Har tagit min tillflykt till det klassiska författarfiket Valand för att om möjligt låta mig inspireras och få mig att känna mig som en riktig skald så här på måndagseftermiddagen. Går igenom Peters kommentarer, tråcklar mig igenom texten, jobbar mig framåt, dricker för mycket kaffe och när jag når kapitel nio, där en korsklippningsteknik jag tror är rätt oanvänd tidigare når sin kulmen, trillar polletten plötsligt ner i huvudet på mig och jag tänker fan vad bra det här är.
Nu återstår bara att resten av världen ska tycka detsamma.
Står och intervjuar Håkan Hemlin i Nordman när han står i kön till buffébordet, kollar av hur han tycker att torsdagsrepetitionerna gick och pratar framtid. Plötsligt dyker Annika Jankell upp vid min sida och sticker in sin P4-mikrofon under näsan på Hemlin. Hello boys, jag tänkte att … säger hon och när jag förfånat tittar på henne och med blicken utbrister öh men hallå där vänta på din tur rodnar hon och svarar åh men förlåt, jag trodde du var Mats Wester!