Skogskyrkogården och scary creeps

I början när jag bodde i Stockholm var jag inneboende i en lägenhet i Skarpnäck. Mycket skulle man kunna berätta om det, men jag lämnar det därhän just nu. Däremot tänkte jag nämna att jag brukade åka inlines på Skogskyrkogården, det var alltid väldigt lugnt där och fantastiskt välasfalterade vägar som man kunde susa fram på. För dem som inte vet det så är alltså Skogskyrkogården en begravningsplats modell jättestor, och det går busslinjer därinne bland annat. Så det var inte som att jag brände runt och vanhelgade något med mitt åkande. Tror jag i alla fall.

I vilket fall som helst så tänker jag i morgon, för första gången sedan jag lämnade Skarpnäck för ett mer centralt Stockholmsboende, göra mitt första återbesök dit. Jag ska reka för boken, jag har en begravningsscen med som jag måste kolla upp. Inte så att jag tänker krascha en begravning, men jag vill kolla in hur det ser ut, och ta lite bilder. Och förhoppningsvis blir det ju fint väder och då kan det väl vara rätt sjyst att cykla runt där lite, inbillar jag mig.

nk.jpgI vintras rekade jag på NK, en episod utspelar sig där också och jag behövde kolla upp lite detaljer. Då tog jag bland annat den här bilden. Varför jag tog den kommer jag inte ihåg, men när jag ser den nu inser jag att det mest ser ut att jag håller på och stalkar någon på exakt den plats där Anna Lindh mördades. Hua.

Och nu när jag outat mig som ett scary creep tror jag att jag lägger ner bokskrivandet för dagen.

Harry Boy & kärleken

harryboy.jpgNej, så ska den så klart inte heta, roman nummer två. Men det vore lite roligt, även om jag antar att förlaget kanske inte skulle tycka det. Kanske kunde jag söka spons från ATG. Men då tvingas jag nog skriva in ett besök på Solvalla eller liknande. Och mina erfarenheter av hästar sträcker sig inte längre än till en ridtur på en islandshäst vid namn Rödde för några år sedan. Min kompis som äger hästen i fråga sa dock att jag var som född på hästryggen. Det var snällt sagt av henne, men jag tvivlar på att det var särskilt sant. Men jag hoppade över ett hinder och red omkring i skogen utanför Vallentuna som värsta kofösaren, så helt värdelös var jag väl inte.

Vi har redan sagt hej då är däremot en titel som jag funderat lite mer allvarligt på sedan i onsdags. Frasen ger i dagsläget inte en enda träff på Google, och mig veterligen har Marcus Birro aldrig ens tagit meningen i fråga i sin mun. Den känns inte lika klockren som Skjut dom som älskar, men likt den så är Vi har redan sagt hej då något som funkar med bokens handling, och jag tycker att det låter lite fint. Nåja, vi får se.

levinskys2.jpgSpenderar min första semesterdag med att flämta i hettan. Sitter på Levinsky’s på Rörstrandsgatan och dricker alldeles för mycket kaffe och försöker hitta lite skrivinspiration. Än så länge har jag mest suttit och duttat i textstycken jag redan skrivit, men jag ska nog få ur mig åtminstone ett par sidor innan dagen är över. Om jag inte svimmar före dess vill säga. Och nu kom jag på att jag glömde dra för persiennerna i lägenheten innan jag gick hemifrån. Det kommer att vara 40 grader inomhus när jag kommer hem. Och jag är ledsen, men jag skämtar faktiskt inte.

Du och jag Bamse! Och Dan Brown.

bamse.jpg

Cdon.com är väl inte direkt den primära försäljningskanalen för Dannyboy & kärleken, men för en gammal trogen prenumerant så känns det ändå fint att någon passat på att shoppa Bamses skola samtidigt som de köpt min bok. Jag hade den när jag var liten, kanske var det till och med den som fick mig att till sist bestämma mig för att lära mig att läsa, jag var sist i min klass att göra det, jag tyckte att det meningslösa alfabetet verkade totalt oanvändbart och vägrade högljutt lära mig det, till mina föräldrars oerhörda förtjusning.

Ja, och så har någon köpt Dan Brown då, men å andra sidan har nog varenda någorlunda populär bok i Cdons lager sålts tillsammans med en Brownbok eftersom karln ju sålt över en miljon exemplar bara i Sverige. Har inte läst Gåtornas palats, men på bokmässan i Göteborg i höstas hamnade jag på en middag med en massa litterära högdjur där av någon anledning Da Vinci-koden började diskuteras. Ingen utom jag vid mitt bord verkade ha läst den, men boken fördömdes ändå glatt och högljutt till höger och vänster och folk tittade på mig med viss skepsis när de insåg att jag nedlåtit mig till något så banalt. Ända tills PO Enquist öppnade munnen och sa att han också läst den och tyckt det var en fascinerande bok. Mobben tystnade.

Skjut dom som älskar

Jag blir så trött. Men jag antar att jag får skylla mig själv eftersom jag är så totalt värdelös när det gäller att läsa lyrik i alla dess former.

olle.jpgI drygt ett dygn har jag gått omkring och varit helt övertygad om att Skjut dom som älskar ska vara titeln på min nästa roman. Jag känner titeln som en Olle Ljungström-låt från albumet ”Världens räddaste man” som jag tyckte var sjukt bra i mitten på 90-talet – vi spelade Ljungströms två första skivor mer eller mindre non stop på bandspelaren när vi satt och hinkade öl utanför vårt tält i ett stekhett Roskilde 1995 – och eftersom det var Roskilde nu i helgen och jag skrev en summeringsartikel om festivalen i går, så började jag tänka på mitt eget enda besök där när jag traskade hem från jobbet. Och började alltså fundera på Skjut dom som älskar. Och tänkte att ja, den ska fasiken heta så. För faktum är att låten redan figurerar i boken, och frasen summerar ganska bra en del av de känslor jag försöker få fram i det jag skriver. Dessutom är det en bra titel.

Men i dessa internettider är det ju alltid bäst att kolla vad Google har att säga om saken. Och det är här min dåliga lyrikkunskap kommer in. För hade jag haft någon som helst koll på svensk samtidspoesi, så hade jag ju så klart vetat att Marcus Birro skrivit en diktsamling som heter just så, som gavs ut 1997. Nu gjorde jag inte det, och sitter istället här med lång näsa och ett knäckt hjärta som hetsat upp sig i nästan 1,5 dagar i onödan. För det är en sak att dela titel med Olle Ljungström, en låt är ju rätt olik en roman till sin form, om man säger så. Men jag tänker inte döpa boken till samma sak som Marcus Birro gjort, även om det rörde sig om en diktsamling. Någon måtta får det vara.

Igång igen. Nästan i alla fall.

Så där ja. Då var sajten uppe igen och de gamla inläggen och sidorna påfyllda. Rätt så lik den förra är den allt, men nu styr jag och ställer hur jag vill och tänker inte låta någon eller något messa med mig. Det tog lite längre tid än vad jag trodde att få allt att fungera, mina kunskaper i webbmakeriets och databasernas underbara värld var visst lite mer ringa än jag först trodde.

Kommentarerna har inte följt med när jag fört över blogginläggen. Ber om ursäkt för det, men jag vet inte hur man bakdaterar (antedaterar?) sånt, och det blir ju skumt med nya kommentarer till månadsgamla inlägg. Whatever, nu är det som det är. Ska försöka lägga tillbaka de gamla bilderna också, men det får bli ett helgprojekt. Måste jobba nu.

På bokfronten finns det en del nytt att berätta. Men det får också komma lite senare.

Ett nytt hem. Igen.

Det skulle ju bli så bra. Och det kändes så också, till en början. Men så börjar man störa sig på detaljer, och snart sitter man där och gnisslar tänder över att inget blev som man tänkt sig och man undrar vad fan man gett sig in på och hur man ska komma ur det utan allt för stora blåmärken.

Jag pratar så klart inte om förhållanden utan om min relation till bloggverktyget Squarespace. Jätteflashigt och fint under ytan, men ack så trögflytande och jobbigt att ha och göra med. Helt hopplöst när man kopplar upp sig via gprs för att göra ett inlägg när man är ute på vift.

Så nu tänker jag göra om igen. Från scratch. Det kommer nog att ta några dagar. I samma veva tänker jag passa på att byta webbhotell också. Och eftersom jag måste betala för ytterligare en månad för att fortsätta nyttja Squarespace under tiden, så finns det en risk att den här sajten slocknar framåt tisdag förmiddag. Men håll ut, snart blir det nytt liv. Och då jäklar blir det åka av.

Skärgårdsmyten

Lyssnade på P1 Morgon. En reporter var utskickad till kajerna nere vid Nybroviken, där båtar i skytteltrafik kör stressade stockholmare ut i skärgården. Köerna ringlar sig långa, barn skriker i bakgrunden, solen gassar (än så länge i alla fall). Reportern går fram till ett äppelkäckt par i 30-årsåldern, boende i USA till vardags men hemma för att fira midsommar:

Hur ska ni fira?
”Vi vill komma ut i naturen där det är lugnt och skönt, och inte så stressigt”, säger mannen.
Så ni vill inte vara kvar inne i staden?
”Nehejdu, det är INTE ett alternativ”, säger kvinnan och skrattar lite överseende åt reportern som kunnat ställa en så korkad fråga.

Alltså, jag förstår teorin. Men om man åker hem från USA för att komma ut i naturen när det är lugnt, avslappnade och skönt, så ska man nog INTE ta en båt ut i skärgården på midsommarafton. Maken till kaos, desperation och myller av människor vars besvikenhet får fritt utlopp framåt eftermiddagen när det visar sig att dagen inte blev så midsommarmysig som på den idealiserade broschyrbilden – nej tack, jag står nog över och drar till skärgården nästa helg istället.

Stockholm är ju som allra bäst på midsommarafton. Folktomt, avslappnat och så ostressigt det någonsin kan bli. Helt fantastiskt faktiskt. Själv tänker jag äta traditionell midsommarmiddag hos min vän i Enskede Gård (två stationer utanför tullarna räknas väl som landsbygd?), och sen går vi väl ut någonstans, om något håller öppet. Tre av de fyra senaste midsomrarna har jag hamnat på Metropolis framåt natten, men de har ju lagt ner nu. Hm hm. Oh well, det löser sig. Det gör det alltid.

När världar krockar

Ibland händer det att världar krockar. I dag är en sådan dag. Jag sitter på Café Nuno i korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan. Det är inget speciellt med det här fiket, men precis som på String på Söder har de fönster runt större delen av lokalen och det ger en utomhuskänsla trots att jag sitter i en soffa längs väggen inomhus med datorn i knät och skriver. Eller ja, läser i alla fall, läser i manuset och petar i det samtidigt som jag lyssnar på Pet grief med Radio Dept och ser människorna myllra förbi.

Det fanns ingen direkt tanke med att sitta här. Men plötsligt, under läsningen, så krockade i alla fall världarna. För samtidigt som jag läser så promenerar nämligen romanen förbi. Katja, som jag nog skulle vilja kalla min nya romans egentliga huvudperson, promenerar förbi i fiktionen med Fredrik, han som jag i mitt förra inlägg förpassade till birollens bakgård, i släptåg. Hon är förkrossad, hennes pojkvän har dött i en bussolycka och Fredrik, som alltid trott sig vara hennes stora kärlek, vet inte vad han ska göra, hur han ska bete sig. Utanför fönstret där jag nu sitter utspelar sig följande scen:

”Gå inte ifrån mig”, säger han.
”Varför inte?” Jag vänder mig mot honom, går baklänges med tårarna rinnande längs kinderna. Åh snälla låt det här ta slut nu. Kan det inte vara över?
”För att jag bryr mig. Jag bryr mig om dig mer än någon annan. Så har det alltid varit. Du vet det. Så snälla vänd dig inte bort från mig.”
Jag saktar ner.
”Hur kan du säga en sån sak när vi inte ens pratat med varandra på snart tre år? Hur kan du påstå dig bry dig om mig MEST AV ALLT när du inte ens kunde lyfta på telefonluren en enda gång efter att vi gjort slut?”
”Du ringde aldrig heller.” Hans röst låter arg när han säger det.
Jag stannar. Låter honom komma ikapp innan jag fortsätter:
”Men så har jag aldrig någonsin påstått att du är det viktigaste i mitt liv heller.”

Hur deras historia kommer att sluta vet jag inte riktigt ännu. Men det kommer knappast att bli lyckligt.

När tre blir två. När jag blir han.

Ända fram till i dag har jag varit övertygad om att min andra roman har tre huvudpersoner. Men i kväll insåg jag att det inte är ett triangeldrama. Det är ett drama för två, en uppgörelse mellan två kvinnor som känt varandra i drygt 20 år och alltid trott att de är bästa vänner men som egentligen kanske hatar varandra när allt kommer till kritan och döden, eländet och katastrofen kommer emellan. Eller så gör de inte det. Vi får se. En sak är i alla fall säker – de behöver allt utrymme de kan få om det här ska bli så som jag tänkt mig det. Från och med nu är det jag skriver enbart The Katja & Amanda Show.

Så den manlige huvudpersonen förpassas till en bifigur. Hans jag-röst försvinner, han blir en tredje person i presens.

Hm, faktiskt känns det som att en sten lyfts från mitt hjärta.

Neil Tennant is in da house!

”Du borde döpa om hemsidan till ’en sajt om allting utom bok nummer två'” sa min vän Peter i fredags kväll. Jag tror i alla fall att det var han som sa det. Klockan var sent slagen, vi var på West End Girls releasefest som även funkade som en efter-Pet Shop Boys-konserten-fest. Neil Tennant dök upp till allas vår glädje. Stackars Neil, som tidigare på fredagen enligt Aftonbladet nästan dött i en freak accident på Arlanda, och hans hangarounds slussades in i ett reserverat bås framför vilket det genast samlades ett 30-tal människor som ville kolla på stjärnan. Vi höll dock vårt avstånd, jag har aldrig känt någon större lust att hänga med Neil, han var varit min idol sedan jag var 13 och jag vill gärna att han så ska förbli, har ingen lust att veta att karln ifråga är en människa precis som alla andra. Fast det var tufft att han kom dit, det får jag erkänna. Och jag har gjort en telefonintervju med honom för ett par år sedan, något jag hetsade upp mig väldeliga inför, så kanske var det det som gjorde att jag trots allt kände mig rätt kolugn när han passerade mig med cirka en meter i trängseln i lokalen på Upplandsgatan.

Oh well, tillbaka till saken. Min vän har ju delvis rätt, den här sajten har inte handlat särskilt mycket om boken hittills. Men mycket jobb och ett allmänt pressat schema har medfört att jag helt enkelt inte hunnit kolla så mycket på manuset den senaste tiden. Och jag vill ju ändå skriva saker här. Ergo: jag skriver om annat. Men det ska bli ändring. Hoppas jag.

UPPDATERING: Det var tydligen min vän Morgan, som också var med vid tillfället, som yttrade orden om min sajt. My bad. Men jag låter Peter stå kvar där uppe, han har skrivit en ypperlig bok och alltid lockar det någon att hamna på hans sajt.

Tack Linköping!

Linköpings stadsbibliotek har tydligen ett månatligt nyhetsbrev. I julis upplaga (de är alltid lite före i Östergötland) är min sajt ”månadens blogg”. Tack för det där nere i södern!

Jag har varit i Linköping en gång i mitt liv, 1998. Det jag minns bäst är ett besök på Burger King, det låg vid ett torg om jag inte minns fel. Följande konversation utspelade sig mellan mig och tjejen i kassan:

”Ett Veggie Whopper-meal med vitlök på tack.”
”Öh vaddå?”
”Veggie Whopper-meal – med vitlök på.”
”Det har vi inte.”
”Men det står här på skylten att man kan lägga till det för fem kronor. Är det slut?”
”Nej vi har inget sånt.”
Tjejen i kassan bredvid lutar sig över till min kassörska och viskar i hennes öra:
”Han menar en Veggie med garlic.”
”Ja men varför sa han inte det då?!”

Det är Linköping för mig. Det och en tjej från Linköping som jag var lite förtjust i en gång i tiden och som delar av karaktären Rebecka i Dannyboy & kärleken är baserad på.

För övrigt – för att återknyta till mitt Pet Shop Boys-inlägg i går – så hade Stockholm City i dag en artikel inför kvällens PSB-konsert på Cirkus. I den står det att min älskade brittiska duo gör en ”liten comeback” i år. Jag, som vid tillfället lyssnade på min speciellt för dagen sammansatta Best of disco-PSB-låtlista i ipoden, skrattade högt i tunnelbanevagnen när jag såg det.

UPPDATERING 060630: Tyvärr så funkar ju inte deras länk längre, efter att jag flyttat ”hem” hemsidan igen. Oh well, säg den glädje som varar.

Expressen tvingades ge sig

Expressen fick till sist krypa till korset, det blev Källström från start, precis som Aftonbladet skrivit hela dagen. Men eftersom man inte gärna erkänner en sådan miss, så är det rätt svårt att hitta artikeln om Källström på Expressens webb. En liten liten länk när man väl tagit sig in på tidningens VM-sajt, och därefter en ytterst kortfattad artikel där det inte ens antyds att de skulle ha påstått något annat hela dagen.

Fast på ettan har de faktiskt rubriken ”Nya besked om startelvan: Källström spelar från start”. Så helt skamlösa är de ju inte. Men oj vad de gottar sig på Aftonbladet nu.