Författare, skribent och bokbranschnörd
Något hände i torsdags vid Slussen. Någon mötte någon, någon tog farväl av någon, någon hade stämt träff med någon som inte dök upp. Jag vet inte vilket.
Det jag vet är dock att nu i kväll har någon sökt på
och hamnat hos mig.
Eller vänta nu. Jag jobbar ju där. Jag var vid Slussen i nio timmar i torsdags. Är det kanske ändå så som jag ibland inbillar mig – att allt verkligen handlar om mig när saker kommer kring?
Att efter jobbet komma hem från en lång promenad med lite småakut behov av ett toalettbesök samtidigt som man är väldigt hungrig och:
Hissen står snällt och väntar nere i trappuppgången.
…är en ovanligt trevlig måndag eftersom jag sopade hem vårt Emmytips på jobbet så det stänkte om det. Övriga tävlande hade inte skuggan av en chans. Utifrån respekt för de andra väljer jag att inte skriva ut hur det hela utföll siffermässigt.
Däremot kan ni läsa min facitartikel här.
Jag har varit övertygad ända sedan tanken om en filmatisering av Dannyboy & kärleken kom upp första gången att filmen måste inledas till tonerna av Pet Shop Boys Tonight is forever. Den inledande scenen, med huvudpersonens frackklädda flykt längs Uppsalas kullerstensbelagda gator ner mot stationen och vidare med tåg till Stockholm bort bort bort från allt och alla – det kändes helt givet att den måste ljudsättas till tonerna av låten som symboliserar hela handlingen.
Men så gick jag en långpromenad i lördags för att svettas bort tequilabakfyllan som flödade genom min kropp och insåg att jag kanske hade fel. Det kanske inte alls är så det ska börja. Det kanske ska börja med Ladytrons Destroy everything you touch. För texten till den stämmer ju också, faktum är att den i bokens inledning stämmer bättre än Pet Shop Boys till och med. Och det är en helt fantastisk låt att gå fort till – energin är löjligt smittande – hur jäkla bra lär den då inte vara att springa till? Att springa för sitt liv till när allt hopp är förlorat och det inte finns någon anledning att titta bakåt eftersom det ändå inte finns något där att se? När man åtminstone inbillar sig att där inte finns något? Och när man dessutom har frack på sig? God almighty, ju mer jag tänker på det desto mer upphetsad blir jag.
Jag lär säkerligen stöta på patrull när det gäller det här låtvalet. Men det är så jag känner i dag, det var så jag kände i går och i synnerhet i lördags när spritångorna under protest svettades ut ur mina porer. Att låten är från förra året när boken/filmen utspelar sig 2002 är ett problem, det erkänner jag. Men just nu vill jag ha den där och så är det bara och jag är redo att bete mig likt en sexåring för att få igenom det, det vill säga lägga mig ner på golvet och gallskrika. Vad nu det skulle ge för effekt i min lägenhet när det bara är jag här.
Visst skulle man kunna hävda att man kanske borde skriva klart manuset till filmen innan man ens börjar fundera över låtarna. Boring boring säger jag. Visionen är viktigast. Det här kommer att bli hur tufft och snyggt som helst. Mer Ladytron åt folket. Åtminstone en låt.
PS. Självklart skulle Tonight is forever vara med senare i filmen. Jag har ju inte helt tappat vettet. DS.
Efter att jag hade fått Dannyboy & kärleken antagen hos Forum för två och ett halvt år sedan följde en tid när det var lite osäkert huruvida boken skulle få heta så eller inte. Någon tyckte att titeln signalerade ungdomsbok istället för vuxenroman, medan någon annan ansåg att det var en kalasbra titel eftersom den är lätt att komma ihåg och sticker ut. Jag stod så klart på den senare sidan, romanen hade hetat så redan ett år innan jag skrev inledningsmeningen Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002 (som från början, i ärlighetens namn, var 2001) och jag hade ingen större lust att ändra det. Dessutom var titeln konkret insydd i romanens sista kapitel, och utan den knorren kände jag att boken skulle tappa en del.
Men innan jag fick besked från förlaget, jag tror det var i augusti 2004 i samband med att omslaget skulle bestämmas, så bollade jag med andra förslag. Eller rättare sagt, jag bollade med ett annat förslag – Tonight is forever.
Jag har alltid tyckt att den Pet Shop Boys-låten, från debuten Please 1986, är en av duons bästa alster någonsin. Och det var visserligen aldrig planerat så, men Dannyboy & kärleken kom ändå att utvecklas till en roman som temamässigt följer i Neil Tennants spår i sökandet efter den där perfekta natten som framstår som evig under tiden den pågår. Så det var nödutgången.
Nu behövde jag aldrig ens dryfta de tankarna. Titeln blev kvar. Kanske var det bra, kanske var det dåligt, jag vet inte. Men det är min titel i alla fall. Eller ja, min och iPets, för i sanningens namn var det faktiskt han som kom på den, någon gång under hösten 1999. Det är åtminstone så jag minns det.
Så kom den åter då, värmen. Det är ju inte juliklass på siffrorna, men med tanke på att jag redan gnällt en gång i ett inlägg i dag, så kan jag väl lika gärna fortsätta på samma bana. Snälla snälla kan det inte bli höst nu? Fina löv, sval luft och bättre arbetsklimat. Kom, kom nu genast.
Fast okej då, det var rätt najs att gå på promenad i det fina vädret tidigare i dag. Men nu är jag inne igen, och skulle vilja beställa hällregn från han där uppe.
Och om det inte syns, så är det alltså inomhustemperaturen underst.
Påminn mig nästa gång jag dricker alkohol att det aldrig aldrig aldrig är en bra idé att yttra frasen vi tar väl tre tequila till de här ölen också, sagt på ett sätt så att det inte blir en fråga, utan mer ett konstaterande. När man därefter, när Jose Cuervo vilar tryggt i magen, direkt säger jaha, vem tar nästa omgång då, återigen med en ton som gör det klart att frågan egentligen är en order, borde det enda rimliga straffet vara nackskott.
Jag är således lite ynklig i dag.
Tog mod till mig och mejlade förlaget i går, och berättade att de skulle få se vad jag åstadkommit hittills åtminstone inom några veckor, cirka ungefär två eller något sånt, kanske, var väl ungefär så pass precis jag klarade av att vara.
För att stryka min kära redaktör lite medhårs, så bjöd jag i alla fall på vad jag har tänkt att boken ska heta, alltså Vi har redan sagt hej då. Svaret löd ”Det är svårt att säga något om titeln utan att veta så mycket om innehållet, men jag gillar tonen i den.” Ha!
Grönt ljus, eller mnja – orange i alla fall, för de första 24 tecknen. Bara 234106 (inklusive blanksteg) kvar att få okejade med andra ord.
Saxat ur pressmeddelande från P3 i går eftermiddag:
P3 Live med Pet Shop Boys
P3 fredag 25 aug kl 21:03-22:00
Pet Shop Boys är ett av världens mest kritikerrosade och försäljningsmässigt framgångsrika band. Den brittiska duon har de senaste tjugofem åren lyckats hålla sig i den trendkänsliga discopopens främsta led! P3 Live sänder fredag 25 augusti en exklusiv konsert som spelades in inför en speciellt inbjuden publik på Mermaid Theatre i London. Tillsammans med The BBC Concert Orchestra och gästartister som Trevor Horn, Rufus Wainwright och Robbie Williams framförde Pet Shop Boys en radda PSB-klassiker samt några stycken från albumet Fundamental som kom i början av sommaren.
Tyvärr tror jag inte att jag själv har har möjlighet att höra det i kväll, men som tur är har ju SR en ypperlig webbradio för efterhandslyssning. Tune in!
Överkurs: Nej, bilden är inte ny. Men de som kan sin Okej-historik ser ju att just det här otroligt tuffa fotot var med i tidningen som affisch hösten 1987. Jag har den fortfarande, numera inramad, på väggen i mitt vardagsrum.
Shit vad jag bloggar i dag. Hittade via Populärkulturjunkien en läsvärd krönika i Expressen om det idiotiska mobilpratarförbudet i vissa delar av tunnelbanan som infördes den här veckan.
När nu Stockholm som en av få städer i världen faktiskt har fullständig mobiltäckning i tunnelbanan, är det inte då rätt korkat att förbjuda användandet av det? Okej att det inte gäller överallt, men kom igen. Jag brukar sällan låta som en liberal förbudshatare, men det här tycker jag faktiskt är riktigt riktigt dumt.
Tydligen så gäller dock inte förbudet för synskadade enligt SL:s informationssida. Och jag som inte ens har glasögon.
Det är som ett gift. Jag kan inte sluta fascineras över vilka konstiga saker folk söker efter på Google. I dag har någon skrivit in
och hamnat hos mig. Ledsen att jag inte kunde ge något svar.
Frågan är ju om personen sökte efter den här typen av b-boy, eller de här tjommarna?
Vardagsvandalism i Vasastan. Del två i en serie om minst två avsnitt.
I dag: Odengatan, kvarteret mellan Dalagatan och Västmannagatan.