Månad: december 2006

Min sajt har varit lite svajig de senaste dagarna, och legat nere under ett par timmar vid flera tillfällen, senast nu i kväll. Inte så konstigt kanske, jag är själv snorig och ryggöm och bloggen är ju en förlängning av mig själv. Nu lovar dock mitt webbhotell att felet är hittat och stabiliteten ska komma åter. Jag hoppas att detsamma gäller min hälsa.

Dag tre på sjukan, förhoppningsvis den sista. Tillsammans med mitt halsonda har jag ju dragit på mig en ryggvärk som gett mig nån sorts inflammation i bröstbenet och får mig att känna mig sisådär 70 år gammal. Var till doktorn igen i går som klämde på mig här och där och försäkrade mig att jodå, det är ryggen som är roten till det onda. Okej då, men ge mig ett piller som fixar den då så att jag kan funka normalt! No no, nu ska man tydligen gå till sjukgymnast och knådas på. Modern läkekonst, bah!

Oh well, nog gnällt. Jag ska försöka vara lite normal i dag trots snuva och värk. Sitta upp. Skriva lite. Ja, jag ska verkligen skriva lite.

I övrigt har jag inte hunnit göra särskilt mycket mer i dag än att chatta med iPet och reta upp mig på att Canal Plus skickat ut ett pressmeddelande med en trevlig satsning där man inte längre ska behöva abonnemang för att se en del av deras serier och sportsändningar, utan man ska kunna se dem mot en engångsavgift genom webb-tv. Jättebra, om det vore helt sant. De hinner nämligen skriva att det här är tillgängligt för alla fem gånger i pressmeddelandet, innan de i sista stycket låter undslippa sig att man visst måste sitta på en pc och använda Internet Explorer för att det ska funka. Jag har skrivit det i något inlägg tidigare men det tål att upprepas – det är fan en skam att det år 2007, när det här inleds, fortfarande ska vara så här. Lathet och idioti säger jag, men de räknar väl med att alla sportfånar per automatik är pc-nissar. Vassa Eggen var vaken och såg det hela också. Parentes i sammanhanget – trots att proportionerna i den stora världen ser rätt annorlunda ut, så är drygt 30 procent av besökarna på den här bloggen macanvändare enligt mitt statistikprogram.

Och till sist tycker jag det är synnerligen roligt och välfunnet när Jay-Z sjunger I’m not a business man – I’m a business, man på Kanye Wests låt Diamonds from Sierra Leone. Och nej, det hade inte så mycket med något annat i sammanhanget att göra.

Uppdatering: SVT drar i dag igång sin nya webb-tv-satsning SVT Play, där alla faktiskt får vara med. Ser rätt bra ut faktiskt.

Åh vad jag skulle vilja vara med i Bokomaten. Det låter ju helt fantastiskt trevligt. 500 titlar ska tydligen ingå. Undra om man kan muta biblioteket på något sätt så att man blir en av dem?

Saker jag hittills sysselsatt mig med i dagens sjukstuga:

• Lyssnat på Robyns With every heartbeat sisådär fem gånger, varvat med Meat Boys remix av samma låt.

• Stått vid spegeln och funderat över om mina skrattrynkor blivit djupare på sistone. Och om så är fallet, beror det på att jag börjar bli gammal eller skrattar mer och mer ju längre livet går?

• Legat i sängen och försökt läsa/sova/läsa/sova.

• Öppnat ett tomt Worddokument och tänkt att jag borde skriva något. Dokumentet skrattar mig dock fortfarande rått och tomt i ansiktet (oklart om det har skrattrynkor).

• Pratat i telefonen med pappa och i samma veva lyckats laga mitt strykjärn av misstag. Så nej, jag behöver inget nytt strykjärn i julklapp ändå när det kommer till kritan.

• Smort in bröstet med tigerbalsam två gånger. Satan vad det bränner skönt/konstigt.

• Pratat med en jobbkompis i telefonen som ringde och frågade om hon borde köpa skivor av typen dvd-r eller dvd+r när hon ska göra backup av sin dator. Jag föreslog dvd-r, funkar alltid.

• Chattat med min vän Jennie några minuter och för ett ögonblick trott att hon varit på lägenhetsvisning i Vänersborg. Sedan fick jag veta att även Atlasområdet kallas Lilla Paris.

• Hittat den här väldigt roliga grejen på Idolator:

Namnsdagsfirandet är över och vardagen sänker sig åter över den morgonsvarta Vasastan och med den kom en rejäl snuva med halsont som ett brev på posten. Och på tal om post så gav trisslotten som mamma skickade mig i present vinst på 25 kronor (tack tack!).

Åh jag hatar att vara sjuk. Visst visst, det är skönt i en timme eller två, men sen då? Jag vill ha vanlig vardag, inte ovanlig sådan där man måste sitta och stirra in i väggen.

Vardagen bestod i går kväll av att skriva klart önskelistan jag hade utlovat till i söndags. Gud, att det ska vara så otroligt svårt att komma på saker man vill ha i julklapp. Jag tycker att det finns en miljard saker jag vill äga (att äga är roligt, som väl Muf hävdade en gång i tiden) men när jag sätter mig ner för att sammanställa en lista är det som bortblåst. Jag vill bara skriva världsfred, stopp för svält och orättvisor, USA skriver på Kyotoprotokollet och så vidare. Men det är ju inte det julen är till för, den finns för att man ska få prylar!

Men om allt vill sig väl och tomten gör sitt jobb blir det nog ändå en del saker, främst böcker i form av Augustnomineringar och dvd-filmer om superhjältar, några Woody Allen-luckor och ett par romcoms jag vill fylla på biblioteket med. Och eftersom jag inte är helt säker på om mina föräldrar omfamnat nätshopping än så måste det helst också vara saker man kan införskaffa på … ja butiker i Gävle eller Sandviken till exempel. Och det gör urvalet lite snävare, och poängen med att skriva upp exempelvis Paraplyerna i Cherbourg mindre. Fast jag vill gärna ha den om det går tack.

Men om mamma eller pappa kan fixa världsfred eller Kyotoprotokollet så tar jag det också, utan att knota.

Nu ska jag försöka få ner lite frukost genom den här svullna halsen.

Kolla era kalendrar, begrunda vilken dag det är, och gratulera mig sedan grundligt. Det är allt jag har att säga för tillfället.

Nej, jag är inte fast i det förflutna. Jag kan gå vidare i mitt liv. Jag åt nämligen inte pizza tidigare i dag, istället gick jag in i köket och kokade pasta, stekte tomater, klyvde en avocado, plockade basilikablad och rev parmesanost så det stod härliga till. Så frossade jag loss på kalaset framför det senaste avsnittet av Dexter. Oh the joy.

Stursk av upptäckten att inte sitta fast i förfluten tid-knarkande blev jag raskt övermodig och tänkte att jag skulle skriva lite, något som aldrig händer när jag är bakis, ja förutom förvirrade blogginlägg då. Men det finns gränser även för min förnyelseförmåga. Efter tio minuters stirrande in i skärmen gick jag och la mig istället. 90 minuter senare vaknade jag med ett ryck och med en verklighetsuppfattning på gränsen till galenskapen, mindes att jag var tvungen att posta ett brev före klockan sex och stapplade ner till Odenplan på nyvakna ben på det där bisarra sättet som bara infinner sig när man sover på dagtid och kroppen totalt stänger av och inte vill börja fungera på flera timmar trots att man är vaken, åtminstone i teorin. Efter uträttat ärende kände jag att jag behövde röra på mig och fortsatte komavandra västerut. Vid Primo tittade jag in genom skyltfönstren och såg de julglada människorna sitta där inne fyllda av gemenskap och jag kände mig som Patrick Dempsey i Can’t buy me love när han blivit avslöjad för att vara en bluff på nyårsfesten och vandrar genom sin småstad ensammast i världen samtidigt som de festande innanför alla fönster räknar ner mot det nya året med glädje och frenesi. Några sekunder senare sprang jag på Emma Gray Munthe och det är ju så sött med den här bloggvärlden där man trots att man aldrig träffas har så bra koll på varandra. Jag var så otroligt bakfull i går sa hon och jag svarade ja jag såg det på din blogg varvid hon sa ja och jag läste att du är bakis i dag och så skrattade vi. Hon var på väg för att gå på bio och jag fortsatte min förvirrade vandring mot Sankt Eriksplanhållet och insåg att bio kanske var en bra idé och ringde iPet och frågade om han fortfarande ville se Infödd soldat. En halvtimme senare satt vi i salongen vid Medborgarplatsen och såg att människan är god och allt är bra här i världen. Not. När jag skulle köpa popcorn stod jag bredvid Anna Ternheim och jag blir alltid så nervös i såna sammanhang för jag vet aldrig om jag bör heja eller inte, jo, vi har visserligen spenderat en timme ihop tidigare i höstas med intervju och plåtning men hon blev intervjuad av typ hundra journalister och det var ju i ett professionellt sammanhang och hon minns väl inte vem jag är, även om hon kanske kände igen mig, vi är ju inte kompisar bara för att jag frågat ut henne om allt mellan himmel och jord. Eller så mindes hon mig mycket väl och tycker att jag är en stropp eftersom jag inte hejade trots att jag egentligen bara blev osäker på mig själv. Sorry för det. Så kom jag ut ur salongen och såg att jag fått en TT-flash på mobilen om att Pinochet dött. Det var den söndagen det.

Nu ska jag skriva en önskelista så att mamma, pappa och systrar får köpa julklappar åt mig i år också.

Svartklädd från topp till tå, silverslips och silvrigt glitter under ögonen och vid tinningarna. Jag har till och med slagit in presenten i silverpapper. Jag är helt enkelt bedårande söt och enhetlig om jag tillåts säga det själv. Två fester står till mitt förfogande. Och så är jag inte partajsugen för fem öre. What’s wrong with me?

Jag måste ha gjort något som orsakat vrede hos hustomten. I går gav han mig ingen kulturdel till SvD, i dag gav han mig två. Vad är det jag gör fel? Var gröten jag ställde i trappuppgången för dåligt saltad? Skulle mjölken ha varit varmare? Fel sylt? Var det nån granne som snubblade över den innan du hann lägga din feta näsa i blöt? Om svaret på någon av frågorna är ja får du gärna meddela detta på sedvanligt vis med en lapp i brevinkastet, annars ger du fan i mina tidningar framöver.

Hot funkar alltid bra på tomtar, särskilt i juletider.