, det kommer att bli skitbra!

Den jante som mötte de människor som först yttrade de här meningarna kan inte ha gått av för hackor. Och nu lever hela bygderna på deras tossiga idéer.

Imponerande.

I går förmiddag när jag och DN-Mattias promenerade genom ett gnistrande klart och snöigt Skellefteå med riktning mot arenan för att starta del två av årets Melodifestivalturné sa jag vid ett tillfälle det här påminner mig om Kiruna. När jag tänkte efter insåg jag att det hela inte sträckte sig längre än att det var minusgrader och snö ute. 2007 Örnsköldsvik. 2008 Kiruna. 2009 Skellefteå.

Det är alltså sådant den globala uppvärmningen tvingar oss till. Man måste åka ut och bevaka Melodifestivalen för att få uppleva vintern.

Jag är hemma nu, glad över att den första veckan är till ända men väl medveten om att det återstår fyra innan jag åter kan kalla Stockholm min hemmabas på riktigt igen.

Alltså, det är roligt att åka ut på Melodifestivalen, det tycker jag verkligen, men oj vad trött man är på det när söndagen kommer och man mosig styr kosan mot tåget/flyget.

Här följer veckans bildsammanfattning, signerad yours truly med hjälp av Animoto.

Är man mer intresserad kan man se en hel mängd klipp som vi lagt upp på våra kanaler på Youtube och Bambuser.

När jag intervjuade Petra Mede för några veckor sedan hemma i Stockholm utspelade sig följande konversation:

D: Vad ska bli roligast med att leda Melodifestivalen?
P: Klänningarna! Inte bara det så klart, men en stor del. Det ska bli glam och glitter, och det gäller inte bara mig, utan hela den visuella grejen. Melodifestivalen ska vara glamourös, tycker jag. Ska du åka ut och jobba på deltävlingarna?
D: Ja, hela resan.
P: Ja, då ska jag säga att den där gröna koftan du har på dig i dag, den är ett nono. Klä upp dig, gör det ’larger than life’, satsa lite det här året.
D: Jag och min kollega Therese brukar alltid klä upp oss och matcha klädsel åtminstone under lördagskvällarna.
P: Ja, men du ser!
D: Fast nu ska hon bli mamma i mars, så hon följer inte med i år.
P: Men har du ingen ny kollega då?
D: Jo, men jag vet inte hur Nils ställer sig till klänning.
P: Haha, nej men ni får ha likadan servett i kavajen, eller likadana ringar så att folk tror att ni är förlovade. Det accepterar jag.

Så det var väl lika bra att jag lät henne betygsätta min klädsel även på plats i Göteborg:

Och inte nog med det, som den vimmelreporter jag är följde jag upp med ännu mer klädsnack framåt kvällen:

Även en GI-fanatiker måste få sin varmkorvsfix.

Jag känner igen mönstret så väl. Hur den där jäkla schlagern lägger sig som en våt filt över tillvaron. Och trots att jag sitter framför datorn mest hela dagarna så blir allt annat lidande, det riktiga internetlivet, det jag vill leva.

Ta min Google Reader som exempel. I min litteraturmapp har jag för närvarande 104 olästa blogginlägg. I Dator och sånt 83. Svensk media 85. Tv och sånt 4… nähä nu hann det bli 52 medan jag skrev det här. Livet tickar uppenbarligen på ändå trots att jag måste stå bredvid och skriva om Shirley Clamp, Scotts samt filma när Marie Serneholt äter hummer.

Det är visserligen ganska roligt. Men den andra jag då?

Det är ju den tiden på året. Schlagertiden. Alltså har jag tagit mitt pick och pack och styrt kosan mot spårvagnarnas förlovade land, faktum är att jag vaknade vid kvart i sju av det där omisskänliga tickande ljudet vid övergångsstället utanför mitt fönster.

Som vanligt bor vi på Hotell Onyxen, ett förtjusande etablissemang så nära Scandinavium att jag ibland om vinden kommer från rätt håll kan fånga upp det trådlösa nätverket från SVT:s pressrum inne i arenan från min hotellsäng.

Som vanligt när vi är ute och schlagrar oss runt landet gör vi en sajt som vi säljer till tidningarna runtom i landet. Där i finns även en blogg där jag och min kollega Schlager-Nisse rumsterar fritt. Nytt för i år är att vi jobbar med Bambusersändningar och Youtubeklipp på ett mer aktivt sätt än tidigare, kan nog bli roligt och jobbigt och enerverande. Så om ni inte kan få nog av mina skriverier föreslår jag att ni kollar in exempelvis UNT:s sajt, eller kanske HD:s om ni är mer sydliga i era breddgrader. Jag lär säkerligen bjuda på en del av klippen här också, faktum är att jag tror jag börjar redan nu, med presentationen av mitt hotellrum från i går eftermiddag.

Jag har ju pulat och jobbat och donat och fixat med en bilaga inför Melodifestivalen de senaste veckorna. Under arbetets gång har det hänt rätt ofta att jag använt mig av Wikipedia – hur gammal är egentligen Micke Rickfors, när släppte Susanne Alfvengren sitt senaste album, hur många går det egentligen in i Ejendals Arena och vilket datum var det Måns Zelmerlöw tävlade i Örnsköldsviks deltävling 2007 är fyra frågor jag fått svar på.

Men hur mycket jag än må gilla Wikipedia, så upptäcker man ju här och där att det finns informationshål, luckor där jag faktiskt kan bidra med kunskap, även om den som i mitt fall har bestått endast av att peta in info om att artister ska ställa upp i schlageriet samt ändrat några olyckliga formuleringar.

Och det är ändå lustigt, det här med vad man väljer att sysselsätta sig med. För hade någon i oktober sagt i januari kommer du att sitta och uppdatera Wikipedias information om Mikael Rickfors och Susanne Alfvengren, då hade jag nog ansett dem galna.