Hemvändarfixen (2)

J har bangat.

Jag stannar hemma och chillar.

Mes. Jag tänker aldrig aldrig aldrig förlåta honom. Men som tur är verkar det finnas andra som är sanna vänner.

Jag sitter i min mammas soffa, dricker en öl och slötittar på tv. Mamma sitter bredvid och skrattar lite åt Harry Potter. Sandviken ser väldigt mörkt ut där utanför. Det snöade lite i morse, men när vi åkte hem från pappa för några timmar sedan föll ett lätt duggregn över världen. Förra året var det tio grader kallt har jag för mig. Och så säger de att inget någonsin förändras.

Så det blir en hemvändarutgång ändå. Hur den slutar vete gudarna. Det brukar vara så.

Hemvändarfixen

Julen är nog det mest repetitiva jag har i mitt liv. Jag kan inte erinra mig att en enda jul sedan jag flyttade hemifrån för elva år sedan sett annorlunda ut. De följer ett så exakt mönster att det inte finns någon som helst anledning att färdas in i minnets vrår för att erinra dem, man kan göra dem med förbundna ögon med öronproppar istoppade istället, varför man nu skulle vilja göra det. Klapparna må variera, men rörelsemönstret är detsamma – tåg till Gävle och därefter en rörelse västerut genom Gästrikland via Sandviken mot Kungsgården, och sedan samma väg tillbaka. Julaftons dag hos mamma i Sandviken, julaftons kväll hos pappa i Kungsgården, åter till mamma framåt juldagens seneftermiddag och efterföljande hemvändarutgång i Sandviken varefter annandagen spenderas i bakfyllans tecken för hemfärd mot Stockholm endera samma kväll eller förmiddagen därpå. I elva år, utan större variation. Det är tryggt, jag gillar det och vill inte ha det på något annat sätt för förändring skulle vara av ondo.

Just i år verkar dock kvällens utgång osäker eftersom min trognaste vän i avseendet för någon vecka sedan skrev vi hade ju så jävla tråkigt på Princess förra året och jag sa ja men vi behöver väl inte gå dit, vi kan väl bara gå till Lillpuben och dricka öl, det var ju jättetrevligt där för två år sedan och får svaret nä jag vet inte jag är skeptisk får jag tyvärr erkänna varefter paniken börjar bubbla i mig för förändring är ju av ondo och jag vet inte hur jag kommer att tänka känna agera om jag inte får min årliga trygghetsfix och en efter en har de fallit ifrån och visst vi var så jävla fel på Princess förra året men det finns ju trevliga hemvändare, de måste finnas för de kan ju inte bara ha slutat existera, det måste väl ändå fortfarande finnas några som inte fallit ner i familjelivets svarta vuxenhål? Det är väl inte bara jag kvar?

Visserligen jobbar jag i morgon, åker ner till Stockholm redan vid elvatiden och skulle må väldigt bra av att inte dricka på gästrikevis i kväll, särskilt nu när James Brown gått och dött och vi måste skriva om honom och jaga kommentarer. Men det har inte med saken att göra. Jag kommer att få panik. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga äh jag bryr mig inte. Inte när man bara är hemma två gånger om året och aldrig aldrig aldrig skulle komma på tanken att gå ut här vid ett annat tillfälle. Så jag måste. Vi måste. Hör du det J? Jag kommer aldrig aldrig aldrig att förlåta dig om du bangar.

God jul i spandexbrallor

julgran.jpgSnön ligger vit på taken och bara Daniel är vaken. Nej, gräset är grönt, det är fem grader varmt och jag hör mamma vissla i duschen, men i övrigt är allt jag skriver sant. Julen är här, Sandviken står kvar och julgranen är tänd och klapparna ligger där under men inte mina för jag har som vanligt glömt att köpa klisterlappar så jag får snylta av mammas senare och jag hoppas att jag kommer ihåg vem som skulle ha vad utifrån formen på paketen. Hon är för övrigt skeptisk till att Åhléns skulle vara öppet i dag, så det blir nog till att knata bort till ICA Kvantum och köpa den sista julklappen. Fantastiskt.

Alvplågan som gisslat internet den senaste veckan nådde även mig. Min kollega Therese alvade mig på jobbet i fredags när julnyhetstorkan satte in, jag bifogar länken här. På personalfesten på nationen hösten 1995 var jag för övrigt utklädd till Peter Pan och var inte allt för olik den dansande jeppen framåt natten även om jag inte var randig. Åh, jag minns de åtsmitande gröna spandexbyxorna och att Tingeling tyckte att jag hade väldigt snygga lår. Oh the memories.

Oj, nu hör jag julgröten kalla på mig från köket. En fantastiskt god jul till er alla!

Kom-ihåg-lista

Vattna blommorna. Check.

Lappa ett par jeans. Check.

Välta en skurhink på diskbänken så att ett glas fyllt med brusmagnecyl trillar ner på golvet och går i tusen bitar och gör det väldigt blött på köksgolvet. Check.

Dammsuga. Check.

Chatta med min syster. Check.

Äta mat och kolla på ett halvt Arkiv X-avsnitt. Check.

Ladda mobilen. Check.

Packa väskan. Check.

Betala räkningar. Check.

Lyssna på den hemliga jullåtslistan två varv. Check.

Tvätta och hänga tvätt så att jag har något rent att ha på mig när jag kommer hem igen. Check.

Nästan glömma att vattna julstjärnan på vardagsrumsbordet men komma ihåg den precis innan jag ska åka. Check.

Borsta tänderna. Check.

Skriva ett blogginlägg innan jag packar ner datorn. Check.

Mot Gästrikland!

Lägg ut! Lägg ut!

Jag måste verkligen komma ihåg att vattna blommorna innan jag åker. De ser redan ledsna ut. Om jag inte gör något åt det kommer jag att mötas av en katastrof när jag kommer åter. Måste. Om jag ställer vattenkannan på vardagsrumsgolvet kommer jag nog ihåg. Man skulle ju också kunna hävda att jag borde vattna redan nu, på sekunden, istället för att ligga i sängen och teoretisera kring det. Men det är just det, jag ligger i sängen under det varma täcket och det känns otroligt oinspirerande att gå upp och ställa sig och vattna. Och det finns ju inte en chans i världen att jag glömmer det nu när jag skrivit det här. Världens mest spridda post it-lapp, i teorin uppsatt på varje internetansluten dator i hela världen.

Middag hos iPet i går, som visserligen inte bjöd på julmat men ändå som vanligt snodde ihop något fantastiskt trevligt. Efteråt drack vi 70-procentig absint, något jag mycket väl kan känna i skallen i dag som en hårt åtsittande och skavande tomteluva. Därefter två väldigt motsägande sms angående möjligheterna att komma in på Ugglan, där Concretes, som jag tycker gjorde årets bästa svenska skiva vid sidan av Anna Ternheim, höll hov. Verkar kört just nu dessvärre sa det ena, fem meter väldigt lös kö sa det andra. 40 minuter senare hade vi bestämt oss för det andra, och sms-författarna hade visserligen bara hunnit två av de fem meterna framåt under den tiden, men de sista tre som vi joinade på gick rätt fort. Konserten var dock slut i samma ögonblick som vi kom in men de hade fortfarande öl i baren vilket ju alltid är det viktigaste och jag spelade bara rundpingis en gång och det gick inget vidare men vem hade förväntat sig något annat när de av någon bisarr anledning hade fått för sig att spela medsols istället för motsols, vilket födde en diskussion angående huruvida jag var autistisk eller inte som ansåg att man inte kunde spela åt det hållet. So be it. Men basist-Martin sa att nya skivan skulle komma i mars eller något sånt i alla fall.

chatt.jpgHo ho! säger iPet i chatten och jag svarar Hohoho! vilket tydligen var en så stark respons att han inte kan komma på något mer att skriva för han tystnar ett tag innan han får ur sig Hur mås det på Vegagatan i dag? och jag svarar Jodå, jag sitter och bloggar om det här chattsamtalet vilket visserligen är en lögn eftersom jag ligger, men ändå rätt meta om jag får säga det själv. Då gäller det att välja sina ord svarar han, Jo, allt går obönhörligen ut replikerar jag och börjar i mitt sinne fundera på om han öppnat Ingvar Oldsberg ännu, varefter internetcensurbyrån griper in och med ett totalt rättsvidrigt ingrepp förvandlar hans nästa chattbubbla till total jibberich varefter han snabbt bubblar ur sig Lägg ut! Lägg ut! och jag svarar Där satte du mig allt på pottan vilket väl var en rätt logisk utveckling på den chattningen.

Nej, jag har inte gett honom Ingvar Oldsberg i julklapp. Men han fick ett paket med Ingvar Oldsberg på. Väldigt fint om jag får säga det själv, undrar om han slitit bort honom ännu och skådat kvinnan på cd-omslaget istället. Tidningspapper är för övrigt väldigt underskattat som inslagspapper.

Undra om jag ska ta och vattna de där blommorna nu. Äta frukost. Slå in de sista klapparna. Dammsuga. Spela min jullåtslista som jag av vissa skäl inte kan publicera här eftersom det avslöjar vad som finns bakom Ingvar Oldsbergs trygga nuna, vilket jag väl delvis gjort nu i alla fall. Sorry för det iPet, men konsten framför allt.

Alla tankar är bra tankar

Telefonsamtal torsdag kväll, klockan 18.59:

– Morgan.
– Hej det är Daniel.
– Daniel! Åh vad glad jag blir när du ringer. Jag har tänkt så mycket på dig i dag.
– Jaha? Ja vad trevligt. Vad … hur kommer det sig?
– Äh, ja … jo jag känner mig sjuk och lite ensam.
– Och det fick dig att tänka på mig?
– Eh. Jaa?

Det känns fint att göra avtryck.

Det är mest ångest i min arvedel

God damn it! Jag kan inte komma på ett kommatecken till om minnets vindlingar. Tro mig, jag har försökt. Något ynka. Något litet. Något vadsomfuckinghelst så här på morgonkvisten. Men det går inte. Det är stopp. Minnet om minnena har tagit slut. Det är över. Jag är slut, över, borta, finito. Fed up. Over and out. Good bye. Ångest.

Kanske är det för att jag i går kväll när jag kom hem tog mig mod och sopade ihop bilderna och lade tillbaka dem i lådan och placerade den ovanpå en av mina bokhyllor igen. Kanske satt det så ytligt, det bitterljuva. Kanske var det så enkelt att sopa undan. Eller så är det verkligen slut nu. Över. Jag har nått framtiden och kommer aldrig igen att titta åter förrän det är dags att summera tillvaron någon gång långt borta i en tid jag förhoppningsvis inte ens kan ana ens under hypnos och berusning. Ja, så är det nog.

alifeinpop.jpgJag har också ångest för att jag trots fem veckors ägande fortfarande inte har sett Pet Shop Boys-dokumentären A life in pop. Kanske är det för att jag inte tror att det finns något vettigt kvar att se när jag väl sett den. Vägens ände. Slutet. I mellandagarna. Kanske.

För att inte tala om ångesten för att jag fortfarande inte har beställt Catalogue.

Tanken om graviditeten från i går håller för övrigt ännu. Får jag bara lite tid att skriva tror jag det kommer att ta fart nu. Oh joy.

Tänk om hon är med barn?

Jag vaknade med ett ryck vid halv fyra i morse. En enda tanke dunkade i mitt huvud. Tänk om hon är med barn?

Jag brukar vakna till vid den tiden. Kanske lite senare ibland, men nästan aldrig efter fyra. När dygnet är som mörkast är sinnet likaså, och tankarna brukar kretsa kring att jag aldrig aldrig aldrig kommer att få ihop bok nummer två. No fucking way. Men i natt: Tänk om hon är med barn? Och sällan har jag blivit så glad som när jag insåg att jo, det är hon nog.

För jag pratar så klart inte om något jag lyckats ställa till med rent fysiskt. Jag pratar om boken. Om hur jag ska få en inledning som hotade att bli stereotyp att bli något helt annat. Om att få kvinnan i sammanhanget att gå från att vara den passiva till att attackera utan att killen ifråga aldrig ens rört vid hennes hud, än mindre rullat runt utan kläder med henne i opassande positioner. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar men det är nog ungefär så pass konkret jag tänker vara nu. För jo, hon är med barn. Och det förändrar allt.

In other news så skriver DN i dag i en artikel om Situation Sthlm att tidningen blivit en plantskola för nya skribenter, att flera senare debuterat med böcker, och nämner Sara Stridsberg och Tobias Lindquist. Jättefint, men what about Peter? Och what about ME?! Bah.

Tillbaka till framtiden (2)

Det är klart att jag uppskattar nutiden också. Hur skulle jag annars kunna älska Tillbaka till framtiden-trilogin över nästan allt annat i filmväg? Nutiden är fantastisk, framtiden likaså.

Problemet är bara att den är rätt hopplös att romantisera kring. Det är i det förflutna det brustna finns – det som inte blev och det som inte borde ha blivit. Trots detta skriver jag uteslutande mina skönlitterära texter i presens nu för tiden. Jag gjorde det inte när jag var yngre. Således kan man dra slutsatsen att min fascination för den tid som flytt minskat, och att jag snart kommer att drömma om framtiden istället.

Men fortfarande tänker jag på det som varit. När jag vandrade hem från jobbet i går kväll föll snön över Stockholm, och på min vandring norrut genom Gamla stan var det nästan julstämning på Västerlånggatan. Jag var pratsjuk och försökte ringa några vänner, men de var på julbord med sina jobb eller på väg till vänner för att bjudas på middag. Så jag vandrade genom staden i ensamhet tillsammans med alla andra och tänkte på jular som passerat, nyår som firats och tid som förflutit.

Jularna är dock som åren efter att man slutat plugga, omöjliga att särskilja eftersom de i princip ser likadana ut. Uppsalaåren är enklare, livet kunde lätt sorteras när man gjorde något nytt varje termin. Våren -96 historia och nationstidningsredaktör, hösten -97 littvet C och barmästare, våren -99 statsvetenskap och … ja, det långa avskedet. Lätta att särskilja och enkla att bevurma eftersom ramarna var så unika. Men säg hösten -03 och jag står som ett frågetecken. Jag jobbade. Och bodde någonstans. Och gjorde väl något förutom att jobba. Vad? Beats me.

Men minnet minnet minnet. Min nya bok utspelar sig kring jul och nyår, i nuläget tar den avstamp i november och slutar väl förhoppningsvis någon gång i januari. Och minnet kommer att spela en viktig roll, viktigare än jag tidigare trott eftersom jag hade hoppats undvika det den här gången, ville inte upprepa formeln jag använde i förra boken, men det är väl ingen idé att hymla, jag är den jag är och min huvudperson blir inte kvitt sin dåtid hur han än beter sig, även om jag försöker distansera honom från mig själv genom att skriva i tredjeperson den här gången. Och fotona ligger kvar på mitt golv som en påminnelse om hur saker och ting står till. Hur de är och kommer att fortsätta vara.

Eller nej för den delen, det kan inte alls sluta i januari, är jag helt dum i huvudet? Historien kräver mycket längre tid nu, i den förra versionen fungerade det, inte nu. I ärlighetens namn vet jag inte när den ska sluta, eller när den är klar. Fast jag grunnar på ett nyårslöfte som ska bringa klarhet i frågan. Men med tanke på hur jag hållit mina tidigare romandeadlines lär väl ingen tro på det i alla fall.

Skrev en och en halv sida i går. Vi får se om jag spöar det i dag.

PS. iPet är bedårande söt på bild i DN i dag. Glöm att ljudboken skulle vara årets julklapp, spring och köp Pol Pots leende istället. Och så tar ni med Dannyboy & kärleken som pocketbonus – vi finns båda med i båda. Julen blir inte bättre än så 2006. DS.

Junkie

Jag försökte plocka ihop fotona i går. Jag kommer inte att hinna scanna dem före jul ändå. Och på golvet i vardagsrummet gör de föga nytta, de försätter mig i en konstig sinnesstämning, jag drömmer om det som varit och inte varit och blandar ihop fiktion med verklighet på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var som mest nergrottad i Dannyboys värld. Det är förvirrande, inte helt sunt. Jag lever ju ändå nu, jag befinner mig ju ändå här.

Men det går inte. För där på golvet ligger boken jag vill skriva. Det är ju där den är, boken romanen berättelsen historien. Nej rättelse – det är ju där de är, böckerna romanerna berättelserna historierna. Det finns så mycket verklighet utspridd huller om buller på mitt golv att det räcker till ett helt liv av fantasier.

Som fotot från en nyårsfest tagen i en annan tillvaro i en annan stad där en ytlig bekant ler in i kameran trots att hennes uppmärksamhet verkar riktad mot något utanför bildens kant. Hon som två år senare när tillvaron förändrats till en annan sa du verkar alltid så överlägsen till mig en söndagskväll i en soffa efter att vi sprungit på varandra av en slump några timmar tidigare och jag av någon anledning okänd för oss båda följt med till hennes lägenhet trots att vi aldrig ens pratat på tu man hand tidigare. Nej, alkohol var inte inblandat för solen hade inte ens gått ner när vi på novembereftermiddagen vandrade genom staden mot hennes hem och det var som sagt söndag och nej, vi hade inte engagerat oss i syndiga företeelser av något slag, det kom först flera dagar senare. Jag tittade förvånat och kanske lite ledset på henne och visste inte vad jag skulle svara för hur förklarar man att överlägsenhet egentligen är osäkerhet som förvrider ansiktet och kroppsspråket och gör det som syns falskt? Några dagar senare syndade vi och tiden gick och småningom rann allt ut i den sporadiska sanden och ingen av oss var väl egentligen ledsen över det eftersom det är så livet är ibland och vi var inga barn längre, inte helt i alla fall. Men det ligger en bok där, i ett oskyldigt foto från förra årtusendet som jag troligen inte ens tog själv och som inte har en aning om vad som komma ska ligger början på en berättelse om en historia som inte blev mer än ett par månader gammal hur man än ser på det, men som nästan rör mig till tårar när jag ser den, inte för att jag önskar henne åter utan för att det är sådan jag är.

londonbaten.jpgEller den svartvita bilden där jag står på båtdäcket drickandes en Coca Cola på väg från Göteborg med destination Harwich, triggad av en tonårsförälskelse till Saint Etienne och deras fanatiska kärlek till London och en stor guide till den brittiska huvudstaden jag rivit loss ur Arbetarbladets fredagsbilaga och som ledsagade mig och min vän Jonas på vår första riktiga utlandsresa. En guide vars författare jag ett halvår senare skulle springa på av en slump i Uppsalas nattliv och som jag sju år senare skulle komma att inkorporera i ett par episoder i handlingen i Dannyboy på ett sätt som jag inte borde skriva ut här eftersom det då går att koppla ihop den verkliga personen med fiktionen om man är enträgen. Och okej då, just den berättelsen blev faktiskt en bok eller åtminstone en episod i en bok, men fotot bär på fler historier, som Chelsea på det bisarra diskoteket Hippodrome, a girl so great they named the team after her, eller den homosexuelle indiske skoförsäljaren som sa but if you really want, we could just talk när han upptäckt vår skepsis efter att han bjudit med oss på ett enkönat swingersparty trots att vi bara ville köpa skor, eller

Nej det räcker nu. Men det finns en bok där också. Och det finns hundratals bilder likt den, bilder som berättar så många historier att mitt kortklippta huvud ömmar.

Främst gör dock fotona mig lite ledsen på det där bitterljuva sättet jag älskar att frossa i emellanåt. För jag känner att så länge de ligger spridda över golvet är de som en black om min fot. Jag kommer inte undan. Jag kommer inte undan minnena och de berättelser de bär på. Och jag vet heller inte om jag ens borde försöka fly. Kanske går inte ett författarskap ut på att man ska gå vidare. Kanske handlar allt bara om det journalistiska mantrat gräv där du står. Och nu står jag ju bokstavligen i min egen förvirrade hjärna. Eller nej, den ligger utspridd framför mig för jag sitter i soffan och skriver det här, men som kloka och ansvarsfulla människor förstår ni vad jag talar om.

De får ligga kvar. Tills vidare får de ligga där som en påminnelse om något som kanske kan bli, något som kanske kan bli bra. Eller så är de bara början till mitt grandiosa misslyckande.

Nu ska jag skriva lite. Måste inte gå till jobbet förrän om en timme.

De viktiga frågorna, de stora händelserna

När vi nu går in i den grönaste julslutspurtsveckan någonsin tack vare våra giftutsläpp i atmosfären, känns det ändå fint att min blogg är något av googlarnas mecka när det kommer till de viktiga frågorna:

Varför har vi julgran?

Varför har vi tomte?

In other news kan jag meddela att gårdagens viktigaste händelse var att jag efter sisådär 7000 bedrövelser lyckades få mobilen att fungera som surfmodem till datorn igen. Livet känns genast mycket lättare, trycket över bröstet släpper. Nästan.

Uppdatering: Nu har någon sökt på

Ulf Lundell Jack tomte

och hamnat hos mig också. Oh the christmas fun just keeps coming!

Är det en tomte med i boken, eller är googlaren ute efter att hyra Ulf Lundell på julafton? Beats me, för nej – trots att det i rätt många recensioner av min roman drogs paralleller till Jack, så har jag aldrig läst en rad av mannen i fråga. Det har helt enkelt aldrig blivit av bara.

Helgsummering

Nej, den är ju inte över än. Men jag ska för första gången på sex dagar jobba i dag, så man kan ju lika gärna summera nu, innan man går ner i gruvan.

haveri.jpgLekte jul i fredags kväll. Det slutade med ett litet ljushaveri, jag vet inte vad jag gjorde för fel. Chattade med Morgan som slog ett slag för Run DMC:s Christmas with Hollis som den ultimata jullåten, och citerade Die hard för att bevisa det. Fair enough. Lördagen bjöd på brunch på Kompott så till den grad att jag blev illamående, förvirrat letande efter en julklapp, bokläsning och därefter färd till Sickla där jag bjöds på lasagne och marängsviss så till den grad att jag åter vacklade på illamåendets gräns. Åkte hem genom natten och hamnade mitt i ett ungdomsgäng vars alkoholkonsumtion redan närmade sig löjets gräns trots att klockan bara var elva när vi nådde Slussen. Fyra av dem låg nog och kräktes före midnatt.

Och nu jobb. P1 spelar Pet Shop Boys jullåt It doesn’t often snow at christmas, som väl aldrig lär toppa någon lista men är en charmig bagatell som ursprungligen levererades som ett julkort 1998 (eller var det det mytiska 1997?) om man var medlem i deras fanklubb. Eftersom jag hade glömt betala avgiften några månader tidigare (vid den här tiden var man tvungen att gå och växla till pund på banken och skicka i ett brev till England) fick jag aldrig skivan. Jag har den således bara som mp3. Det är en av de saker som grämer mig mest här i livet. Den går väl att få tag på på Ebay antar jag. Men det finns gränser även för mig.

Glad tredje advent på er.