Hjärta, smärta och det däremellan

Mina lediga dagar präglas ofta av dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte skriver. Jag har ju för fan en helt oplanerad dag, ett totalt vitt schema, vad stoppar mig från att skapa storverk? Ingenfuckingting. Jag borde skalda. Skapa. Kreera. Göra något.

Istället mejlar jag. Laddar ner en ny beta av mitt chattprogram. Chattar lite med iPet. Äter en sen frukost, drömmer om rödbetssallad på mackan men orkar inte gå till affären. Fortsätter irritera mig på att jag inte fått någon kulturdel av SvD. Läser om högkulturen i DN istället, och imponeras över hur Martina Lowdén, vars tegelsten Allt recenseras både här och där i dag, lyckas återge Ewa Beckmans frågor från Debutbaren på Kulturhuset i tisdags med sådan exakthet trots att det såg ut som att hon bara antecknade sporadiskt under evenemanget, själv använder jag alltid bandspelare när jag gör mina intervjuer nu för tiden och har totalt tappat förmågan att anteckna begripligt och snabbt, fast det säger väl mer om mig än om henne antar jag. Åker till naprapaten eftersom det verkar som att den värk jag haft i bröstet den senaste veckan (och som höll på att få vår företagshälsovård att komma och hämta mig i ambulans när jag ringde i onsdags morse och sa att det gjorde ont i hjärttrakten och dessutom smärtade i vänsterarmen – men som den lågmälda person jag är tog jag istället bussen – och EKG:t och blodtrycket var finfint by the way, så jag håller inte på att stryka med, oj vilken lång parentes) troligen beror på att jag haft ont i en punkt i ryggen, bredvid vänstra skulderbladet. Tydligen så kan smärtan fortplanta sig runt bröstkorgen längs revbenen och skapa en inflammation på framsidan som växer och växer tills det känns som att hjärtat ska brista trots att det dunkar som vanligt där under. Kroppen är ett konstigt organ, no doubt. Så nu är jag mörbultad och förhoppningsvis på bättringsvägen. Anyways – jag kom ifrån ämnet:

Samvetet var det. Lutheranen där inne som säger att jag måste skapa när jag är ledig. Inte slöa. Inte ligga i sängen med Powerbooken i famnen, som jag gör nu. Och om jag nu ändå måste göra det, så ska jag åtminstone ha Worddokumentet uppe, och inte sitta och skriva den här meningslösa bloggtexten utan skapa skapa skapa. Men det gör jag inte. Tänkte bara berätta det.

Ja, jag behåller mina tummar jag också

På tal om Christer Fuglesang. På plats i Florida i går kväll var bland andra näringsminister Maud Olofsson, när det hölls något litet hej då-cocktailparty för vår astronaut. Så här sa hon till Fuglesang enligt texten som TT la ut i natt, en sorts officiell hälsning från svenska folket antar jag:

”We are keeping all the thumbs that we have.”

Hoho.

En bön för klar himmel

Gud vad jag håller tummarna för att vädret klarnar upp på Floridas östkust vid Kennedy Space Center i dag. Inte för att mitt blågula hjärta klappar för Christer Fuglesang, utan för att medierna kanske kan sluta piska upp någon fånig nationalistisk stolthet för att Sverige som typ femtionde nation i ordningen ska få upp en gubbe i rymden i några dagar. Missförstå mig rätt, jag älskar rymden och tycker att planerna på att bygga en bas på månen och sedan bege sig mot Mars är värda stående ovationer – jag har alltid gått igång stenhårt på Star Trek-mantrat att det ligger i människans natur att ständigt sträva mot nya horisonter – men kom igen, så jäkla spännande är inte Christer Fuglesang. Visst, det finns en mänsklig aspekt av det hela som är värd beundran eftersom han väntat så otroligt länge och på klassiskt svenskt och stoiskt sätt väntat på sin tur utan att bråka, men snälla – enough is enough.

Flyktsoda och lite fickpengar

För en knapp månad sedan fick jag ett brev med posten från Marcus Birro med två av hans böcker, Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också. För att göra en lite längre historia en smula kortare så kan jag säga att jag i somras omedvetet råkade formulera mig lite klantigt angående en diktsamling han skrivit, Skjut dom som älskar, vilket några månader senare ledde fram till det här blogginlägget om min fortsatta titelproblematik, vilket gav att vi genomförde ett författarutbyte. Nu har jag, trots att jag skrev i det inlägget att jag genast skulle kasta mig över den, äntligen läst ut Flyktsoda. Och efter att ha sett Birro prata om sitt kulturmanifest i gårdagskvällens Argument i SVT tänkte jag att det var hög tid att jag skriver något om boken.

Flyktsoda är på vissa sätt en av de mörkare böcker jag läst. Det är en berättelse om en man som sjunker allt djupare ner i alkoholism. Det är också en historia om hur man inser och förlikar sig med att vara en medelmåtta, att inte vara ämnad för de stordåd man inbillade sig i ungdomen.

flyktsoda.jpgDet finns verkligen inget ljus i den halvmisslyckade och allt mer nerdekade och sparkade Stadsteaterskådisen Lukas Destinos tillvaro. Trots detta är Flyktsoda inte en tung bok så till vida att det bär emot att läsa, Birro skriver om misären med en effektiv och rätt enkel prosa som driver berättelsen framåt på ett luftigt sätt som handlingen egentligen inte borde mäkta med. Missförstå mig inte, berättelsen är trovärdig och fullständigt kompetent, men den borde inte inbjuda till lustläsning. Den borde få mig att vilja rulla ihop som en liten boll i sängens mörkaste hörn och gny av missmod. Istället lyckas Birro om inte skapa sympati så åtminstone förståelse för människan Lukas Destino. Trots att Destino är en tragisk figur vars blickar mot gymnasie- och högstadietjejer blir längre och våtare ju längre berättelsen skrider, och den ensamma porrsurfningen framför datorskärmens döda ljus blir allt mer desperat, så lämnar Birro aldrig sin allt mer illaluktande romanfigur i sticket. Han tvingar läsaren att se Lukas Destino som en människa det inte går att ignorera, hur mycket man än skulle vända bort blicken om man mötte honom på gatan. Det är ett underligt konststycke som jag står rätt handfallen inför. Flyktsoda är i mina ögon helt enkelt en väldigt bra roman.

En sak dock: På baksidan står att boken är både svart och fylld av tröst. Visst, jag förstår vad han menar, men fylld av tröst – nja, tillåt mig tvivla en smula.

Och just ja, innan jag glömmer det – angående debatten i SVT i går. Jag tror inte för fem öre på att den smala litteraturen skulle överleva i dagens utsträckning om marknaden fick styra och kultursponsring skulle ta över, vilket de två centerpartisterna i studion verkade anse. Folk som jag, som nästan aldrig läser lyrik till exempel, skulle snart se till att landets poeter fick lägga ner verksamheten en efter en om inte staten fortsätter stötta deras verksamhet. Men hur lyrikfientlig jag än må vara i praktiken tycker jag fan i mig att det hör ett anständigt samhälle till att se till att ”svårare” form av litteratur tillåts existera och frodas. Och att som c-riksdagskvinnan i studion i går med låtsad indignation låta påskina att hon tycker att de 117 miljoner kronor som Författarfonden betalar ut varje år är mycket pengar som kan användas till något bättre är ju bara löjligt i ett nationellt perspektiv. Det är 13 kronor per svensk medborgare per år, alltså drygt en krona per månad. Dessutom går mer än hälften rakt tillbaka till staten genom skatt och sociala avgifter. Det är inte mycket pengar.

En i sanning dålig människa (2)

Nej, jag har inte läst Susanna Alakoskis Svinalängorna ännu. Skam att säga det har jag inte läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten än heller, trots att den legat överst i min läshög ända sedan jag i augusti insåg hur manschauvinistiska mina bokhyllor är till könsfördelningen. Det kommer hela tiden saker i vägen. Jag är en dålig människa.

Oh well, Svinalängorna hamnar överst på önskelistan jag fortfarande plitar ner med stor omsorg till mamma, pappa och mina tvillingsystrar inför varje jul. Okej familjen, där ser ni första önskningen, resten av listan kommer innan veckan är slut!

Jaha, det var den Augustruschen det

august.jpg

Det var det det. Fyra uppdateringar av min Augusttext blev det, som just nu toppar Svenska Dagbladets sajt (här är länken till artikeln just nu, men SvD lär säkert skriva en egen vad det lider). Min magkänsla om Susanna Alakoski från i morse visade sig stämma som tur var stämma, och nu kan jag rulla tummarna ett tag medan min kollega Erika som var på plats i Berwaldhallen fyller på texten och lägger in pratminus från vinnarna – teamwork i sitt esse! Oj nu ropar hon och vill ha assistans. Gotta go.

Det drar ihop sig

En knapp timme kvar till Augustgalan, och jag förbereder mig så gott det går med faktainsamling och mallskrivande om de potentiella vinnarna för att snabbt kunna få ut webbversioner till våra kundtidningars sajter. Det är roligt när saker ska ut snabbt, när nyhetspulsen stiger och den inre rösten tillåts skrika lägg ut! lägg ut! lägg ut! för full hals. Nu kan man ju visserligen hävda att det finns större saker att bli upphetsad över än ett svenskt bokpris, men ändå. Det ska gå fort, och det måste bli rätt. Och det är skoj.

Skickade ett lycka till-sms till min barn- och ungdomsnominerade kompis Gunnar. Han svarade att han kände ett positivt pirr i magen samt hade Musse Pigg-öronen redo i kavajfickan om det blir så att han får äntra scenen. Jag hoppas verkligen att han inte skämtar.

Upp till Augustbevis

Så var det Augustgaledags. I väntan på att någon gång i framtiden själv få gå och sitta och nervöst bita naglarna av mig nöjer jag mig med att följa sändningen på SVT24 och lägga ut snabba webbpubliceringar av vinnarna (inte här, utan för jobbet). Sändningen startar klockan 17, penningregnet börjar 18. Efter att tidigare ha trott att Jonas Hasen Khemiri ska vinna den skönlitterära klassen tycker jag nu att vindarna de senaste dagarna viskat Susanna Alakoski allt högre. Spännande ska det hur som helst bli.

Enligt DN i dag ska priset uttalas Åågustpriset. Men hur korrekt det än må vara, hur många säger egentligen Åågust Strindberg?

UPPDATERING: Hoppsan, SVT:s sändning började visst först klockan 18, och pågår till 19.30. Rätt ska vara rätt.

En bilälskare av rang

bilar.jpgSåg just färdigt Bilar. Det var nog den sötaste kärleksförklaring till Smalltown, USA jag sett på, ja jag får säga någonsin. Och Pixar rodde det i land med hjälp av … bilar. Man kan bli tårögd för mindre. Och eftertexterna, när de visade bilversioner av Toy story, Ett småkryps liv och Monsters inc på en drive in-bio, åh – jag skrattade så att det gjorde ont i bröstet.

Falafel, kludd, sång och lite dans

I natt när jag kom hem efter en kväll ute som utgick från min lägenhet, tog en sväng via julpyntshimlen Peppar, tunnelbanan till Söder och Nada och därefter tillbaka norrut mot hemmet via Orontes kebab där någon smart kille fick för sig att slå sönder ett fönster med handen som färgade halva Odengatan blodröd, fick jag när jag väl gått och lagt mig en ny idé hur min andra roman bör skrivas. Ett helt nytt upplägg. Insiktsfullt nog insåg jag att minnet nog skulle vara klent när jag väl vaknade, och gick därför upp och plitade ner alla tankar på en lapp. Den ligger här bredvid mig nu. Det går fan inte att se vad det står. Hur tänkte jag egentligen när jag trodde att de där kråkfötterna skulle kunna tydas?

Men lappen fungerar ändå som en påminnelse om vad jag tänkte. Kluddet är min Madeleinekaka som får mig att minnas om inte den tid som flytt så i alla fall nattens svettiga tankar. Och de kanske är bra. De är helt klart råare och hårdare än de jag haft hittills om berättelsen. Mindre sympatiska. Kanske mer ärliga. Men jag måste nog tänka lite mer på det innan jag tar något beslut.

Nu ska jag duscha, åka till jobbet, ringa 14-åriga Molly Sandén i Bukarest så att vi kan uppdatera texten från i går kväll med några pratminus och därefter dra till Operans foajé där TV4 ska presentera deltagarna i nästa års upplaga av Let’s dance.

Åh vad jag älskar tillvarons ytterligheter.