Tankevurpor kontra misstag

husetvidsjon.jpgJag ska skriva en recension av filmen Huset vid sjön i dag, som går upp på svenska biografer på fredag. I går kväll satt jag och funderade över den, och jämförde med mitt eget skrivande. Och nu sätter jag väl mig rejält på pottkanten när jag skriver det här, men jag anser att vikten av att en story håller ihop aldrig får underskattas och att man som åskådare/läsare aldrig ska behöva sitta och irritera sig under resans gång på att saker och ting inte hänger samman. Och på den punkten verkar den här filmens manusförfattare tyvärr inte hålla med mig.

Filmen hade vissa kvaliteter och jag tänker inte sticka under stol med att jag gillade att se Keanu Reeves och Sandra Bullock på samma bioduk igen – jag tycker Speed var en av de bästa filmerna inom actionsegmentet som 90-talet bjöd på – men jag blir ärligt talat smått förbannad på manusförfattare som högaktningsfullt struntar i att se till att berättelser går ihop, som tror att man ska köpa konceptet ändå.

Det är en handlingsmässigt oväntat komplicerad film som handlar om att korsa tiden och att kärleken kan övervinna det mesta om den är tillräckligt stark och så vidare, men själv kunde jag inte komma ifrån att jag bara satt och irriterade mig på de luckor som öppnades överallt. Jag hyste en tafatt förhoppning om att allt kanske skulle lösa sig till slut, kanske skulle säcken knytas ihop och bitarna falla på plats, men när så Hollywoodslutet kom som en inslagen present efter Kalle Anka på julafton så insåg jag att det struntade de högaktningsfullt i, för vi förväntades vara nöjda med att de får varandra, oavsett om spelplanen de satt upp gör det möjligt eller inte.

Okej, lång uppbyggnad för att få ur mig följande: Jag lovar och svär att jag aldrig under mitt framtida författarskap, hur komplicerade intriger jag än må spinna ihop, ska leverera en historia som inte går ihop. Jag tänker aldrig låta publicera en rad som faller på sin egen orimlighet. När sista meningen fått sin punkt ska allt ha fallit på plats, och läsaren ska kunna stänga pärmarna och högt skandera ”ja, han fick faktiskt ihop det till sist, jag trodde inte att det skulle gå men det gjorde det visst. Bravo!”

Eller nåt sånt.

Fast det är klart, jag kanske borde gardera mig lite och tillägga att misstag, de kan man ju få tillåtas göra. För jag har gjort sådana redan, jag har låtit dem tryckas till och med. Faktum är att den inbundna versionen av Dannyboy & kärleken innehåller en handlingsmässig miss, en blunder som rättats till i pocketupplagan. Ingen har dock påpekat den för mig, så förhoppningsvis måste man ha läst boken med lupp för att hitta den (och helst veta vad som ska hända längre fram i handlingen när man stöter på den illvilliga meningen också). Men den finns där. Och om någon upptäcker den lovar jag att sända en felfri pocket med posten kostnadsfritt.

Men tankevurporna i Huset vid sjön är inga misstag, de är byggda på ignorans och lathet. Därför tänker jag heller inte ge filmen mer än en tvåa i betyg.

Tuesday bloody Tuesday

Manuset börjar oroa mig.

Tänk om det är helt värdelöst? Tänk om jag bara hade superflax senast? Tänk om jag blir utskrattad för det här när det kommer ut? Tänk om jag blir utskrattad redan på manusnivå, att det aldrig ens kommer ut?

För grejen är den att det inte finns en enda människa som läst det jag skrivit än. Det kan vara hur värdelöst som helst. Eller nja, det kan det väl inte eftersom jag ändå besitter en viss tilltro till mig själv, men tänk om det är tråkigt, ointressant, omöjligt att ta till sitt hjärta?

Jag vet att problemet är lätt avhjälpt. Det är ju bara att låta någon läsa för. Men jag tycker att det känns läskigt. Särskilt när det inte är färdigt, när jag inte vet riktigt vart det ska ta vägen, när jag inte kan bestämma mig för om en av karaktärerna ska vara jag, du eller han, när jag inte vet riktigt hur det ska sluta ännu, när texten bara består av 232 782 tecken, och jag känner att den nog behöver vara åtminstone 360 000 innan jag når mål. Dannyboy hade 339 750. Jag kan väl inte skriva en kortare bok den här gången? Eller kan jag det? Äh textlängden spelar väl ingen roll men jag måste ju åtminstone ha ett slut? Cirkeln måste slutas, saker måste få gå sin gilla gång, säcken måste knytas ihop, jag vägrar låta det bara rinna ut i intet. Jag hatar såna böcker. Nä, nej det gör jag inte men jag vill inte skriva en sån.

Men jag vet att jag måste låta någon läsa. Någon måste ges tillfälle att säga nä men hörru du vad tror du du håller på med egentligen? Eller det här är ruskigt bra. Eller jag gillar det, men … Eller … Ja eller något annat. Men det skrämmer mig. Måste fila lite mer på det först, ge det någon typ av stringens, någon typ av … genialitet. Om det går.

Som ni anar verkar min föresats när jag startade den här bloggen, att texten skulle vara klar den sista augusti, vara på väg att spolas rätt hårt ner i toaletten.

Chockad och bestört

Alltså, okej att det var rätt jäkla klantigt av SVT att låta Canal+ stå och rulla i bakgrunden när en porrfilm visades under en Rapportsändning natten till i söndags. Men när en SVT-chef i Expressen säger ”jag är chockad och bestört, det är för djävligt”, är det inte att dra moralpaniken lite väl långt efter något som helt uppenbart var ett misstag?

Resumés rubrik är också rätt rolig: SVT i chock efter porrscener i Rapport.

Dagens samhällsbarriär

staket.jpg

Inte nog med att jag tycker att folkpartiets valaffischer är lite otäcka i sitt svartvita uppmålande av hur fantastisk framtiden ska bli om de får styra och ställa med språkprover och buggning och sånt, nu blockerar de dessutom mina chanser att gena genom det halvöppna gallerstaketet vid Odenplan när jag sprintar till tunnelbanan. Frihet? Yeah right.

Ett decennium för sent

Vid tvåtiden i natt stod jag och tittade ut över ett dansgolv på Mango på Sveavägen. Golvet var fullproppat med lyckliga indiekids, dansandes först till Camera Obscura och därefter – när lyckan exploderade i eufori – Håkan Hellström.

Och det enda jag kunde tänka när jag stod där med min öl i handen och beskådade lyckan var att det jag såg där ute var mig själv, det var Uppsala hösten 1995, det var Kennelklubben på Kalmar nation eller Piraya på Östgöta nation, men de euforiska killarna och tjejerna jag stirrade på nu var födda 1985, inte ett decennium tidigare. Och det var med en känsla av vemod jag insåg att jag inte känner mig hemma där längre.

För jag tror inte, som en kompis skrev till mig tidigare i veckan, att ålder bara är en siffra. Det är en barriär som man visserligen kan strunta högaktningsfullt i ibland, men ändå, det är en gräns som yttrar sig i värderingar, livsinställning och förmåga att kunna skaka av sig en bakfylla med en klackspark. Och jag tror att det är bra att det är så. För jag unnar dem där ute på dansgolvet sin tid i rampljuset. Jag menar inte att jag tänker försvinna från nattlivet, men det är deras tid där nu, jag känner mig obekväm när jag försöker trängas under lampskenet med dem och får för mig att de stirrar och undrar vem farbrorn tror att han är. Och aldrig har känslan varit så stark som när insikten träffade mig i stroboskopljusens utkant i natt, när jag såg mig själv i dem, men insåg att jag numera tillhör något annat.

Äh, nog ältat. Nu ska jag gå ner och kika på det långa bokbordet på Drottninggatan och fika med herr iPet.

Ja, varför kan jag inte dra åt?

Någon har sent i går kväll (alltså runt klockan elva på lördagskvällen) sökt på frasen

varför kan du inte dra åt

och hamnat hos mig.

Jag ser två alternativ. Endera har personen glömt att skriva ordet ’helvete’ eller ’kranen’. Jag vet inte riktigt vilket jag föredrar. Det skulle ju kunna vara ’pipsvängen’ också. Fast det är ju lite samma sak som helvetet, antar jag.

Nej, jag är nog lite för trött och kanske en aning för rund under fötterna för att fundera djupare kring det här. God natt.

Champagnenattning

Uuh. En redan bra kväll med lite öl och trevligt sällskap blev ännu trevligare i går när en vän bestämde att vi skulle fira vår kompis Andrea Reuter, som i går fick jobbet som ny filmrecensent på Filmkrönikan, med champagne. Jättebra idé klockan elva på kvällen på en parkbänk på Rörstrandsgatan överblickandes den stora tågbangården (och nu är jag helt allvarlig, det var ett otroligt trevligt och spontant och fantastiskt initiativ), men arrangemanget kändes sämre när klockan ringde 06.20 i morse. Ajaj i huvudet.

Oh well. Det jag egentligen tänkte skriva var i alla fall att min plan, att trots jag börjat jobba ska skriva minst en timme per dag, visserligen sprack i går kväll på grund av dessa aktiviteter, men i övrigt har gått över förväntan. Så boken tickar framåt. Men storyn börjar sväva iväg åt lite för olika håll, den måste stramas ihop snart, bli vassare, få mer … ja …

Nä, för stora tankar för tidigt på morgonen. Nu måste jag rusa till jobbet.

En bok för bara ett landskap

ebfa.gifFörlaget En bok för alla har sedan 1994 jobbat med att ge ut en serie med landskapsantologier. Sedan starten har 22 av landets landskap (eller ja, 21 landskap plus Stockholm för att vara exakt) betats av, och nu har turen äntligen kommit till Gästriklands litteratur. Och då får jag vara med!

Joråmenvisst, i dag fick jag hem ett brev som jag fick underteckna för att godkänna arrangemanget, som innebär att fyra sidor ur Dannyboy & kärleken hamnar i antologin, som sammanställts av gästrikeförfattaren Bernt-Olov Andersson. Boken trycks i 10 000 exemplar, och ska ges ut i november. I likhet med En bok för allas övriga utgivning blir även den här boken löjligt billig, jag tror att den kommer att kosta 50 kronor (med god hjälp av statligt stöd).

Utdraget är hämtat från en av de korta bitar ur romanen som utspelar sig i Sandviken, närmare bestämt ett samtal mellan den då 19-årige huvudpersonen och hans vän Josef, som på en parkbänk utanför Hotel Princess diskuterar elitism, begreppet ’att vara som folk’ samt huruvida man får frisedel om man börjar knarka.

Och ja just ja, man kan tydligen redan beställa detta otroliga epos hos Adlibris och Bokus. Titelinformationen är dock än så länge rätt bristfällig.

Om den manliga idiotin

I dagarna har två av landets mest flitiga och lästa bloggare, Isobel Hadley-Kamptz och Katrine Kielos, bestämt sig för att åtminstone tillfälligt sluta blogga. Orsaken? Till stor del på grund av att somliga idioter inte kan hålla sig från personliga påhopp i kommentarerna till inläggen, enligt de intervjuer som Sigge Eklund gjort med dem.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att överskatta vissa människors intelligens (tio månader som gruppchef på ett skyttekompani i Sollefteå fick mig att inse att många killar verkligen är genomsexistiska och kompletta idioter) men varför varför varför ska det vara så jävla svårt att respektera andra människors åsikter så pass mycket att man ger fan i att komma med nedsättande kommentarer vars syfte enbart är att skjuta någon i sank och punktera dem grundligt? Och det i anonym form dessutom?

Jag har så klart aldrig varit i närheten av något liknande det Isobel och Katrine troligen fått uppleva bland kommentarerna. Min blogg har ju, well, inte direkt i närheten lika många läsare, och som manlig, heterosexuell 30-nåntingkille är jag ju inte puckonas främsta måltavla heller, men jag tror ändå att flertalet bloggare med ojämna mellanrum får anonyma kommentarer med mer eller mindre hjärndött innehåll. I dag vid halv fyra skrev till exempel någon (självklart anonymt) kommentaren ”runka lugnt” till mitt första inlägg om min könssegregregerade bokhylla. Antar att personen i fråga syftade till att jag skrev att jag mestadels laddat mina låtlistor med kvinnlig musik i sommar. Fyndigt värre hörru. Höhö!

Min lösning är att ta bort de här kommentarerna. Någon tyckte vid ett tidigare tillfälle (i en ny anonym kommentar) att det var fegt när jag plockat bort ett påhopp. Mm, för det var ju därför jag skapade den här bloggen, jag vill vara en megafon för idioter.

Jag har läst såväl Isobel som Katrine med stort intresse. Ni är redan saknade.

UPPDATERING: Upptäckte just att Emma Gray Munthe också kommenterat bloggnedläggningarna i dag. Läs hennes beskrivning av vad man får utstå som snygg, framgångsrik och offentlig kvinna på det jämställda 2000-talet, och ni inser snart att mina runkproblem är rätt ringa.