Post Format

Vilse bland minnets stigar

Jag började fundera på det här med noveller i dag, huruvida jag någonsin skrivit några. Gav mig i kast med min hårddisk och började rota runt bland mina textmappar och dokument. Jag vet att jag vid ett tillfälle faktiskt skrivit en novell på typ en sida i slutet av nittiotalet nån gång, en novell som jag mejlade in till Frank i P3 något år senare (våren 2000 bör det ha varit) och som blev uppläst där, faktiskt av Marcus Birro tror jag, men grejen var den att jag aldrig hörde det där programmet själv, en klasskamrat berättade om det för mig i efterhand, att de hade läst upp en novell som slutade

Jag är universums härskare och jag tänker inte gå hem ensam i kväll.

vilket jag såg som en lite för stor slump än vad som var möjligt ifall den inte var min, för det var just så det jag hade skrivit slutade. Har jag för mig. För grejen är att jag inte hittade den igen nu när jag letade. Hm, den borde finnas här någonstans.

Hur som helst, det här var ett stickspår. För det jag istället fastnade för i går kväll när jag rotade runt i mitt förflutna var den oerhörda mängd text jag uppenbarligen producerade mellan åren 1997 och 2000 ungefär, alltså fram till att jag började på Dannyboy. Så mycket som jag har glömt, så mycket som jag önskar att jag hade låtit vara glömt. För hjälp vilket pretentiöst dravel som ligger och skräpar här och där.

Men ändå kan jag inte låta bli att fascineras av vad jag hittade. För om vi säger så här – visst, det finns grejer i min första (utgivna) roman som helt klart är based on a true story, även om det mesta är fiffel och båg – men cheezus vilken skruvad bekännelseakt mitt tidigare romanförsök, det som skulle bli den stora romanen om Uppsalas studentliv men som jag gav upp halvvägs eftersom jag insåg att det låg för nära mig i tiden, är. Det är en informationschock om mina första två Uppsalaår utan dess like, det är nästan så att det börjar overloadspraka i skallen när jag läser det. Jag hade blivit flådd levande om det där hade tryckts. Tur att jag aldrig blev klar.

Samtidigt är det fascinerande att se hur annorlunda de bitar av Uppsalaromanen som till sist faktiskt hamnade i Dannyboy såg ut från början (en del av tillbakablickarna är klippta därifrån). För att inte tala om i vilken annorlunda kontext de då befann sig i. Dessutom är det det närmaste en dagbok jag någonsin kommit, även om en del av det här också är fiktion. Hoppas jag.

Dessutom upptäckte jag något oväntat, som faktiskt stör mig lite. Det tolfte och sista kapitlet i den oavslutade romanen är skapat den 26 mars 2001 (det första började jag tydligen på runt millennieskiftet). Jag vet att jag började med Dannyboy efter att jag hade gett upp Uppsalaboken. Det betyder att jag inte började skriva på den förrän senvåren 2001, tidigast. Jag har gått omkring och varit helt övertygad om att jag började nästan ett helt år tidigare, jag skrev det ju för sjutton i en kommentar så sent som i onsdags.

Ur led är tiden.

2 kommentarer

  1. aaah, underbart att du började tänka på de gamla tiderna och kom på att du mindes fel. minnet är en lurig jävel.

    jag menar.

    var går gränen? hur vet man vad som har hänt och vad man tror har hänt fast de inte har, det trots att man verkligen KOMMER IHÅG (tror man)?

    Reply

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.