Post Format

Misery loves company

Sitter och lyssnar på Marit Bergmans nya skiva samtidigt som jag är ute på morgonhalvan av min numera dagliga manusredigeringsrunda. I think it’s a rainbow känns som ett mer sorgset album än 2004 års Baby dry your eye, trots att man skulle kunna inbilla sig att regnbågar är gladare än tårfyllda ögon. Och sorgsenheten i Marits låtar får mig att tänka på temat i mitt eget skrivande.

För det är konstigt att det jag skriver är så fyllt av ledsamheter. För även om jag i söndags skrev om mitt melankoliska tillstånd och även i går verkade ha en liten släng av det, så anser jag ju mig själv i grund och botten vara en ganska så uppåt kille. Men när jag sätter mig ner och försöker skapa någon sorts litteratur är det som att den där gladheten är som bortblåst och ersätts med död, tårar och brustna hjärtan till höger och vänster.

Jag menar inte att jag aldrig kan skriva glada saker. Delar av Dannyboy var ju rena slapsticken. Eller kanske inte slapstick för den delen, men rätt så humoristiska i alla fall. Men i grunden är det ju en rätt så sorglig bok om svikna förhoppningar, omogenhet, liv som ändas för tidigt och kärlek som blivit sur och förvandlats till något mycket otrevligare.

dante.jpgOch då har jag ändå inte ens börjat beskriva boken jag nu sitter och filar på. Om den förra var bitterljuv så är den här detsamma, minus det ljuva. Jag förstår inte varför det blir så här. Jag tror inte att någon under de 160 sidor jag skrivit hittills har varit glad en enda gång. Mina karaktärer har visserligen setts skratta då och då, men det har mest varit åt eländet de upplever. Visst, jag kan tänka mig att det är lite som med Dantes Den gudomliga komedin, folk läser helvetesdelen men som jag minns det behövde vi knappt ens kika i skärselds- och paradisdelarna på litteraturvetenskapen för det är så sjukligt tråkigt att läsa om människor som går runt och svävar på moln. Det är roligare när det gör ont.

Jag menar dock inte att skrämma bort någon. Just nu är jag fylld av optimism att det kan bli riktigt bra. De senaste kapitlen jag gått igenom har känts precis som jag önskat att de ska göra. Det må vara ledsamt, men det är bra sorg. Tycker jag just nu i alla fall.

PS. Man kanske inte bör dra alltför stora växlar på att jag nämner herr Alighieri i samma andetag som mitt eget skrivande. Det enda vi rent konkret har gemensamt är att vi båda kallades Dante av våra mammor när vi var små. DS.

En kommentar

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.