Då schlagrar vi igång igen!

Jahapp, då var det schlager för hela slanten fram till på söndag igen. Nere på presskonferensen på golvet i Globen hann jag beta av intervjuer med BWO, Linda Bengtzing, Amy Diamond och Frida Muranius, medan Therese plöjde sig igenom Charlotte Perrelli, Christer Sjögren och av bara farten i ett härligt fall av kommunikationsbrist också högg Amy innan den tjugotre minuter långa presskonferensen var över.

pressrumgloben.jpg

Nu skriver jag för brinnande livet på dagens huvudtext i pressrummet, med fokus på Perrelli och BWO. Men hallå, nu skriver du ju här, kanske någon besserwisser säger. Jaja, man måste väl få pausa lite.

Hiphoplurarna har för övrigt vårt fjärde ben, det vill säga DN-Mattias, lånat ut till mig eftersom jag glömde mina hemma.

Tillbaka till framtiden (4)

De där framtidstidningarna jag skrev om i går har faktiskt kommit till praktisk nytta också. När min roman var färsk på bokdiskarna, och jag mer än något annat hoppades på fina recensioner i rikstidningarna, ringde jag varje kväll till mina vänner på inutredaktionen – jag hade i april 2005 sedan ett år arbetar på kultur/nöje – och krävde att de skulle kolla kultursidorna i morgondagens DN och Svenskan efter recensioner på min bok. Någon recension i Svenskan kom aldrig, men DN recenserade efter några dagar, och jag vill minnas att jag tog cykeln ner till Slussen med andan i halsen för att se vad som stod att läsa efter att min vän Anna meddelat att jodå, här finns allt en recension som ackompanjeras med en bild på en spritflaska.

Det var, som bildvalet väl kan avslöja, inte en särskilt översvallande recension men dock en rätt humoristisk sådan eftersom den med bestämdhet fastslog att jag inspirerats kraftigt av coke-romanen nummer ett – James McInerneys ”Bright lights, big city” när jag skrivit. Att jag inte hade en aning om vad en coke-roman var – eller om det möjligen stod coke novel, jag minns inte – samt trodde att ”Brights lights, big city” endast var en åttiotalsfilm med Michael J Fox (som jag inte sett), hör väl inte hit. Jag tror vidare att spritflaskan, det kan ha varit whisky eller möjligen en Absolutflaska, på ett skämtsamt sätt skulle symbolisera den kritik som i recensionen gjorde gällande att det i boken sades vara väldigt viktigt att hela tiden berätta vad huvudpersonerna drack när de gjorde det samt berätta vart det skedde. Och visst, tanken var ju att skildra ett kaotiskt dygn i två personers liv på ett så realistiskt sätt som möjligt, så jag var helt klart skyldig till anklagelserna som framfördes, yes sir.

Det slår mig att jag faktiskt ytterligare en gång såg in i framtiden när det gällde recensionerna. Jag hade våren 2005 en kompis som jobbade på Expressen, som en dag mejlade och meddelade att en recension av ”Dannyboy” hade lagts in i systemet men att den ännu inte fått ett införandedatum. Ville jag möjligen få den tillsänd mig redan nu och se hur domen utfallit? Tackar som frågar, svarade jag.

Och jo, det var en helt okej sådan.

Astrid Lindgren-priset till Australien

Australiskan Sonya Hartnett får årets Alma-pris på fem miljoner kronor. Vi hade inte hört talas om henne i förväg, men min kollega Erika fick ett nummer direkt efter beskedet och kastade sig över telefonen och skrattade sedan oavbrutet under de tjugo minuter som intervjun tvärs över jordklotet pågick.

Helt galen men jätterolig! var hennes spontana kommentarer när samtalet var över.

Framtidssprattet och jag

Innan jag började jobba på kultur- och nöjesredaktionen jobbade jag på det som på TT Spektra kallas inut, det vill säga in-/utrikesredaktionen, som gör färdiga inrikes- och utrikessidor till landsortstidningar runt om i landet. Detta innebar eftermiddags- och kvällsjobb, man kom till jobbet vid klockan två och slutade om man hade tur vid elva.

Vid niotiden på kvällarna brukade landsortsupplagorna av morgondagens morgontidningar trilla in, en smak av framtiden, för att desken på TT skulle kunna göra egna uppföljningar eller klippa för utläggning på natten, jag tror att det gyllene klockslaget det fick ske på var 01.30.

Hur som helst – jag brukade göra det till en vana att plocka med mig en av morgondagens tidningar när jag gick, dels för att det var skönt att få läsa kulturdelen före alla andra (landsortsupplagan av kulturen är till skillnad från A- och C-delen rätt aktuell eftersom den inte har någon sen trycktid ens för innerstadsupplagan) men också för att det var en lockande tanke att lämna morgondagens tidning kvar på sätet när jag klev av bussen eller tunnelbanan. Att veta att någon skulle ta upp tidningen efter mig, bläddra i den och häpet utbrista men, det här är ju morgondagens nyheter! och känna hur världen svindlade.

Så döm om min glada förvåning när jag i måndags kväll strax före midnatt tog en buss från Hornstull mot Odenplan och förstrött plockade upp en DN från ett säte och började läsa. Hur jag först inte tänkte på det, men efter ett tag tyckte det var konstigt att jag inte kände igen vad som stod däri. Hur jag kikade på sidhuvudet och såg att datumet var tisdag den 11 mars. Hur jag skrattade högt i bussen när jag insåg att fler än jag tyckte om att spela framtidssprattet.

Rekreation i Jukkasjärvi

Det var ju som sagt inte bara jobb i Kiruna den gångna helgen. Även om jag tyckte att vi slet rätt hårt så hann vi även med lite turistande, bland annat tog vi som jag tidigare nämnt en liten busstur till ishotellet i Jukkasjärvi på lördagen. Och eftersom Marko har sin tv-kamera klistrad mot axeln dygnet runt, så förevigades självklart trippen.

Senast han gjorde ett klipp, när vi var i Göteborg och jag filmades ätandes pizza i pressrummet, protesterade jag högljutt när han inte gjorde någon redigering utan bara levererade en råfil som jag fick lägga upp om jag så önskade. Kanske härsknade han till över mitt gnäll, för den här gången tog han istället i från tårna. Enjoy.

Nej, alla kan inte bli författare

Provbeställde ett par böcker från Linda Skugges och Sigge Eklunds Vulkan för att se hur det fungerar. Beställningen gick iväg den 13 februari, och när jag kom hem från Kiruna i går hade de kommit. Dryga tre veckor tog alltså beställningen, det var torsdags- och fredagsposten som väntade innanför dörren.

Jag köpte två böcker, som vid beställningstillfället låg på listan bland deras tio mest sålda – båda ligger för övrigt kvar där än. Kostnaden blev 233 kronor inklusive frakt för sammanlagt ungefär lika många sidor.

Det första som slog mig när jag öppnade den ena boken var att den var felnumrerad. Alla som läst det klassiska numret av Bamse där Skalman stoppar en ond Krösusplan genom att utmana honom att lägga en sedel mellan sidan 23 och 24 i en bok vet vad jag talar om. Well guess what, nu skulle Krösus – som i serien febrilt letar igenom en bokhylla men aldrig lyckas hitta någon lämplig titel – inte ha några som helst problem att göra bilparkering av hela Bamsebygden som jag har för mig att vadet gällde, för här sitter de jämna siffrorna på högersidan. Jo, jag vet att det väl är något som 90 procent av mänskligheten aldrig ens tänkt på, men mig ger det en känsla av amatörism. Innehållet då? Tja, den verkar rättstavad och korrekt, även om typsnittet som valts förstärker intrycket av billigt producerad pamflett från tidigt 90-tal.

Den andra titeln har sidnumreringen rätt, men efter att ha öppnat den på måfå, läst tre-fyra rader och hittat både korr- och syftningsfel kändes det som att läsningen inte skulle bli mer långrandig. Även här har ett typsnitt valts som förstärker känslan av broschyr och inte bok.

Produktionskvaliteten på böckerna då? Tja, de är limbundna med mjuka pärmar i ett format som påminner om det som på Forum kallades ”lilla romanen” om jag inte minns fel, det vill säga ungefär samma storlek som min egen roman hade som inbunden, de exakta måtten är 210 gånger 150 millimeter. Det är inget fel på kvaliteten, men själv hade jag föredragit riktigt pocketformat (178 gånger 110) när det ändå bara går att få böckerna med mjuka pärmar. Nu blir det mer som att de försöker efterlikna ”riktiga” böcker men inte lyckas.

Det här är inte tänkt som en fullödig utvärdering av Vulkan, jag köpte två slumpvis valda titlar vilket knappast ger en rättvisande bild av verksamheten. Men ändå – det finns en orsak till att förlag betalar förläggare och redaktörer för att välja ut samt slipa de produkter som publiceras. Att vara förlagsredaktör är ett hästjobb – mängden rödmarkeringar och ändringsförslag min redaktör hade efter att ha läst mitt ”Dannyboy”-manus i den andra redigeringsvändan gav exempelvis min egen uppblåsta person ett av livets mest grandiosa pyspunkor – och jag får ändå betalt för att skriva korrekt svenska dagarna i ända på mitt arbete.

Om 5 minuter kan du vara publicerad författare skriver Vulkan på sajten. Mm, publicerad blir du väl, men knappast författare.

Hoppsan i sameland

Oj då.

Gick Markomobilen mot flygplatsen om fyrtiofem minuter och vaknade jag just och borde åtminstone ha påbörjat min söndagstext innan vi åker ut dit så att det inte blir så mycket att göra på planet och var det inte så att det var självhushåll på det här lägenhetshotellet vilket innebär att jag måste städa innan jag går också?

Jo.

Ice ice baby

iceicebaby3.jpg

Ishotellet var precis så fantastiskt och mysko som man kan tänka sig. Vi fick en guidad tur, jag provlåg en säng och vi hann även med en liten choklad- plus päronvodkadrink i isbaren innan bussen tog oss tillbaka mot Kiruna.

Men nu är det slut på vilan, snart börjar kvällens maratonarbetspass. Jag brukar inte vara särskilt nervös inför de här Melodifestivalbataljerna, men det känns faktiskt en smula jobbigt inför kvällen, då jag fruktar att Nordman kommer att slå ut Carola och Andreas Johnson redan i kvartsfinalen. Röstar folket så så har jag visserligen ingenting emot det – eller jo, det har jag för den delen, man kan tycka vad man vill om Carola men i finalen platsar hon definitivt – men jag vill inte behöva ställa frågorna hur känns det nu då? och hur kunde det gå så här? när de sönderhajpade favoriterna efteråt trycks upp mot väggen av ett massivt pressuppbåd när de inte vill annat än sjunka genom golvet alternativt säga poff! och gå upp i snörök.

Det har pratats mycket om att luften vibrerar av skadeglädje och att kvällstidningskrönikörerna översköljts av mejl som vibrerar av Carolahat, men blir ”Androlas” katastrof total i kväll kommer jag att tycka innerligt synd om dem.

Mitt grundtips är ändå: Carola/Andreas samt Sibel till final. Men gardera med Nordman.

Gruvan och jag

gruvanjag.jpg

Jaja, jag är medveten om att jag har lagt ut en sjuhelsikes massa bilder på mig själv och allehanda saker i bakgrunden den senaste tiden, men jag tycker verkligen att det är så himla fint här uppe och det var verkligen en helt fantastiskt trevlig sjuttiofemminuterspromenad jag gjorde nu på morgonen, så jag kan inte hålla mig. Det är gruvan i bakgrunden. Tror jag.

Nu ska vi åka till ishotellet i Jukkasjärvi. Mer bilder att vänta således. Tjoho!

Jamen uppdatera sajterna då!

Ännu en strålande dag i Kiruna, snön gnistrar utanför mitt fönster och eftersom jag bara stannade inne i går kväll efter genrepet, åt mikropizza, kollade på ”Lost” och läste Åsne Seierstad, spritter det i benen av lycka inför att nu få ge mig ut på morgonpromenad i vintersolen.

En annan sak först bara – hur beter sig människor som slutat prenumerera på morgontidningar med hänvisning till att det finns internet? Jag fattar inte. Okej, de stora nyheterna hamnar ju först på nätet, men allt det andra då? På DN Kultur ligger fortfarande bara gårdagens texter, eller är det torsdagens, det är svårt att se när saker lagts ut utan att klicka på varje länk, och färskt innehåll – jag det är främst min käpphäst Boklördag jag just nu söker efter – lyser med sin frånvaro. Inte heller SvD är bättre, gårdagsmorgonens Slussen-artikel ligger fortfarande i topp. Och eftersom jag vet att det ändå bara är en mindre del av innehållet i kulturdelarna utöver det rent nyhetsmässiga som till sist hamnar på nätet, hur resonerar människor? Jag fattar inte.

Och nej, jag tycker inte att pdf-tidningen är en lösning, det är på sin höjd en dålig nödlösning, snarast ett fusk som tidningarna verkar ta till för att slippa göra en vettigt uppdaterad och modern webbtidning där tidningarnas godbitar, det vill säga allt utöver standardmaterialet som alla har, bör tas med.

Tur då att jag istället kunde spendera morgonen med att läsa Fortunes drapor om Apple och Steve Jobs. Rena julafton för macaddicts.