Jag rättar in mig i schlagerledet

Eftersom alla andra journalister gör det gör väl jag det också då – livebloggar från genrepet. Endast ett inlägg kommer dock att lämna mina fingrar, jag är en måttfull man. Just nu uppträder Carola och Andreas Johnson inne i Arena Arctica, och för första gången under Melodifestivalsturnén är inte lokalen fullsatt. Men vad fasiken, befolkningsunderlaget här uppe är ju inte det största, enligt studiomannen Henrik von Zweigberk har ändå trettio procent av Kiruna kommuns befolkning köpt biljett till något av de två genrepen eller den riktiga sändningen i morgon kväll, då det med all säkerhet lär vara lapp på luckan.

genrepsbild.jpg

Här är förresten några av de schlagertexter jag fått ur mig i dag.

Schlager-Daniel berättar själv om skandalmålet

Eftersom Josefine i en kommentar verkar förbryllad över hur det går till när man äter hamburgare och mos, väljer jag nu att träda fram och berätta allt om det som hände i eftermiddags, enligt devisen en bild säger mer än tusen ord.

skrovmal.jpg

Tur att man numera alltid har kameran med när man går på tur.

——

Jag har för övrigt hunnit sova en dryg timme och är nu härligt dagsovarmosig och ska nu ställa mig i duschen och slå mig själv med björkris för att få fart på kroppen.

Hundspannet, gruvan och jag

hundspann.jpgKiruna visar sig verkligen från sin bästa sida i dag. Hundspannsåkandet var fantastiskt trevligt, även om min, Expressen-Thereses och SVT-Magdalenas samlade slutsats var att hundarna sprang lite saktare än vi räknat med. Men vad fasiken, en timme ute på vidderna utanför Kiruna var hur som helst precis vad min lätt bakfulla kropp behövde efter kalas på Ferrum i natt och textskrivande i morse. Därefter tog vi en lång promenad genom hela staden på jakt efter en restaurang där man kunde äta riktig mat och inte bara paj eller mackor. Det slutade med att vi hamnade på Sibylla mitt i det som väl får kallas centrum, dit nästan hela Expressen, halva Aftonbladet och några SVT-personer redan tagit sin tillflykt. Eftersom jag fruktade att jag aldrig skulle få mat igen köpte jag ett skrovmål av guds nåde – två gånger hundrafemtiogrammare plus mos – och jo, jag är rätt stolt eller förskräckt eller bådadera över att kunna meddela att jag faktiskt fick i mig rubbet. Därefter rullade jag hem genom Kiruna och stannade endast till när jag slog i en snödriva och passade på att ta en bild med gruvan i bakgrunden.

gruvan.jpg

Nu ska jag skriva notiser, läsa Åsne Seierstad inför nästa veckas intervju och vila inför genrepet. Slut på redogörelsen.

Papp-Björn Gustafsson och jag

En av de saker som det skrivits mest om i Melodifestivalsammanhang den här veckan är ju att pausunderhållaren Björn Gustafsson inte fick följa med upp till Kiruna. Det ska vara full fokus på utslagningstävlingen helt enkelt.

bjornochjag.jpg

Aftonbladet, som i flera artiklar försökt lobba för att få beslutet hävt, har dock inte riktigt accepterat Björns frånvaro, och tog helt sonika med sig en egen Björn i fullstorlekspapp upp till Lappland. De släpar med honom överallt, jag såg en av deras reportrar komma ut från toaletten med honom i går och jag tror banne mig att min gamla Spektrakollega och numera Aftonbladetreporter Niklas S sover tillsammans med honom.

Före Kristian Luuks presskonferens, dit de självklart skulle ha Björn med sig, fick jag själv ett litet snack och photo-op med komikern ifråga. Han var om möjligt än mer hemlighetsfull än vanligt.

Ingen 747:a direkt, men ändå

Arena Arctica där Andra chansen arrangeras på lördag kväll är till vardags en flyghangar där man kan rulla in Boeing 747:or om man så önskar, det är tydligen en testhall av något slag egentligen. Nu kan de ju tyvärr inte ha något flygplan där på lördag kväll eftersom 4 000 personer ska få plats, men varför inte ta det näst bästa och rulla in ett (något mindre) plan i hangaren där journalisterna har sitt pressrum för att impa lite?

flygplantors.jpg

Tyvärr står det även en del flygplatsfordon av olika slag här inne, som med jämna mellanrum åker in och ut. När så sker öppnar de hela kortsidan på hangaren, vilket är så där roligt när det är uppåt femton grader minus utanför.

En ynka droppe till och jag drar

binerokrasch1.jpg

Som ni säkert märkte lyckades min sajt ligga nere från klockan två på eftermiddagen till elva på kvällen i går. Jag var på vippen att ringa in ett bombhot till webbhotellet i Solna när jag kom fram till Kiruna och såg att det fortfarande inte var ordnat, men så såg jag att Aftonbladet tyckte att Binerohaveriet inte bara var värt en artikel, utan till och med lät det toppa hela sajten under ett par timmar i går kväll, och jag kunde inte mer än att skratta rått åt eländet.

Ett driftstopp till och jag flyttar. Jag lovar och svär.

——

Sitter i en väldigt kall foajé på Scandic Ferrum och väntar på Carola & Co. Promenaden genom staden för att ta sig hit var rätt fin, även om det var rätt molnigt och snö i luften och jag inte såg så långt. Men jag skymtar det gigantiska gruvhålet långt därborta genom fönstret. Tror jag i alla fall.

Jo. Vi kom fram.

Kiruna alltså. Det är mycket snö här, såna där mängder man tänker sig att det var när man var liten, eller i Gävle 1998. Fast jag var väl rätt liten då antar jag.

renskav.jpgJag har inte hunnit se så mycket mer än snön, vi landade först efter åtta i går kväll och de stora snövallarna längs Lombololeden ledde oss in mot stan när vi brummade i hyrbilen. Jag och Therese bor på ett lägenhetshotell kallat Gullriset, vi pulsade upp till en kvällsöppen Konsumbutik och köpte förnödenheter när vi inkvarterat oss. Nästan alla varorna hade såväl svenska som finska namn tryckta på sig, mjölken är felfärgad – jag trodde att fetmjölk var synonymt med rödmjölk över hela landet men tji fick jag – här är standardmjölken grön, mellanmjölken röd och lättmjölken gul. Therese försökte plåta en gigantisk snödriva, men det blev inget vidare i mörkret. Med renskaven gick det bättre.

Nu ska jag ta mig an frukosten här, det är ju självhushåll och jag förväntas således koka mitt kaffe själv, rena 1800-talet. Sedan ska jag gå upp till artisthotellet Ferrum och intervjua Carola och Andreas Johnson.

Det ska böjas i tid

Det grämde mig när jag tidigare i vintras upptäckte att jag inte skulle kunna gå på ett enda av de datum av Henrik Schyfferts ”The 90’s”-föreställning som utannonserats. Det var schlager, USA-resor och eventuellt Belgrad-resor (som ju också är schlager) i vägen.

Men så i dag kom nya datum! Och eftersom jag heller inte besökt det nya konserthuset i Uppsala ännu trots att jag tänkt göra det hur länge som helst – min gamla Kalmar nations-kompis Patrik är musikansvarig där på något sätt dessutom – så slog jag två flugor i en smäll. Två biljetter har därför bokats till Schyffert i Uppsala den … åttonde december. Inte direkt i morgon men vad fasiken.

Biljetterna ska hämtas ut senast på lördag. Jag antar att det får ske i Kiruna. Hoppas de har ATG däruppe.

Nästan som Sverige

Jaha, då var det resedags igen. Det känns som att det bara var nyss som jag vattnade blommorna, drog igen resväskan, klädde på mig och tog soppåsen med mig på vägen ut. Men i dag är det dags igen och resan går åt motsatt håll från förra veckan – Kiruna är målet, och jag måste erkänna att jag ser fram emot det rätt mycket, jag har aldrig varit så långt norrut, spenderade några galna dagar i Piteå på en Gräv-kongress för … ja sju år sedan är det väl, men utöver det är mina erfarenheter av de övre delarna av Norrland ringa.

Jag förväntar mig att Kiruna kommer att vara lite som Åland. Nästan som Sverige, men ändå inte.

Andy Warhol, loskan och jag

Sommaren 1998 tågluffade jag med min dåvarande flickvän genom Europa. Sista anhalten var London, där vi spenderade omkring fyra dagar, en isande kall juli där jag minns det som att man behövde handskar när man gick utanför dörren.

En dag gick vi på Tate Modern. Av någon anledning ställde jag mig väldigt nära en Andy Warhol-tavla, och blev så exalterad över något – kanske konservburkskonstruktionen eller färgsättningen på Marilyn Monroe, jag minns ärligt talat inte vilken tavla det var – att jag plötsligt spottade rätt ordentligt rakt på duken. Kanske det punkigaste jag någonsin gjort.

Tio år har gått, och i dag ska jag återse Warhols verk på Moderna museet. Jag hoppas de är inplastade.

Varje dag är en flaggdag

Förra veckan skämtade jag i en kommentar om nu flaggar vi rött-sjukan och alla dess avarter som sprider sig över Stockholm med Odenplan som nav. Jag skrev att det hittills flaggats i tre olika färger, men i nya numret av Vi i Vasastan ser jag att det nu är fem, förra helgen var det gult för en saluhall i Vasastan och nu är det blått för ett badhus här i krokarna. Kanske bäst att hänga ut det där svarta skynket trots allt innan någon annan hinner tinga den.

——

Hualigen, kroppen är så seg så seg, jag skulle behöva en fyrfaldig Beroccados men vitaminröret ekar tomt likt allt annat här i köket. Ska jag behöva inleda dagen med ett Vivobesök, nej förlåt Vibesök?

Grundtanken är annars att dagen ska ägnas åt manusredigering. Med Peters finfina kommentarer som grund ska här slipas stor litteratur.