Daniel Åberg

Ibland blir man glad för det lilla. Någon har sökt på att romantisera livet och hamnat hos mig. Jag som bara trodde att jag romantiserade det förflutna. Men det är alltså tillvaron i stort. Oh joy.

Åter i Stockholm. Åter på jobbet. Åter till vardagen.

Det blev en bra jul med fina klappar och bara lagom för mycket mat. Och Sandviken vann annandagsbandyn. Vad mer kan en enkel gästrikeson begära?

Kör du cross?

När jag hör frågan i kön till Underbar i Sandviken tar jag raskt upp mobilen och skriver in den i telefonen. Det är killen framför mig i kön som ställer den till han som hamnat bredvid mig. Nej, men jag körde gocart i några år, svarar han. Längre hör jag inte, jag har fullt upp med att anteckna.

Senare under kvällen tar jag fram min mobil och filmar dansgolvet, där det gröna stroboskopljuset smattrar fram till tonerna av Hips don’t lie om och om igen, känns det i alla fall som. Jag tar en del kort, tycker att det är jätteroligt. Småstadsvansinnet måste dokumenteras, även om rökmaskinen gör det svårt att få några bra bilder och när vimmelfotografen frågar om han får ta en bild på oss säger jag självklart och tänker att fan vad tuffa och roliga vi är som kan vara avslappnade i den här miljön som vi egentligen skrattar åt.

Men efter ett tag lägger sig en fadd smak i min mun. Vad är det jag tycker är så roligt med det här egentligen? Vad är egentligen skillnaden? Sure, jag tycker verkligen att det är vansinne när en bekant frågar mig tycker du de där tjejerna är fräscha? och jag svarar tja, de är väl söta på ett så där småstadsaktigt sätt, men jag tycker de ser rätt banala ut, jag tycker nog hon är sötare i sånt fall, och nickar mot en rödlockig tjej en bit bort som mer ser ut att höra hemma på Södra teatern. Hon? frågar han skeptiskt, och fortsätter hon är en sån som inte vaxar bikinilinjen varje dag, det ser man ju, jag vill ha fräscha tjejer. Visst, det är ytligt och lite osmakligt, men konversationen förs varje helg i Stockholm också och har egentligen inget med Sandviken att göra.

Så vad är egentligen skillnaden? Jag vet inte. Jämt när jag är i Gästrikland eller befinner mig i sammanhang som påminner om Sandviken inser jag hur jävla lätt det är att göra sig rolig över småstaden och allt som följer den i kläderna, frisyrerna, dialekterna, attityderna, värderingarna och allt det andra som är så jävla fucking superlätt att skratta sig blå åt när man lämnat det och tagit sig vidare till en annan tillvaro. En högre tillvaro. En bättre tillvaro. Inbillar man sig.

Men jag vet inte. Samtidigt som jag vägrar bli en del av småstaden igen kan jag inte låta bli att på min vandring hemåt från Underbar som jag tröttnar på efter en dryg timme ta en sväng genom det jag lämnade bakom. Jag går ner till stadshotellet Princess, som gjort sin femtioelfte renovering och ägarbyte och för tillfället heter Livingroom/Marquee. Jag har haft fantastiskt roligt där vet jag när jag går förbi de två entréerna och en tjej i tunn blus gråter sittande på stenmuren för att vakterna ansett henne vara för full och lett henne ut och nu är hon otröstlig för livet finns där inne och hon får inte vara med. Det här var även mina gator även om det var länge sedan nu och jag svänger runt hörnet upp mot Storgatan för att ta en sista titt in på Lillpuben, det närmaste Sandviken kommer en alternativ scen antar jag, innan jag går hem. Det är överfullt därinne och jag ser ett par gymnasieansikten jag minns men inte hejar på för det är enklast så, vi gick i parallellklass men jag slår ändå undan min blick, låtsas som att jag inte ser dem inte för att jag ogillar dem utan för att … nej jag har faktiskt ingen aning. Så går jag de sista 300 metrarna hem och är hos mamma igen. Mina systrar är kvar där nere. Mina vänner är kvar där nere, jag kan fortfarande se deras besvikna blickar när jag lämnar dem och går, jag är en banger och jag kan se i deras blickar att jag anser mig vara förmer när jag går och lämnar dem kvar. Jag är hemma trots att det är 20 mil hem och jag inte känner mig hemma.

Men vad är egentligen skillnaden? Människor är sig lika överallt. Jag tror verkligen det. Det är så här människor är och även om jag troligen aldrig kommer att sluta göra mig lustig över mitt ursprung så är det en så stor del av mig att jag vet att jag hycklar så jävla hårt varje gång jag gör det. Jag ser mig själv i dem och kanske är det bara överlevnadsinstinkten som får mig att resa mig ur mammas soffa för att ta tåget söderut igen i dag, just exakt precis nu.

J har bangat.

Jag stannar hemma och chillar.

Mes. Jag tänker aldrig aldrig aldrig förlåta honom. Men som tur är verkar det finnas andra som är sanna vänner.

Jag sitter i min mammas soffa, dricker en öl och slötittar på tv. Mamma sitter bredvid och skrattar lite åt Harry Potter. Sandviken ser väldigt mörkt ut där utanför. Det snöade lite i morse, men när vi åkte hem från pappa för några timmar sedan föll ett lätt duggregn över världen. Förra året var det tio grader kallt har jag för mig. Och så säger de att inget någonsin förändras.

Så det blir en hemvändarutgång ändå. Hur den slutar vete gudarna. Det brukar vara så.

Julen är nog det mest repetitiva jag har i mitt liv. Jag kan inte erinra mig att en enda jul sedan jag flyttade hemifrån för elva år sedan sett annorlunda ut. De följer ett så exakt mönster att det inte finns någon som helst anledning att färdas in i minnets vrår för att erinra dem, man kan göra dem med förbundna ögon med öronproppar istoppade istället, varför man nu skulle vilja göra det. Klapparna må variera, men rörelsemönstret är detsamma – tåg till Gävle och därefter en rörelse västerut genom Gästrikland via Sandviken mot Kungsgården, och sedan samma väg tillbaka. Julaftons dag hos mamma i Sandviken, julaftons kväll hos pappa i Kungsgården, åter till mamma framåt juldagens seneftermiddag och efterföljande hemvändarutgång i Sandviken varefter annandagen spenderas i bakfyllans tecken för hemfärd mot Stockholm endera samma kväll eller förmiddagen därpå. I elva år, utan större variation. Det är tryggt, jag gillar det och vill inte ha det på något annat sätt för förändring skulle vara av ondo.

Just i år verkar dock kvällens utgång osäker eftersom min trognaste vän i avseendet för någon vecka sedan skrev vi hade ju så jävla tråkigt på Princess förra året och jag sa ja men vi behöver väl inte gå dit, vi kan väl bara gå till Lillpuben och dricka öl, det var ju jättetrevligt där för två år sedan och får svaret nä jag vet inte jag är skeptisk får jag tyvärr erkänna varefter paniken börjar bubbla i mig för förändring är ju av ondo och jag vet inte hur jag kommer att tänka känna agera om jag inte får min årliga trygghetsfix och en efter en har de fallit ifrån och visst vi var så jävla fel på Princess förra året men det finns ju trevliga hemvändare, de måste finnas för de kan ju inte bara ha slutat existera, det måste väl ändå fortfarande finnas några som inte fallit ner i familjelivets svarta vuxenhål? Det är väl inte bara jag kvar?

Visserligen jobbar jag i morgon, åker ner till Stockholm redan vid elvatiden och skulle må väldigt bra av att inte dricka på gästrikevis i kväll, särskilt nu när James Brown gått och dött och vi måste skriva om honom och jaga kommentarer. Men det har inte med saken att göra. Jag kommer att få panik. Det går inte att bara rycka på axlarna och säga äh jag bryr mig inte. Inte när man bara är hemma två gånger om året och aldrig aldrig aldrig skulle komma på tanken att gå ut här vid ett annat tillfälle. Så jag måste. Vi måste. Hör du det J? Jag kommer aldrig aldrig aldrig att förlåta dig om du bangar.

Snön ligger vit på taken och bara Daniel är vaken. Nej, gräset är grönt, det är fem grader varmt och jag hör mamma vissla i duschen, men i övrigt är allt jag skriver sant. Julen är här, Sandviken står kvar och julgranen är tänd och klapparna ligger där under men inte mina för jag har som vanligt glömt att köpa klisterlappar så jag får snylta av mammas senare och jag hoppas att jag kommer ihåg vem som skulle ha vad utifrån formen på paketen. Hon är för övrigt skeptisk till att Åhléns skulle vara öppet i dag, så det blir nog till att knata bort till ICA Kvantum och köpa den sista julklappen. Fantastiskt.

Alvplågan som gisslat internet den senaste veckan nådde även mig. Min kollega Therese alvade mig på jobbet i fredags när julnyhetstorkan satte in, jag bifogar länken här. På personalfesten på nationen hösten 1995 var jag för övrigt utklädd till Peter Pan och var inte allt för olik den dansande jeppen framåt natten även om jag inte var randig. Åh, jag minns de åtsmitande gröna spandexbyxorna och att Tingeling tyckte att jag hade väldigt snygga lår. Oh the memories.

Oj, nu hör jag julgröten kalla på mig från köket. En fantastiskt god jul till er alla!

Vattna blommorna. Check.

Lappa ett par jeans. Check.

Välta en skurhink på diskbänken så att ett glas fyllt med brusmagnecyl trillar ner på golvet och går i tusen bitar och gör det väldigt blött på köksgolvet. Check.

Dammsuga. Check.

Chatta med min syster. Check.

Äta mat och kolla på ett halvt Arkiv X-avsnitt. Check.

Ladda mobilen. Check.

Packa väskan. Check.

Betala räkningar. Check.

Lyssna på den hemliga jullåtslistan två varv. Check.

Tvätta och hänga tvätt så att jag har något rent att ha på mig när jag kommer hem igen. Check.

Nästan glömma att vattna julstjärnan på vardagsrumsbordet men komma ihåg den precis innan jag ska åka. Check.

Borsta tänderna. Check.

Skriva ett blogginlägg innan jag packar ner datorn. Check.

Mot Gästrikland!

Jag måste verkligen komma ihåg att vattna blommorna innan jag åker. De ser redan ledsna ut. Om jag inte gör något åt det kommer jag att mötas av en katastrof när jag kommer åter. Måste. Om jag ställer vattenkannan på vardagsrumsgolvet kommer jag nog ihåg. Man skulle ju också kunna hävda att jag borde vattna redan nu, på sekunden, istället för att ligga i sängen och teoretisera kring det. Men det är just det, jag ligger i sängen under det varma täcket och det känns otroligt oinspirerande att gå upp och ställa sig och vattna. Och det finns ju inte en chans i världen att jag glömmer det nu när jag skrivit det här. Världens mest spridda post it-lapp, i teorin uppsatt på varje internetansluten dator i hela världen.

Middag hos iPet i går, som visserligen inte bjöd på julmat men ändå som vanligt snodde ihop något fantastiskt trevligt. Efteråt drack vi 70-procentig absint, något jag mycket väl kan känna i skallen i dag som en hårt åtsittande och skavande tomteluva. Därefter två väldigt motsägande sms angående möjligheterna att komma in på Ugglan, där Concretes, som jag tycker gjorde årets bästa svenska skiva vid sidan av Anna Ternheim, höll hov. Verkar kört just nu dessvärre sa det ena, fem meter väldigt lös kö sa det andra. 40 minuter senare hade vi bestämt oss för det andra, och sms-författarna hade visserligen bara hunnit två av de fem meterna framåt under den tiden, men de sista tre som vi joinade på gick rätt fort. Konserten var dock slut i samma ögonblick som vi kom in men de hade fortfarande öl i baren vilket ju alltid är det viktigaste och jag spelade bara rundpingis en gång och det gick inget vidare men vem hade förväntat sig något annat när de av någon bisarr anledning hade fått för sig att spela medsols istället för motsols, vilket födde en diskussion angående huruvida jag var autistisk eller inte som ansåg att man inte kunde spela åt det hållet. So be it. Men basist-Martin sa att nya skivan skulle komma i mars eller något sånt i alla fall.

Ho ho! säger iPet i chatten och jag svarar Hohoho! vilket tydligen var en så stark respons att han inte kan komma på något mer att skriva för han tystnar ett tag innan han får ur sig Hur mås det på Vegagatan i dag? och jag svarar Jodå, jag sitter och bloggar om det här chattsamtalet vilket visserligen är en lögn eftersom jag ligger, men ändå rätt meta om jag får säga det själv. Då gäller det att välja sina ord svarar han, Jo, allt går obönhörligen ut replikerar jag och börjar i mitt sinne fundera på om han öppnat Ingvar Oldsberg ännu, varefter internetcensurbyrån griper in och med ett totalt rättsvidrigt ingrepp förvandlar hans nästa chattbubbla till total jibberich varefter han snabbt bubblar ur sig Lägg ut! Lägg ut! och jag svarar Där satte du mig allt på pottan vilket väl var en rätt logisk utveckling på den chattningen.

Nej, jag har inte gett honom Ingvar Oldsberg i julklapp. Men han fick ett paket med Ingvar Oldsberg på. Väldigt fint om jag får säga det själv, undrar om han slitit bort honom ännu och skådat kvinnan på cd-omslaget istället. Tidningspapper är för övrigt väldigt underskattat som inslagspapper.

Undra om jag ska ta och vattna de där blommorna nu. Äta frukost. Slå in de sista klapparna. Dammsuga. Spela min jullåtslista som jag av vissa skäl inte kan publicera här eftersom det avslöjar vad som finns bakom Ingvar Oldsbergs trygga nuna, vilket jag väl delvis gjort nu i alla fall. Sorry för det iPet, men konsten framför allt.

Telefonsamtal torsdag kväll, klockan 18.59:

– Morgan.
– Hej det är Daniel.
– Daniel! Åh vad glad jag blir när du ringer. Jag har tänkt så mycket på dig i dag.
– Jaha? Ja vad trevligt. Vad … hur kommer det sig?
– Äh, ja … jo jag känner mig sjuk och lite ensam.
– Och det fick dig att tänka på mig?
– Eh. Jaa?

Det känns fint att göra avtryck.