Författare, skribent och bokbranschnörd
Vi har en rörmokare här, hitkallad på grund av en återkommande oönskad lukt i badrummet och ett kluckande i köket som ibland nästan låter som ett stilla samtal mellan okända parter. Konstigt att de verkar vara ihopkopplade, sade rörmokaren och pekade mot avloppen under badkaret och inne i köket, kliade sig i huvudet och fortsatte bäst att gå ut och hämta slangen.
En odör jag inte riktigt vill kännas vid ligger nu tung över lägenheten. Härligt.
Jag tillhör dem som lite i smyg hoppats att det skulle finnas en del fel i den svenska översättningen av Dan Browns ”Den förlorade symbolen”, eftersom jag tyckte att det luktade rätt mycket krämardesperation över beslutet att låta sju översättare jobba med boken inför Sverigelanseringen, allt för att den skulle kunna ges ut så snabbt som möjligt och sälja maximalt i den stundande julhandeln.
Men så läste jag den väldigt långa text om Albert Bonniers förlags arbete med Brownboken som Svensk Bokhandel publicerat i dag, och skämdes en smula. För det visar sig, åtminstone enligt artikeln, att det snarare är Dan Browns amerikanska förlag samt agent som är att skylla. Bakom deras beslut att vägra ge utländska förlag tillgång till texten innan den ges ut på engelska ligger inte bara den vanliga trötta rädslan för piratkopiering, utan också en medvetenhet om att de kan sälja miljontals fler exemplar av sitt engelskspråkiga original via lukrativ export om de sinkar de utländska förlagens arbete. De vill alltså både tjäna pengar på att sälja rättigheterna till förlag i andra länder, men samtidigt också sälja boken själva på dessa marknader.
I en digital värld som går allt mer mot global simultanutgivning känns den amerikanska bokbranschens försök att tvärtom öka det här tidsspannet som väldigt underlig.
Fast samtidigt sorgligt logisk ur ett krasst kommersiellt synsätt.
——
Vad jag tyckte om ”Den förlorade symbolen”? Tja, Litteratur är det ju knappast, men om vi säger så här – har Dan Brown på fötterna med de saker han skriver om den noetiska spjutspetsforskningen och hur den vetenskapligt börjar närma sig urgammal mysticistisk mumbojumbo – ja, då är det en rätt cool värld vi är på väg in i.
Har morgonparkerat mig på Ritorno igen, gick genom Vasastan med raska steg strax efter halv åtta och staden vaknade runt mig och jag kände mig som kung över världen. Här skulle skrivas.
Vilket så klart innebär att jag sitter här med min kaffekopp och gör annat. Eller nej, inte egentligen. Jag har drabbats av namnbryderier, under romanskrivandets gång har jag valt att låta huvudpersonen bära mitt namn – mest för att det är bekvämt men också för att det får mig att känna mig nära det jag skriver även om jag fabulerar fritt ur hjärtat. Men nu när jag närmar mig målet har jag insett att det ställer till vissa logiska problem i mitt expanderande romanuniversum. Eller för att uttrycka det som Dr Emmet ”Doc” Brown – [it] could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe!
Och det vore ju förjävla dumt.
Alltså har jag suttit och googlat namn som landar någonstans i mitten mellan kategorierna mesiga och unika halva morgonen. Till sist hittade jag ett som funkade. Så bye bye Daniel Åberg, and hello
Nej, jag sparar det för mig själv. Har inte fått mejlkvittot på domännamnsköpet ännu.
Oh la la. Barnes & Noble har släppt sin e-boksläsare Nook och spöar upp Kindlen rätt så hårt utseendemässigt. Synd bara att de följer i Amazons (delvis gamla) fotspår och gör sin läsplatta US only.
#fail som vi säger på Twitter.
Man bör erkänna sig besegrad när man fått stryk, och därför redovisar vi i veckans DJtv öppet hur det kunde komma sig att vi bara hade två av sex rätt i förra veckans tippning till årets Augustpris. Dessutom förutser vi en ny slutvinnare, eftersom vårt förra tips inte ens hade mage att bli nominerat.
En bit in i sändningen börjar vi dock ana ett större problem än vår bristande litteraturinsikt – den unkna könsfördelning som präglar även den här delen av den litterära världen. Vi går därför även igenom Augustprisets genushistoria, och finner ytterligare bevis på att världen faktiskt är pinsamt skev.
Länkar till böcker vi pratar om i veckans sändning:
”En liten historia” av Eva Adolfsson
”Städerna inuti Hall” av Johannes Anyuru
” Hotel Galicja” av Per Agne Erkelius
”Den siste greken” av Aris Fioretos
”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” av Ann Jäderlund
”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg
”Bergets döttrar” av Anna Jörgensdotter
”Mäster” av Alexandra Coelho-Ahndoril
De generande siffrorna om Augustprisets könsfördelning prydligt sammanfattade: Av de hittills 20 utdelade skönlitterära Augustprisen har kvinnor tilldelats 6 och män 14. Män har dominerat nomineringslistan 11 år, kvinnor blott 2. Fler siffror presenteras i avsnittet.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Vafalls.
Vi lyckades bara pricka in två av sex rätt i vår tippning förra måndagen.
Nåväl, jag tröstar mig med att ett par av namnen var hyfsat oväntade. En längre analys om varför Augustjuryn tänkte så knasigt kommer i morgondagens avsnitt av DJtv. Tills dess kan ni läsa min snabbtext om årets Augustnomineringar här.
Nej, eftersom nomineringarna till Augustpriset tillkännages vid lunchtid i dag, tänkte vi avvakta med veckans DJtv-avsnitt till i morgon, och jämföra vårt facit från förra veckan med juryns officiella urval och diskutera kring det.
Istället skulle jag vilja att ni riktade era blickar mot den text som Kevin Frato skrev i går kväll på Debutantbloggen, om hur det går till i Akademibokhandelns nya ”konceptbutiker” när man frågar i kassan efter en bok som inte finns på hyllorna.
Om det är så här Akademibokhandeln tänkt möta den allt hårdare konkurrensen från nätbokhandlare och andra nymodigheter säger jag bara – lycka till.
För snart ett år sedan diskuterade vi för övrigt Akademibokhandelns vd Ulf Lindstrands besked om koncernens nya giv i ett av de första DJtv-avsnitten. Och här har vi gjort ett klipp där vi snabbrecenserar den ombyggda Akademibokhandelsbutiken på Odenplan.
Jag är fortfarande lite bloggloj märker jag, men vill ändå passa på att uppmärksamma två grejer jag uppskattat under min förmiddagsläsning:
Lisa Förare Winbladh skriver intressant och skoningslöst om GI-kost i allmänhet och bröd i synnerhet. Sedan nyår är jag ju själv en GI-are av rang, även om jag tvingas erkänna att gårdagskvällens fyra öl på Snotty och Pet Sounds knappast skulle hålla med om det. Jag fastnade särskilt för meningen Jag anser att allt vitt bröd som inte är bakat helt med surdeg ska betraktas som godis. Johanna uppskattade istället En kanelbulle som bakas på ägg, smör och mjölk innehåller mer näring och har ofta lägre GI än en skiva vitt bröd, och har redan börjat planera eftermiddagsbullbak.
Yimby sågar med den äran den rätt låga debattartikeln mot spårvägar i gårdagens DN.
Vi är i Kungsängen, mellanlandning med fikastund på Pressbyrån inför bussfärd mot Svea Livgarde. Det är anhörigdag för Afghanistanstyrkan i dag, och vi ska hälsa på Fredrik. Jag har inte satt min fot på ett regemente sedan den 4 april 1995.
Det förvånar mig lite, men det känns en smula pirrigt.
——
För övrigt är den officiella WordPress-appen till iPhonen ett skämt. Förslag på bättre alternativ mottages tacksamt. Särskilt när det gäller bildhantering.
Framtidens historiker kommer med all sannolikhet fråga sig hur de lagmakare egentligen var funtade som kunde få för sig att låsa in hela 1900-talets kulturella produktion parallellt med att webben utvecklades som en global distributionskanal tillgänglig för alla medborgare.
Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars skriver en lång och väldigt intressant understreckare om Google Books hos Svenska Dagbladet, i vilken han passar på att mer eller mindre imbecillförklara delar av bokbranschen.
I brist på mer originella idéer delar jag med mig av dagens finaste Youtubeklipp, där vår egen Fredrik Reinfeldt har letat sig in i senaste delen av ”Auto-tune the news”:
Var tvungen att skriva några rader om det också.
Jag hade en gång en rysligt cool t-shirt med a-Ha på.
En sommardag 1986 spelade vi mjuktennis som vanligt på skolgården med cykelställena som nät. En av de andra killarna frågade vad det var för töntig tröja jag hade på mig. Mitt svar kom blixtsnabbt, hämtat från något jag läst i Okej, samma tidning som jag hittat annonsen för t-shirten i.
a-Ha är ju världens största band, det är som värsta Beatleshysterin efter dem i London nu.
Jag minns inte riktigt, men något säger mig att jag inte direkt växte i de andras ögon efter det.
Hur som helst. I dag kom beskedet att a-Ha beslutat sig för att lägga ner verksamheten, efter en avslutande turné är det över, tack och adjö, hej då.
Och det är konstigt. Av någon anledning berör det mig mer än jag trodde att det skulle göra.