Det står absolut still i mitt huvud och det luktar illa i mitt kök. Det senare är redan åtgärdat eftersom jag gått och slängt soppåsen med det illaluktande innehållet men det lär väl ta ett tag innan lukten försvinner trots att jag öppnat fönster både i köket och rummet och därmed sitter här och förutom att vara tom i skallen dessutom huttrar. Jag har ingen aning om vad det var som luktade illa, soppåsen var ny i går och jag kan inte erinra mig att jag slängt något mystiskt i den.
Någon från Företagarna telefonterroriserar mig. I går när hon ringde och ville göra mig till medlem var jag idiot nog att säga jag är på väg ut genom dörren nu, ring igen i morgon istället för att säga nej tack stick och brinn. Så nu sitter jag här och svarar inte i telefonen när det står skyddat nummer eftersom jag är så feg så feg ibland. För i och med gårdagens svar har jag ju uppmuntrat, jag har ju sagt åt henne att ringa igen och hon tror väl således att hon har mig på kroken, att jag snart är en av dem men nej det kommer inte att ske.
I går när jag tog en promenad kom jag på hur det första kapitlet ska avslutas så att jag följer min cliffhangerdoktrin. Det känns skönt för jag vill nog inte vandra in på alltför okända stigar, jag vill inte förvirra någon för mycket för det är visserligen ingen explosionsartad början som i förra boken med spring i benen och vinden i håret och förtvivlan i bröstet utan mer ett stilla promenerande, nedsittande och avslutningsvis utdelande av en oväntad replik som slungar läsarna in i nästa kapitel, vilket i förlängningen tvingar in dem ända till kapitel tre. Oh joy. Åh nej nu börjar Ring P1 och jag vet att det är såå förutsägbart att sparka på det programmet men jag klarar helt enkelt inte av det, första inringaren vill att alla, fast hon menar egentligen de där muslimerna i tredje världen, hon tror att de bor i Afrika, ska tvingas till att maximalt föda två barn var så att vi kan fortsätta leva våra liv som vi är vana vid. Jag rattar över till P3 och går och duschar istället.
UPPDATERING 10.45: Fyra gånger ringde de innan jag slutligen gav upp och svarade och det konstiga var att jag bara behövde säga nej en enda gång för att hon skulle säga nehej, nej men då ber jag att få tacka ändå och det fick mig nästan att hojta vänta för den delen, det kanske inte skulle vara så dumt med ett medlemskap ändå. Men bara nästan. Och just ja – mitt kök luktar bra igen.