Jag behöver musikhjälp!

kvinnor.jpg

Jag har problem. Jag behöver ny skrivmusik.

Den bör vara sjungen på engelska om den innehåller sång eftersom jag tenderar att ha svårare att kunna släppa sångarens röst om det är på svenska – ja så det får vara så klart vara något annat språk också när jag tänker efter – och det bör vara musik som jag finner vara bra. Jag skriver inte bra till hiphop men i övrigt är jag öppen för det mesta inom rimlighetens kvalitetsgränser.

Var nu inte blyga utan kom med förslag. En doktrin jag brukar ha är att bra skrivmusik är detsamma som bra tågmusik. Vad som är bra tågmusik är dock upp till er att klura ut. Skärmdumpen ovan är tagen från Itunesspellistan som snurrat mest frekvent på sistone. Den är som ni ser rätt poppig av sig och inte alls särskilt tågig och ja det är kvinnor som sjunger på alla låtarna men låt inte det avskräcka er om ni är lagda åt något annat håll för det är jag också ibland åtminstone när det kommer till musik, jag har till och med vid ett tillfälle recenserat Black Sabbath i Globen – ja med Ozzy vid micken – för UNT, även om det bör ha varit … tja sisådär sju år sedan.

För övrigt har min ’nu är batteriet strax slut i ditt bluetoothtangentbord’-indikator i skärmens högra övre hörn snart blinkat i två dagar. Jag lever på lånad tid.

Illaluktande onsdag

Det står absolut still i mitt huvud och det luktar illa i mitt kök. Det senare är redan åtgärdat eftersom jag gått och slängt soppåsen med det illaluktande innehållet men det lär väl ta ett tag innan lukten försvinner trots att jag öppnat fönster både i köket och rummet och därmed sitter här och förutom att vara tom i skallen dessutom huttrar. Jag har ingen aning om vad det var som luktade illa, soppåsen var ny i går och jag kan inte erinra mig att jag slängt något mystiskt i den.

Någon från Företagarna telefonterroriserar mig. I går när hon ringde och ville göra mig till medlem var jag idiot nog att säga jag är på väg ut genom dörren nu, ring igen i morgon istället för att säga nej tack stick och brinn. Så nu sitter jag här och svarar inte i telefonen när det står skyddat nummer eftersom jag är så feg så feg ibland. För i och med gårdagens svar har jag ju uppmuntrat, jag har ju sagt åt henne att ringa igen och hon tror väl således att hon har mig på kroken, att jag snart är en av dem men nej det kommer inte att ske.

I går när jag tog en promenad kom jag på hur det första kapitlet ska avslutas så att jag följer min cliffhangerdoktrin. Det känns skönt för jag vill nog inte vandra in på alltför okända stigar, jag vill inte förvirra någon för mycket för det är visserligen ingen explosionsartad början som i förra boken med spring i benen och vinden i håret och förtvivlan i bröstet utan mer ett stilla promenerande, nedsittande och avslutningsvis utdelande av en oväntad replik som slungar läsarna in i nästa kapitel, vilket i förlängningen tvingar in dem ända till kapitel tre. Oh joy. Åh nej nu börjar Ring P1 och jag vet att det är såå förutsägbart att sparka på det programmet men jag klarar helt enkelt inte av det, första inringaren vill att alla, fast hon menar egentligen de där muslimerna i tredje världen, hon tror att de bor i Afrika, ska tvingas till att maximalt föda två barn var så att vi kan fortsätta leva våra liv som vi är vana vid. Jag rattar över till P3 och går och duschar istället.

UPPDATERING 10.45: Fyra gånger ringde de innan jag slutligen gav upp och svarade och det konstiga var att jag bara behövde säga nej en enda gång för att hon skulle säga nehej, nej men då ber jag att få tacka ändå och det fick mig nästan att hojta vänta för den delen, det kanske inte skulle vara så dumt med ett medlemskap ändå. Men bara nästan. Och just ja – mitt kök luktar bra igen.

Har vi redan sagt hej då? (2)

Vardag, och en hel del grejer skulle behöva nytt liv på det nya året. Mitt tangentbord har tydligen låg batterinivå, bluetoothsymbolen blinkar i skärmens högra hörn och är en ständig källa till irritation. Min disktrasa ser ut som något inte bara från förra året utan snarare förra århundradet vilket jag upptäckte nyss när jag vattnade min basilika så hårt att det svämmade över eller okej då, jag hade glömt att jag har ett blomfat för lite och därför brukar flytta ett fat mellan två olika vaser när jag ska vattna, nu glömde jag det och vattnet rann rakt igenom den bottenlösa krukan och skapade en pöl som hotade att rinna rakt ner i elförgreningsmojunken jag har precis under. Hade kunnat ge en sprakande inledning på det nya vardagsåret.

Så till inköpslistan läggs batterier, disktrasor och ett blomfat. Och smör.

I övrigt känns det meningslöst att fortsätta älta det nya året. Saker är sig lika. Jag är mig lik, även om jag fortfarande känner en lätt seghet i kroppen sedan söndagsnatten. Men det är väl inget som en rejäl frukost inte kommer att ordna. Ja när jag väl varit och köpt smör vill säga.

Därefter bokskrivande, jag är ju ledig den här veckan. I går kväll när jag skulle sova började jag fundera på om romanen, i den tappning den nu kommer att ta, fortfarande kommer att kunna heta Vi har redan sagt hej då. Jag är inte helt säker. Det skulle passa på ett sätt, men kanske lägga en viss sordin över handlingen, peka vartåt det barkar på ett sätt jag är osäker på om jag vill rikta läsaren redan från början. Dessutom har jag inte bestämt mig riktigt för hur det ska sluta ännu, så kanske vore titeln helt missvisande. Men det lär jag ju inte veta förrän jag kommer igång och börjar skriva. Och det lär inte ske förrän jag avslutar det här och går och köper smör, blomfat, disktrasor och batterier.

Du sköna nya värld (2)

grabbarnagrus.jpgJa, det blev ett nytt år i år också och tänk vad … glada? jag, Gunnar och Peter såg ut i trapphuset på väg ut för att se fyrverkerierna. Champagnen var god, sällskapet trevligt och natten ljum fast rätt långt från nyårslik. I dag går jag på halvfart men utan alltför stort behov av att öka maskinstyrkan. Dagen kommer att ägnas åt tv-boxar, pizza och högst eventuellt lite textredigering. Men i morgon – god almighty vad jag ska skriva. Det är ett nytt år och en ny värld och en ny bok ska se sitt anlete speglas i vattenbrynet innan året åter rings ut. Bara så att ni vet.

Kärlek, otrohet och det däremellan

harrysally.jpg

Jag menar inte att livet är dåligt för det är det inte. Men det är klart att det blir bättre när det är regisserat. Och aldrig är väl det mer tydligt än på nyårsafton, denna årets mest överskattade dag tillsammans med midsommarafton. Jag vet inte varför jag rent generellt är anti den här dagen, kanske är det för att jag egentligen vill att mitt liv ska vara en romantisk komedi och verkligheten lever väldigt sällan upp till det.

Jag tänker inte bli långrandig om nyår på film nu, det finns det folk som får betalt för att bli. Jag gillade artikeln i ämnet i DN i går som av någon lat anledning fortfarande inte går att hitta på nätet, men åh de borde ju så klart ha tagit med den väldigt hjärtknipande nyårsscenen i Can’t buy me love, som jag nämnde i ett helginlägg härförleden. Och självklart tänker även jag göra det mesta för att årets nyår ska bli en rolig sådan. För andra gången på mindre än en månad tänker jag i kväll använda ett visst mått av smink, det har till och med inkommit önskemål om att det ska användas kajal, för vad är makeup om inte en lätt vinkning till filmens förskönande av verkligheten och det är precis vad jag söker tror jag och om även kajalen åker fram är det väl ingen tvekan längre, tiden går nyåret till trots faktiskt bakåt och jag är tjugo år gammal igen.

Bilden är så klart från När Harry träffade Sally, turturduvorna står i mitten av bildens nedre del och Harry har just gjort den klassiska kampen mot klockan-ruschen genom New York City för att kunna hitta Sally lagom till tolvslaget så att deras läppar kan mötas lagom till Auld lang syne börjar spelas och aldrig skiljas de två igen efter detta. Åh om det ändå vore som på film och jo, den heter faktiskt När Harry träffade Sally på svenska även om de flesta säger När Harry mötte Sally till vardags och såväl min dvd-utgåva av filmen och Stadsteaterns nu aktuella pjäsversion av filmen också bär möttenamnet. I DN:s nyårsfilmsuppslag i går tog de det säkra före det osäkra och kallade den mötte på ett ställe och träffade på ett annat – men ska man vara riktigt riktigt petig och det ska man ju vara ibland så hette den till och med När Harry träffade Sally… när den gick upp på svenska biografer, vilket man till exempel kan se här på vår statliga filmcensurbyrås hemsida. Men precis som de som läst Dannyboy upptäckt är ju tre punkter ett totalt onödigt sätt att avsluta oavslutade meningar på så det var väl inte hela världen att de försvann någonstans längs vägen. Och joy! nu lyckades jag få även den här titeldiskussionen att handla om mig själv, att jag aldrig aldrig aldrig lär mig.

Anyways – nästa år tänker jag skriva en roman om kärlek, otrohet och det däremellan som ska bli som vore det på film. Låt det bli mitt löfte.

Gott nytt år på er!

Systemet och jag

Jag lyckas aldrig ha normala relationer med kvinnorna på mina Systembolag.

Det var elva minuters kö när jag kom in på Systemet vid Odenplan i går och jag ställde mig vid en tom disk och skrapade mina sex trisslotter som jag bytt till mig från ett par vinstlotter jag fått i julklapp. Jag vann hundra kronor till, så nu har jag fyra nya oskrapade i plånboken. Jag kan aldrig växla in trisslotter i pengar, måste ta nya lotter om det så innebär skrapning in absurdum men jag har ju i och för sig aldrig vunnit något mer än 200 kronor på en lott så jag har väl aldrig egentligen ställts inför plötsligt händer det-faktum.

Men det var ju inte det det här skulle handla om.

Väl framme i kassan hade jag turen att få handla av den söta mörkhåriga tjejen jag brukar vilja få handla av, även om jag vilket jag berättat om tidigare alltid haft svårt att styra Systemets kösystem med hjärnan men just den här dagen fungerade det för jag koncentrerade mig ordentligt. Jag angav mitt ärende vilket var två champagneflaskor i 250-kronorsklassen och hon började smattra på tangentbordet och försvann snart iväg och återkom med två flaskor och log mot mig och jag drog mitt Visakort och tänkte att nu är jag äntligen vuxen och så sa hon får jag titta på ditt leg också? och magin var bruten. Ja visst svarade jag och rodnade väl och gav henne mitt pressleg för det känns ju lite mer personligt och unikt än körkortet och hon tittade på det och delade min rodnad och sa oj det här har ju jag tittat på förut och försökte le och förlåt så mycket. Jag fumlade med mitt leg och sa du behöver inte be om ursäkt och såg på mina champagneflaskor och hon försökte le igen och sa du får ta en kasse och jag tackade och sa hej då och jag har ingen aning om hur jag ska få till en bra slutknorr på det här inlägget så jag sätter punkt här.

Rebecka, Amanda och den namnlösa

För sen insomning, för tidig uppvakning. Men here we go ändå:

Det här med namn. Jag vet inte hur det kommer sig men jag är besatt av att titelbestämma mina romaner innan jag knappt ens börjat på dem men slående ointresserad av att namnbestämma mina karaktärer. I Dannyboy & kärleken gick jag hela romanen igenom utan att ge den kvinnliga huvudpersonen ett namn. Jag har inget uttömmande och konkret svar på vad det var ett uttryck för – jo ett uttömmande vilket ni väl lär bli varse men inte konkret – men det var inte, som Jessika Gedin kåserade om i ett avsnitt av Kobra förra våren, ett uttryck för att kvinnan i den unga manliga samtidslitteraturen var ett sorts väsen eller objekt och inte en individ eller hur det nu var hon sa, jag minns inte för det var för länge sedan och jag har som sagt sovit väldigt lite i natt och hon nämnde egentligen inte ens vare sig boken eller mig med namn (det gjorde hon däremot i radio här och skrift här och hon verkade väl … ja låt oss säga endast måttligt imponerad i båda fallen men hon är trots det den enda som nämnt min roman i tre olika typer av medier vilket väl ändå … tja, känns lite fint) men hon pratade om flickan med betoning och det var rätt uppenbart vartåt hon pekade om man visste vad hon menade.

Anyways, jag håller inte med även om det inte var vad det här egentligen skulle handla om. För jag tror att den främsta orsaken till att hon inte fick något namn är att hon helt enkelt aldrig funnits. Hon är en fantasifigur som till skillnad från de övriga kvinnorna i den boken inte hade någon verklig förebild och ju längre skrivandet gick insåg jag att jag med flit undvek att namnbestämma henne och eftersom det dessutom var så att man aldrig fick något klart besked om vad den manliga huvudpersonen heter heller – för nej, trots att även jag vid något tillfälle valt att kalla honom Dannyboy i något sammanhang även om jag helst vill kalla honom bara för han, honom eller den manliga huvudpersonen så anser jag ändå det vara så att det aldrig med säkerhet i boken fastställs att han faktiskt heter eller kallas så för visst, han skriver troligen Dannyboy på den immiga badrumsdörren men det står ingenstans att han faktiskt gör det och bara för att det i slutet de facto står att hon lägger till & kärleken när imman åter gör texten synlig så har jag alltid valt att se det främst som en blinkning till bokens titel som ju egentligen var bestämd på annat håll redan långt innan jag började skriva på romanen. Oj det blev kanske den längsta mening jag bloggat ihop.

Men det är egentligen inte heller vad det här skulle handla om.

Det finns dock en konkret orsak till att jag inte gav henne något namn – de jag hade var redan slut. Ända sedan jag började skriva skönlitterärt med någon sorts större ambition i artonårsåldern har jag använt namnen Rebecka och Amanda på mina kvinnliga huvudkaraktärer. Min första roman, som jag skrev som specialarbete i trean på gymnasiet, hette Jag älskade Rebecka och kommer kanske om allt vill sig väl här i världen faktiskt att bli en utgiven roman i en helt ny version någon gång i framtiden eftersom jag verkligen gillar historien men inte känner mig redo att skriva om den än. Mitt andra romanförsök, som jag skrev av bara farten när den första var klar och jag till min förvåning insåg att mina klasskamrater inte ens börjat på sina specialarbeten ännu, kallade jag för Svensk graffitti 1994 och där hette hon Amanda. Vid tidpunkten tyckte jag att bok nummer två var mycket bättre än bok nummer och visserligen var det väl där karaktären i Dannyboy föddes, Sandvikenepisoden som utspelar sig utanför Princess i Dannyboy är till och med klippt från den boken, men i dag anser jag dock den första boken vara bättre. Men det är inte heller vad det här handlar om.

Så har det fortsatt. I alla textprojekt av större längd har jag fortsatt att använda samma namn. Varifrån Rebecka kom minns jag inte. Amanda springer dock ur min crush som artonåring för Amanda Rydman när hon var programledare för Musikjournalen i P3 och var ihop med Andres Lokko som skrev i Pop som jag analyserade varje kommatecken i och när jag såg henne på bild i Aftonbladets Pulsbilaga iförd en av t-shirt med Saint Etiennes klassiska Barbapapamotiv så blev jag helt ärligt kär så där som man kan bli när man är arton och kommer från en småstad och aldrig någonsin tror att man kommer att träffa människorna man vurmar för i verkliga livet och namnen har fortsatt att följa mig ända fram till i dag. Konstigt nog har jag nästan aldrig känt någon med namnen Rebecka och Amanda fram till rätt nyligen.

Att sedan namnet Amanda i den tryckta versionen av Dannyboy & kärleken är ändrat till Agnes är en helt annan historia som beror på orsaker som jag kanske berättar om här någon gång men troligen inte.

Det var det jag ville skriva om nu. Historien om Rebecka och Amanda och hur det delvis kom sig att hon, hon som trots att hon inte finns är den karaktär jag älskar mest av allt jag skapat och jag hoppas hoppas hoppas verkligen att hon får ett långt och lyckligt liv, aldrig fick något namn och varför en av huvudpersonerna i min nästa roman utan tvekan kommer att heta Amanda.

Och nu frukost och tio dagars ledighet. Oh joy joy!

Smörjt ego

Jag skulle inte ha kunnat sagt det bättre själv:

”Jag kan säga att jag lade ifrån mig boken med en härlig feel-good känsla i magen. Man får en påminnelse om att livet visserligen inte alltid blir som man tänkt sig men att det oftast löser sig ändå i slutändan, hur illa det än ser ut. Bonus dessutom för det tokigt snygga bokomslaget!

Det är lite av en generationsroman. Vår generations Jack (av Ulf Lundell). Det här är en bok man ska ha läst!”

Inte nog med att hon gillar boken, hon hyllar omslaget och därmed (väl?) indirekt min överkropp också. Precis vad jag behövde denna sjukt såsiga jobbtorsdag. Hela blogginlägget finns här.

Nu ska jag gå hem.

This is the year, som Marit Bergman sa

Det går mot sitt slut. Året. Man ska sammanfatta. Jag vet inte. Jag vet inte om jag kommer att orka det. Man borde sammanfatta årets bästa böcker, filmer, skivor, tv och bakfyllor. Men jag vet inte om jag har tid och ork till det.

2006 präglades annars av två saker litterärt för mig. Dannyboy kom ut i pocket, vilket var väldigt väldigt trevligt, och mitt jobb med bok nummer två gick bakåt, vilket var väldigt väldigt tråkigt. 2007 kommer ingen bok av mig att komma ut i pocket, vilket torde innebära att arbetet med bok två borde gå framåt enligt all tillgänglig logik. 2007 ska därför bli året då bok nummer två blir klar, råmanuset åtminstone. Då är jag bara ett och ett halvt år försenad i min ursprungliga sovjetiska femårsplan, men så gick det ju som det gick för Sovjet när de inte kunde tänka sig att anpassa sig och kompromissa. Jag gör inte om deras misstag.

Från och med fredag är jag ledig i tio dagar, förhoppningsvis ska jag få fart på skrivandet då, inleda det nya året bra och få en uppfattning om tanken på hon som är med barn är lika bra som när jag vaknade kallsvettig förra veckan. Jag tror det. Men det kan väl lika gärna gå åt helvete igen antar jag.

Eller ja, det nya året lär väl inledas med en rungande baksmälla, men det är en helt annan historia.

Tillbaka

Åter i Stockholm. Åter på jobbet. Åter till vardagen.

Det blev en bra jul med fina klappar och bara lagom för mycket mat. Och Sandviken vann annandagsbandyn. Vad mer kan en enkel gästrikeson begära?

Hemvändarfixen (3)

Kör du cross?

När jag hör frågan i kön till Underbar i Sandviken tar jag raskt upp mobilen och skriver in den i telefonen. Det är killen framför mig i kön som ställer den till han som hamnat bredvid mig. Nej, men jag körde gocart i några år, svarar han. Längre hör jag inte, jag har fullt upp med att anteckna.

Senare under kvällen tar jag fram min mobil och filmar dansgolvet, där det gröna stroboskopljuset smattrar fram till tonerna av Hips don’t lie om och om igen, känns det i alla fall som. Jag tar en del kort, tycker att det är jätteroligt. Småstadsvansinnet måste dokumenteras, även om rökmaskinen gör det svårt att få några bra bilder och när vimmelfotografen frågar om han får ta en bild på oss säger jag självklart och tänker att fan vad tuffa och roliga vi är som kan vara avslappnade i den här miljön som vi egentligen skrattar åt.

Men efter ett tag lägger sig en fadd smak i min mun. Vad är det jag tycker är så roligt med det här egentligen? Vad är egentligen skillnaden? Sure, jag tycker verkligen att det är vansinne när en bekant frågar mig tycker du de där tjejerna är fräscha? och jag svarar tja, de är väl söta på ett så där småstadsaktigt sätt, men jag tycker de ser rätt banala ut, jag tycker nog hon är sötare i sånt fall, och nickar mot en rödlockig tjej en bit bort som mer ser ut att höra hemma på Södra teatern. Hon? frågar han skeptiskt, och fortsätter hon är en sån som inte vaxar bikinilinjen varje dag, det ser man ju, jag vill ha fräscha tjejer. Visst, det är ytligt och lite osmakligt, men konversationen förs varje helg i Stockholm också och har egentligen inget med Sandviken att göra.

Så vad är egentligen skillnaden? Jag vet inte. Jämt när jag är i Gästrikland eller befinner mig i sammanhang som påminner om Sandviken inser jag hur jävla lätt det är att göra sig rolig över småstaden och allt som följer den i kläderna, frisyrerna, dialekterna, attityderna, värderingarna och allt det andra som är så jävla fucking superlätt att skratta sig blå åt när man lämnat det och tagit sig vidare till en annan tillvaro. En högre tillvaro. En bättre tillvaro. Inbillar man sig.

Men jag vet inte. Samtidigt som jag vägrar bli en del av småstaden igen kan jag inte låta bli att på min vandring hemåt från Underbar som jag tröttnar på efter en dryg timme ta en sväng genom det jag lämnade bakom. Jag går ner till stadshotellet Princess, som gjort sin femtioelfte renovering och ägarbyte och för tillfället heter Livingroom/Marquee. Jag har haft fantastiskt roligt där vet jag när jag går förbi de två entréerna och en tjej i tunn blus gråter sittande på stenmuren för att vakterna ansett henne vara för full och lett henne ut och nu är hon otröstlig för livet finns där inne och hon får inte vara med. Det här var även mina gator även om det var länge sedan nu och jag svänger runt hörnet upp mot Storgatan för att ta en sista titt in på Lillpuben, det närmaste Sandviken kommer en alternativ scen antar jag, innan jag går hem. Det är överfullt därinne och jag ser ett par gymnasieansikten jag minns men inte hejar på för det är enklast så, vi gick i parallellklass men jag slår ändå undan min blick, låtsas som att jag inte ser dem inte för att jag ogillar dem utan för att … nej jag har faktiskt ingen aning. Så går jag de sista 300 metrarna hem och är hos mamma igen. Mina systrar är kvar där nere. Mina vänner är kvar där nere, jag kan fortfarande se deras besvikna blickar när jag lämnar dem och går, jag är en banger och jag kan se i deras blickar att jag anser mig vara förmer när jag går och lämnar dem kvar. Jag är hemma trots att det är 20 mil hem och jag inte känner mig hemma.

Men vad är egentligen skillnaden? Människor är sig lika överallt. Jag tror verkligen det. Det är så här människor är och även om jag troligen aldrig kommer att sluta göra mig lustig över mitt ursprung så är det en så stor del av mig att jag vet att jag hycklar så jävla hårt varje gång jag gör det. Jag ser mig själv i dem och kanske är det bara överlevnadsinstinkten som får mig att resa mig ur mammas soffa för att ta tåget söderut igen i dag, just exakt precis nu.