Författare, skribent och bokbranschnörd
Som om vi inte hade nog att göra i den här familjen fick vi i fredags hämta hem vår andra katt, som därefter i princip har suttit fast i Ejdas famn. Seniorkatten Karlsson är föga nöjd och går mest runt och småmorrar åt nykomlingen när han inte håller sig undan, men övriga i familjen är nöjda med nytillskottet.
Så säg hej till fröken Lena Nyman:
En helg mestadels i fixandets tecken.
Inledde lördagen med att köra in till Kiruna för att hämta Johanna som varit ute med sina jobbarkompisar kvällen innan, donade vinterdonade därefter ute i trädgården samt tvättade bilen, körde samt hängde ett par maskiner tvätt, skrev några pliktskyldiga tecken på bokjäveln (som vanligt går det ack så trögt men blir väl bra till sist ändå) innan vi avrundade kvällen med chips, dipp med några avsnitt av Bodyguard och This is us.
Söndagen blev en skogsdag, vi drog till stugan rätt tidigt, på schemat stod vedarbete. Jag fick gå loss med motorsågen på fällda träd som svärfar Roger vid ett tidigare tillfälle pallrat upp för tork på ägorna, samla upp i transportvagnen till fyrhjulingen och sedan köra lasten till den nysnickrade vedboden, som jag innan vedsessionen tog sin början hade fixat till marken i genom att spätta bort några stenar modell större, en stubbe och en del rötter.
Arbetet tog större delen av dagen, klockan var väl fem när vi kom hem, och efter en snabb hämtpizzemiddag var det dags för nästa pass, jag sålde biljetter på bion och såg sedan kvällens film, som var First man. Fin film, och oväntat vemodig. Fy fan vad jag inte klarar av berättelser där barn dör längre.
Kom hem till beskedet om att katten Karlsson, som i morse plockade med sig en mus in för att leka med innan avrättningen och som han därefter tappade greppet om varvid den smet in under kylskåpet, till sist hade fått lön för sin tålmodighet. Efter att ha suttit och vaktat framför golvspringan hela dagen, hade han genast varit där när musen stack ut nosen, och den här gången sjabblade kattskrället inte utan gjorde pinan kort.
Även om det så klart var skönt att vi fick ut musen ur huset, blev jag blev lite nedstämd när jag fick beskedet. Tänk att sitta där under kylskåpet rädd och kanske skadad hela dagen, och så till sist samla mod nog för ett desperat utbrytningsförsök, bara för att genast bli infångad och uppäten.
I slutet av förra året kom fotojournalisten Magnus Wennman upp hit till Vittangi. Han arbetade på ett stort reportage till amerikanska National Geographic om sömn och drömmar, och hade genom något socialt media fått nys om vår sons livliga drömliv och allmänna vältalighet. Han intervjuade Tage och vi gick ner till älven där han filmade honom – och Vittangi i vacker vinterskrud – med hjälp av en drönare (som länge hade så grava teknikproblem att det höll på att stjälpa hela sessionen och fick Ejda att ge upp i kylan och gå hem i förtid, men troopern Tage kämpade på som vanligt).
Resultatet kom i augusti, dels genom ett stort reportage i själva tidskriften och dels genom en fin fyraminutersfilm, där Tage, en amerikansk pensionerad lastbilschaufför och en engelsk präst intervjuas om sitt drömliv, och kanske främst sina mardrömmar. Fascinationen – och rädslan – för atombomber som han berättar om har turligt nog hunnit sjunka undan sedan intervjun gjordes.
Älskade lilla stora unge.
Jag blev kontaktad av en journalist på Sveriges Radio nere i Luleå i våras, han undrade om vi var intresserade av att medverka i en dokumentär för P1 Tendens om att lämna storstaden och flytta åt ”fel” håll. Tja, varför inte, tänkte vi, och i juni fick vi besök ett par gånger och satt och snackade om flytten, barnen, dåtiden, nutiden, framtiden och Vittangi allra största allmänhet.
I dag på förmiddagen sändes resultatet i P1, det blev en halvtimmeslång så kallad kortdokumentär med titeln Man ska bo i stan. På intet sätt något världsomvälvande och jag vet inte i vilken utsträckning vi säger några klokheter som aldrig tidigare sagts, men jag tycker ändå att resultatet blev rätt trivsamt. Och barnen säger söta saker.
Samtidigt är det så klart någonstans tragikomiskt att en frivillig förflyttning från det som anses vara centrum ut till periferin ses som så udda att den är värd en halvtimmes eterutrymme i rikstäckande radio. Det finns en sorg i att tvingas konstatera att så är fallet.
Så vi tog oss hemåt igen, nådde Stockholm där semivardag tog vid, och tiden för bloggande minskade.
Dagarna vid badorten Le Touquet blev ironiskt nog de dagar under tågluffen med sämst väder – det regnade och var dimmigt och bara drygt tjugo grader första dagen. Därefter sprack det dock upp och blev riktigt fint. Havet var trevligt, men vi badade inte i det, hade sålt in turen till Normandie med att de hade ett stort äventyrsbad där, så badandet skedde där i stället, hundra meter från Engelska kanalens strand. Även det ironiskt, antar jag.
Resan norrut blev en smula spektakulär. Efter att ha åkt från Le Touquet upp till Amsterdam, bestämde vi oss för att försöka ta oss till Stockholm inom loppet av en dag. Det lyckades också – typ, men kostade på.
Vi gick från vårt backpackerhotell i Amsterdam medan nattsuddarna fortfarande var på väg hem från krogarna, tåget avgick klockan 05.02. Därefter åkte vi inom loppet av tjugofem timmar på TOLV tåg innan vi var framme.
Turen såg ut som följer:
Amsterdam-Osnabrück, Osnabrück-Hamburg Harburg (vårt tåg omdirigerades på grund av en olycka och fick inte åka in till centralstationen), pendeltåg in till Hamburg Hauptbahnhof, därefter matinköp och nytt pendeltåg till stationen Hamburg Altona, där vi tog ett tåg till Neumünster och sedan bytte till ett mot gränsstaden Flensburg. I Flensburg klev vi på ett danskt tåg mot Fredericia (och fick för första och enda gången under hela tågluffen visa våra pass), där vi trots en heroisk rusning lyckades missa anslutningen mot Köpenhamn – tågdörren slog bokstavligen igen framför näsan på oss på perrongen.
Ett något senare tåg tog oss därefter mellan Fredericia-Köpenhamn, där vi köpte plats på nattåget från Malmö mot Stockholm och klev på Öresundståget för att ta oss över till Malmö cirka 20 minuter innan den danska polisen utrymde hela Köpenhamns centralstation i jakt på en förrymd fånge (hade vi väntat till nästa pendel hade vi suttit fast i Köpenhamn hela kvällen). Väl i Malmö klev vi så på nattåget mot Stockholm (eller snarare Flemingsberg) och där tågvärden Elin barmhärtigt nog gav oss en tom liggvagnskupé utan extra kostnad. Halv sex nästa morgon klev vi av i Flemingsberg och tog pendeltåget in till Södra station på Södermalm där vi klev av vid kvart över sex. Puh!
Med några dagars distans måste jag säga att tågluffen gick oväntat bra. Totalkostnaden för interrailkorten plus de sitt- och liggvagnsreservationer vi gjorde landade på 11 500 kronor, och med tanke på att vi hann besöka fem olika platser – Köpenhamn, Berlin, Paris, Le Touquet och Amsterdam – måste det sägas vara en bra affär rent ekonomiskt. Med facit i hand hade vi dessutom kunnat resa för en tusenlapp mindre, vi köpte korten som gav oss tio resdagar inom loppet av en månad för 3 500 kronor (barn upp till 11 år får gratis interrailkort), men hade kunnat köpa det med sju resdagar för 3 000 kronor, för det var exakt vad vi landade på till sist.
Hade det inte blivit lite kaos till följd av den det där sista maratondygnet hade det dessutom bara blivit sex, den där olyckan mellan Osnabrück och Hamburg orsakade förseningar och kaos i hela nordvästra Tyskland, och vi kunde inte ta den färdväg vi tänkt över Puttgarden-Rødby utan tvingades ta omvägen via Flensburg och Jylland, vilket gjorde att vi inte hann med kvällståget från Malmö utan fick ta nattåget mot Stockholm vilket gav en sjunde resdag.
Därtill tillkom så klart boendekostnader, bortsett från första natten när vi tog nattåget Gällivare-Stockholm och den sista sträckan Malmö-Stockholm åkte vi dagtåg, och hotell- och Airbnb-nätterna landade på cirka 1 000 kronor per natt. Summa summarum blev de fasta kostnaderna för den tio dagar långa Europaturnén 2018 alltså 20 000 kronor.
Men pengar är ju inte allt! Var det roligt då? Och hur var det jämfört med att ta sig runt med flyg?
Svaret är väl att det var såväl lättare som bökigare. Överlag flöt allt på väldigt fint, wifit funkade på majoriteten av tågen och kidsen var på helt okej humör (vi var noga med att hålla iPadar och mobiler välladdade…). Det var väl inte så mycket njuta av den inre resan för deras del, men jag tyckte själv att det var rätt mysigt att glida fram över den tyska landsbygden och betrakta landskapet. Och det är klart att det blev en del svettigt kånkande med tunga ryggsäckar och vagn, men det hade det å andra sidan blivit om vi flugit mellan de här städerna också.
Men när bara det där sista mastodontdygnet återstod och jag stod kvällen innan vid utlandsdisken på Amsterdams centralstation och det var strul med att få fatt i sittplatsbiljetter på de sträckor där det krävdes och jag såg framför mig sjuttiotolv stressiga byten med griniga barn där vi skulle tvingas rusa mellan överfyllda, svettiga regionaltåg för att lyckas ta oss hem, kände jag en stund att fuck it, vi åker ut till Schiphol och flyger hem i stället.
Det gjorde vi så klart inte (men jag kollade faktiskt vad det skulle ha kostat med så kort varsel – över 12 000 kronor). Och trots att en del av regionaltågen vi tvingades ta verkligen var överfulla, lyckades vi få platser att sitta på hela vägen.
Så: Nästa sommar Östeuropa då, antar jag?
——
Tidigare inlägg om tågluffen kan hittas här:
Vi rullar från Paris nu, tog tåget från Gare du Nord på morgonen, med destination Normandie och den lilla kuststaden Le Touquet, där vi ska bo två nätter innan vi på tisdag fortsätter mot Amsterdam.
Fransmännen är verkligen bökiga när det gäller tågluffare. Interrailkortet gäller enbart på regionaltåg om man försöker åka utan bokad sittplats, och ska man ut ur landet är det i princip omöjligt utan sittplatsbokning om man inte korsar nationsgränsen på ytterst udda tider med något av de bussbolag som ingår i interrailsamarbetet.
Som för oss: vi ska åka ut ur Frankrike från franska Lille till belgiska Bryssel på tisdag, en resa som tar 37 minuter med direkttåg (där vi sedan byter mot ett gratiståg mot nederländska Amsterdam). Denna dryga halvtimmesresa kostar oss 4×200 kronor (barnen kostar fullpris). Hade vi velat ta oss ut obokat fanns ett enda alternativ: en buss klockan 21.41 från Lille till belgiska Mouscron, där vi bytt till ett regionaltåg till Gand-Saint-Pierre där vi bytt igen och slutligen nått Bryssel klockan 00.18. Orka det med barn i släptåg.
Nåväl. Paris var fint och vi besökte såväl Eiffeltornet som Louvren som Orangeriet som Parc Zoologique som det ytterst udda Musée Fragonard där anatomiska kuriositeter stod på rad.
Dock: Jag har svårare att känna mig bekväm i Frankrike än i de anglosaxiska och germanska länderna, jag har svårt att sätta fingret på varför, men det finns ett avstånd som jag inte riktigt kommer förbi.
I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt gett landet chansen heller, antar jag, inklusive de tre nätter vi nu bott i Montmartre tror jag att jag har turistat i Paris ungefär en vecka totalt, och övriga Frankrike har jag besökt än färre dagar.
Nästa generation verkar dock mer positivt inställda: Ejda gick runt och tjoade att hon älskade Paris mest hela tiden, även om hon var besviken över att vi på tre dagar såg exakt noll människor iklädda basker.
Det var fint att återse Berlin.
Att vi bodde där nästan ett år 2010-2011 och efter att vi lämnade staden inte återvänt en enda gång är så klart en mindre skandal, men det är en annan historia. Eller – det är egentligen inte så mycket en historia, det har helt enkelt bara inte blivit att vi åkt dit.
Men för att göra återkomsten till så mycket av en minnenas allé som möjligt, åkte vi direkt till Friedrichshain och lämnade sedan inte stadsdelen alls förrän det var dags att dra vidare mot Paris i morse. Vi gick runt och pekade ut minnen för Tage som han alls inte kom ihåg (han var blott 16 månader gammal när vi återvände till Stockholm) och kunde konstatera att det mesta var sig likt, bortsett från en hel del nya lägenhetshus som konkurrerat ut en del av de charmiga, men antagligen många gånger rätt nedgångna och eftersatta östberlinskåkarna, bland annat hade ödetomten med angränsande hus ockuperat av punkare som låg tvärsöver vårt gamla hemkvarter ersatts med en typiskt modern bostadsrättslåda.
Punkarna vid Warschauer Straße verkade dock ingen kunna rucka på, området däromkring och dess (ofta medvetet) luggslitna invånare såg exakt ut som när vi lämnade området.
Jo! En annan sak hade förändrats också: Båda lekplatserna vi besökte hade byggts om, och inte till det bättre, rutschkanorna hade blivit kortare och lite mesigare och säkrare.
Ett tidens tecken lika tydligt som något annat.
Under vistelsen i Berlin drabbades jag som alltid när jag kommer ner på den europeiska kontinenten av en obestämbar sorg över att jag aldrig lärt mig tyska eller franska ens någorlunda. Två år franska på högstadiet (jag bytte i en form av ren idioti ut franskan mot ett fullständigt värdelöst år av datakunskap i nian) och två år tyska på gymnasiet är verkligen svaga grunder att stå på.
Att jag läst engelska på universitetsnivå i Uppsala är en klen tröst i sammanhanget, jag skulle vilja kunna ett av de andra europeiska storspråken också. Ja, jag vet att det kan åtgärdas ännu. Men orka ta tag i det.
Jag kom visst ifrån ämnet: Berlin. Det ska inte ta sju år innan nästa gång.
Vi är framme i Berlin, ett par timmar försenade. De tyska tågens omvittnade punktlighet fallerade bokstavligen så fort vi rullade av tågfärjan i Puttgarden, lokföraren som skulle träda i tjänst där hade inte hunnit fram på grund av ett tåghaveri någon annanstans, så vi blev stående en timme på perrongen vid färjeläget. Väl i Hamburg där vi skulle byta hade vårt ursprungliga tåg hunnit åka, och vi fick invänta ett nytt.
Men strax före klockan 21 anlände vi slutligen på Warschauer Straße i Friedrichshain, vi tänkte spendera våra 1,5 dygn här med att vandra längs minnenas allé, vi har ju skam att säga det inte varit här överhuvudtaget sedan vi flyttade tillbaka i augusti 2011.
Men mer om det tar jag i ett kommande inlägg. Nu är det sovdags.
Utan större problem tog vi oss den nätta sträckan 180 mil Gällivare–Köpenhamn (bilvägen ska erkännas, tågsträckan kanske diffar något). Det tog 20 timmar från start till mål, varav vi satt på tåg 19 av dem. Förseningen jag nämnde i förra inlägget blev en knapp timme, så vi behövde aldrig springa till nästa sträcka, det räckte att gå fort. Hade vi inte haft 90 minuter mellan tågen hade vi dock varit helt körda.
Självklart tyckte inte kidsen att det var kul hela vägen – så kul är det inte att åka tåg – men de tog ändå det hela med jämnmod och såg fram emot målet.
Väl i Köpenhamn gick vi och checkade in på Copenhagen Downtown Hostel, för att sedan bege oss ner till Nyhavn vars färgglada husfasader Ejda hade sett på bild i Interrailguiden och ville kika på i verkligheten.
Vi åt pizza och lasagne på en av restaurangerna där och köpte sedan glass på ett närliggande ställe, varefter vi promenerade hem längs Kompagnistræde till vårt hostel igen, oerhört trinda och trötta.
Nu betalar vi dock priset för att Ejda sov en sväng både på förmiddagen och eftermiddagen på tåget – hon är helt hopplöst pigg och kommer antagligen aldrig att gå till sängs igen.
Oaktat Ejdas sovplaner – i morgon vid lunchtid går resan vidare mot Berlin. I Hamburg har vi ett byte på knappa 20 minuter. Spännande!
Vi drog ut på tågluff i kväll.
Gällivare–Köpenhamn, Köpenhamn–Berlin och Berlin–Paris är inbokat hittills, den blivande konstnären Ejda vill besöka Monets trädgård (och en djurpark där hon ska fota flamingos till sin kusin Ville), så bildningsresan 2018 fick gå till Paris. Tage kontrade snabbt med att då vill han minsann att vi går och ser Mona Lisa också, så på lördag går vi till Louvren tidigt för att köa.
Än så länge går det dock så där, tåget från Gällivare var en timme försenat och nu när vi snart angör Boden verkar vi ha tappat ytterligare i tid, så nu är det tajt redan vid första tågbytet i morgon förmiddag i Stockholm. Sommarens spårarbete med getingmidjan gör inte saken lättare för oss – när vi anländer till Centralen måste vi förflytta oss till Mariatorget med tunnelbana och sedan ta oss (antagligen springandes) till Södra station där tåget sedan avgår mot Malmö och Köpenhamn (pendeltågen går ju inte heller mellan Centralen och Södra station till följd av rulltrappefiaskot som stängt pendeltågsstationen Stockholm City).
Nåväl, vi visste ju redan att tågluff skulle betyda ett lite mer hipp som happ-artat resande, så det är väl lika bra att vänja sig direkt.
Fin helg som gått i enkelhetens och fixandets tecken.
Johannas föräldrar kom på tacomiddag i fredags för att fira skolavslutningen (Tage och klasskompisarna sjöng fint i kyrkan – Den blomstertid nu kommer till och med, Vittangi måste ha missat SD-propagandan om att vi stackars förtryckta svenskar inte får göra det längre – å andra sidan kryllar det av tornedalingar i Vittangi så vi räknas kanske inte som svenskar), på lördagen övergick skitvädret vi dragits med till sol vilket präglade resten av helgen – vi kunde äta frukost utomhus, jag och Ejda drog till skogen och slängde en del ris (på släktens ägor, nota bene), jag tog en löprunda längs älven, barnen ville aldrig gå och lägga sig, jag klippte gräsmattan, återvinningsstationen några hundra meter bort fylldes på med metall, papper och glasburkar, jag rotade fram Tages sommarkepsar ur de osorterade klädhögarna i pannrummet (som på grund av fjärrvärme numera till stora delar är ett förrådsrum) och på söndagen steg termometern över tjugostrecket och vi drog till badplatsen vid campingen och Nikkimäinen.
Det är extremt lågvatten i Torne älv just nu, och frågan är om det inte kommer att bli ännu värre eftersom någon påfyllning knappast är på gång till följd av det dåliga snöåret i fjällen, det kändes som att vara på en lyxig resort med oändlig sandstrand och vi kunde promenera i knädjupt (och mycket kallt!) vatten över till holmar som i vanliga fall bara kan nås med båt.
I dag ska det dock börja regna framåt lunchtid och fortsätta större delen av veckan, så ordningen är återställd. Och just det ja, fick trots helgvilan ihop cirka 8 000 nya friska romantecken vilket var ytterst välkommet, men än är slutet (tyvärr) inte kommet.
Vårfest på skolan i dag, mer formellt mitt på dagen med återinvigning av skolans nyrestaurerade takkonstverk Ormen, vars egentliga namn visade sig vara Intensitetslinjen, följt av lekar och efterföljande konsert i sporthallen på kvällen (Tages klass sjöng både på dagen och kvällen). Det var dragkamp, säckhoppning, spökboll och kast med liten bönpåse mot mjukisdjur (Ejdas mjukisdjur var det till och med, och till min förvåning hade hon inga problem med att såväl små som stora kids tog i så det vitnade i försöken att kasta omkull hennes älskade mjukisar).
Fin kväll, om än lite kall och grå. Det där högtrycket ni tydligen dragits med söderöver i en månads tid har vi mest sett om på tv här uppe.
