Daniel Åberg

Jag är ingen sollapare av rang. Jag blir rätt trött på den här ah solen är framme nu måste vi ut i gräset och vi får inte gå in igen förrän i oktober-mentaliteten redan ett par dagar innan våren slår till. Men men, ibland får även jag bjuda till och i går åkte jag således till Alby och hade picknick. Jag och Morgan var ute och promenerade tidigare på dagen och när vi sprang på Andrea vid Skanstull var hennes reaktion ungefär but whyyy, are you mad!?, vilket rätt väl speglade min egen initiala inställning till förortsbesöket. Men väl på plats efter 32 minuters tunnelbanefärd från den trygga innerstaden så var det ju rätt najs. Och jag har faktiskt varit i Alby förut, på Subörb-festivalen för två somrar sedan har jag för mig. Och även om jag i själ och hjärta är en gröna linjen-kille så gillar jag verkligen röda linjen nere i de sydvästra förorterna, för säga vad man vill om en del miljonprogramsområden, men naturen de är insprängda i är väldigt vacker på sina håll och när man kommer neråt Masmo och Fittja så är det ju rena landsbygden runtomkring.

Oh well, nog med förnumstiga åh det är så sött med nedslag i verkligheten-kommentarer från mig. Tänkte mest berätta vad jag gjorde i går. Efter att fotot togs drog jag för övrigt ner min dragkedja lite och tog en till bild, varvid Morgan syrligt sa vad fan, håller du på och stajlar dig för bloggen eller?, så utifrån respekt för verkligheten publicerar jag originalbilden istället.

Nu ska jag åka och hjälpa en vän att flytta ihop med sin pojkvän i deras nyinköpta Kungsholmentvåa. Jag är inhyrd som muscle-man.

I går kväll när jag åkte hemåt med tunnelbanan efter ett par öl på en releasefest jag kom så sent till att jag inte ens vet vilken bok det var för så tänkte jag på tomrummet. Nej, inte tomrummet i tillvaron som jag känner ibland, åtminstone inte främst, utan tomrummet på tunnelbanan.

Vi är ju lite krångliga i Sverige ibland. Även om vårt samhälle är ett under av effektivitet så tänker jag ofta på hur Londons tunnelbanas varningsfras mind the gap i Stockholm har motsvarigheten tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Det känns så tråkigt, så onödigt, så korrekt. Jag skulle vilja stå vid dörrarna, vänta den där lilla evigheten det tar från att tåget stannat tills dörrarna öppnas, och höra den automatiska kvinnorösten säga tänk på tomheten. Nej, det är inte den mest direkta översättningen, men det är den bästa. Tänk på tomheten. Okej, skulle jag tänka, okej nu tänker jag på tomheten och därefter skulle dörrarna öppnas och jag skulle falla ner i avståndet mellan vagn och plattform.

——

Så läser jag den utmärkta Uppsalabloggen 100 procent kommersiellt gångbart, funderar på det här med efternamnens betydelse men fastnar snart i minnesjunkietankar om ungdomens förlovade stad istället. Hm, det var länge sedan jag var i Uppsala. Oh well, det är ju Valborg snart.

Det här inlägget är lite tekniskt mumbojumbo-dominerat, bara så ni vet:

Jag har sedan i höstas varit medveten om att mina rss-strömmar på den här sajten på något sätt innehåller dålig kod. De validerar inte ordentligt, de innehåller något sorts skräp som troligen har sin grund i att jag har byggt hela den här sajten själv utifrån en WordPressmall som jag sedan modifierat rätt kraftigt på olika sätt utan att egentligen besitta den tillräckliga kunskapen när det kommer till kodknackeri.

Hur som helst – rätt så länge struntade jag i det här problemet för det har ändå funkat i de flesta fall. Men nu har ju Twingly gått och blivit det nya svarta, och deras system (som används av DN och SvD i deras så här skriver bloggvärlden om den här artikeln-funktioner) är tyvärr kinkigt och läser av rss-strömmar när de indexerar blogginlägg. Och mina feeds är alltså undermåliga och skrattas ut av deras sökmotor, och kommer således inte med. Och när det inte ens syns hos DN att jag har bloggat om min käre vän Peter om hans litteraturtriumf, då får det fan i mig vara nog!

Så – jag efterlyser alltså någon som kan hjälpa mig att rensa i koden i min rss-fil. Så här ser det ut om man analyserar den hos sajten Feed Validator. JAg har försökt att uttyda vad som bör göras, men när jag försökt har problemet helt enkelt bara blivit värre. Jag vore evigt tacksam om det finns någon därute som kan hjälpa mig.

Debatten om konsumtionskritiken stormar vidare, i dag har DN en artikel i kulturdelen där turerna kring de inblandade, som hittills främst varit Nina Björk, Sisela Lindblom, Susanne Ljung, Linda Skugge, Isobel Hadley-Kamptz, Anna Lundberg samt Dilsa Demirbag-Sten benas ut. Och det är en konstig debatt, jag tänker inte fördjupa mig i någon argumentation åt endera hållet men konstaterar ändå att det är tydligt hur ointresserade många varit av att läsa vad som egentligen står i de olika inläggen. Folk pratar förbi varandra och rycker saker ur sitt sammanhang för att driva sin egen tes som vore de skamlösa. Det är ju visserligen inget som är unikt för den här stormen på något vis, men ändå, det är fascinerande att se.

Nu är det ju primärt inte därför jag skriver det här inlägget – så klart inte! – utan jag gör det för att jag i vanlig ordning är lite sur på DN och dessutom vill framhäva mig själv. För dagens artikel ackompanjeras (endast på webben och inte i papperstidningen för en gångs skull) av en faktaruta med rubriken Väskdebatten i de största medierna. Jaha, och vad är det med det då? Jo, för den enskilda artikel om den här debatten som tryckts i flest antal exemplar är ju inte med! Ja, jag pratar så klart om min egen artikel, som hittills publicerats i cirka 20 dagstidningar av varierande storlek och som hittills nått en tryckt upplaga av cirka 470 000 exemplar (den ligger på en del webbar som inte kört den i papperstidningen också, som SvD och GP) – och då räknar jag inte med den kraftigt beskurna varianten som Stockholm City tryckte häromdagen, där ändå det mesta om det som nu kallas väskdebatten fanns med om jag inte minns fel. Tillsammans med den blir det … 770 000 exemplar ungefär. Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet och allt vad de heter kan slänga sig i väggen. Bah! Otack är den osynlige nyhetsbyråjournalistens eviga lön.

Men vadå, din artikel handlade ju egentligen inte om debatten i sig utan om Sisela Lindbloms bok, kanske någon invänder. Ja visst, det stämmer, men det gjorde ju faktiskt Bo Madestrands artikel i DN, som sparkade igång cirkusen, egentligen också.

Ah, inget går upp mot lite indignation på morgonkvisten. Nu ska jag skalda lite istället.

Dagens få någonting som egentligen inte alls handlar om mig att handla om … mig!-inlägg:

Så är Peter outad som litteraturnominerad i DN:s kulturpristävling inte bara av Resumé och mig, utan även av DN själva. Intervjun kan läsas här.

Och vad har då jag med det här att göra? Jo – jag ber er notera vilken bok han valt att placera först av alla i bokhyllan bakom sin rygg. Jag är så pass ödmjuk att jag inte tänker skriva ut det själv, men eftersom alla vet att (såvida man inte är alfabetfascist som jag själv) det är en fastslagen västerländsk princip att ställa det man tycker är viktigast först, så vill jag bara säga att mina ögon fuktas av tacksamhet och stolthet när jag skriver det här. Det kan tyvärr vara lite svårt att se på den ynkliga bilden på webben, men om ni besitter ett pappersexemplar av DN behöver ni knappt ens förstoringsglas (även om det hjälper) för att se vad jag talar om.

I say no more.

Blev bloggutmanad i går av Det ljuva livet-Goesta, den längsta jäkla utmaning jag sett dessutom. Jag har redan dåligt samvete för att jag inte tagit tag i den senaste som Zoe satte mig på, men nu låter jag den här gå före, för den känns lite enklare. So, here we go:

Tio första:
Första bästa kompis: Jag tror han hette Magnus. Vi brukade klättra upp på taket till vårt lilla garage och läsa Kalle Anka har jag för mig.
Första bil: Jag var fjärdedelsägare i en skrotfärdig Volvo Amazon årgång -64, som jag och tre andra Kungsgårdskillar köpte för 1500 kronor och gjorde cab av månaden innann vi skulle gå ut gymnasiet. Jag sågade av taket med en vinkelslip. Troligen det manligaste jag någonsin gjort.
Första kärlek: Den första seriösa var nog i en tjej som hette Fia på högstadiet. En högst olycklig sådan. Som kuriosa kan nämnas att jag vann en novelltävling i Arbetarbladet 1991 på just temat min första kärlek. Men då hade föremålet för känslorna hunnit bli en annan.
Första husdjur: Benjamin, en tibetansk spaniel.
Första semester: Större delen av min uppväxt bestod av orienteringssemestrar. Men jag tror att Ölandssemestern 1982 var helt orienteringsfri, och det är åtminstone den första semester jag har konkreta minnen ifrån.
Första jobb: Jag delade ut reklam i nästan fyra år varje jäkla söndag till hela bygden runt Kungsgården. Jag har för mig att jag vid något tillfälle räknade ut att sträckan en normalhelg blev drygt tre mil (berodde på hur många gånger jag tvingades cykla hem och fylla på cykelkorgarna).
Första köpta skiva: Den första jag minns att jag köpte själv var Pet Shop Boys ”Introspective”. Allt om det inköpet kan läsas på sidan om PSB-fanatism.
Första riktiga kärlek: Det avslöjar jag inte här.
Första piercing: Har aldrig varit i närheten av att skaffa en.
Första konsert: Jag såg Herreys i Gävles folkpark sommaren 1984. Det var stort.

Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: Jag drack såväl sprit som öl i fredags natt. Jag tror att en mellanöl blev det sista.
Senaste bilfärd: Resan hem från sista veckan på Melodifestivalsbevakningsturnén, Nyköping-Stockholm.
Senaste filmen jag såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mitt telesvar.
Senaste bubbelbadet: Jag har verkligen ingen aning, men det var säkerligen tre-fyra år sedan.
Senaste spelade cd: Jag lyssnar visserligen aldrig på cd-skivor längre, men det senaste album jag spelade var Laaksos nya i ipoden på väg hem från jobbet i går.
Senaste kyss: Fick en vänskaplig påskpuss efter en promenad i lördags eftermiddag. Nära nog.
Senaste gången jag grät: Minns faktiskt inte när den senaste gången av betydelse var, men det var rätt länge sedan och nog inget jag skulle ha skrivit här ändå.
Senaste måltiden: Eftersom jag inte ätit frukost än så blir det gårdagens middag – pasta med tomater, lök, ruccola, avocado och någon sorts parmesanost.

Åtta har jag någonsin:
…dejtat en av mina bästa kompisar: Beror på hur man ser det. Jag har dejtat personer som senare blivit nära vänner. Men jag har inte börjat dejta någon som från början var en av mina bästisar.
…blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Ja.
…blivit kär vid första ögonkastet: Inte kär, men väldigt förtjust.
…fastnat med blicken i någons urringning: Ja.
…fått mitt hjärta krossat: Ja.
…sagt att jag älskar någon utan att mena det: Nej.
…haft ett one night stand: Ja.
…busringt till någon: Inte i vuxen ålder.

Sju saker jag har på mig just nu (som tyvärr bara är tre):
1. Kalsonger från … H&M?
2. Väldigt slitna Nudiejeans.
3. I love NY-tröja.

Sex saker jag gjort i dag:
1. Gått upp.
2. Varit på toaletten.
3. Duschat och klätt på mig.
4. Rattat in P1 på radion.
5. Gått igenom mejlen och rss-läsaren.
6. Skrivit det här.

Fem favoritprylar i rangordning:
1. Min Powerbook.
2. Min mobil.
3. Min projektor.
4. Min ipod.
5. Min … nej, med de fyra sakerna klarar jag mig rätt långt i prylväg.

Fyra personer jag kan berätta allt för: Jag tror inte att man någonsin berättar allt för någon, men jag har nog åtminstone tre vänner som kommer nära. De vet redan vilka de är och det räcker bra så.

Tre val:
Blått eller rött? Rött.
Sommar eller vinter? Sommar. Men jag är inte helt övertygad.
Choklad eller chips? Choklad.

Två saker att göra innan jag dör:
1. Skaffa familj på något sätt.
2. Skriva minst tio bra och välsäljande romaner.

En sak jag ångrar: Det finns några som är av betydelse, men det är inget jag tänker outa här.

Såg första delen av sista ”I mördarens spår” i går kväll, och upptäckte hur ovan jag är att kolla på live-tv. Datorn stod på vardagsrumsbordet som vanligt, hade sett ett par nedladdade tv-avsnitt tidigare, och när det kom ett sms på telefonen hann jag sätta mig upp och slå på mellanslagstangenten först en gång och sedan en gång till eftersom det inte fungerade vid första försöket. Det tog ett par sekunder innan jag fattade varför inte programmet pausades på projektorduken.

Jag undrar när min vurm för England tog språnget över Atlanten och fokuserade på det amerikanska samhället istället. Jag var i London första gången 1995, två gånger till och med, dels en muckarresa i april och en andra gång veckan före jul, vi åkte hem på julafton om jag minns rätt, plågade min vän Jennies gula Toyota Corolla årgång -75 upp i 140 km/h på motorvägen norrut från Arlanda för att om möjligt hinna hem till Kungsgården innan Bengt Feldreich/Benjamin Syrsa sjungit klart. Vi misslyckades så klart för motorvägen slutade ju redan vid Uppsala och även om det var vår stad då så hastade vi förbi trafikljusen så gott vi kunde den dagen, fortsatte vår resa norrut men det är 50 och 70 nästan hela vägen fram till Mehedeby och vi var inte hemma i Gästrikland förrän vid femtiden.

Men det var ju inte det det här skulle handla om.

Jag vet inte när min vurm för London startade, men den var högst påtaglig under 90-talet och kanske var det bara för att jag var en brittpopkille av rang. Men jag minns gatorna i Bayswater som vore det i går jag vandrade längs dem trots att jag inte varit i stadsdelen på ett decennium, jag och min vän Jonas bodde där nyåret 96-97 senast, vi firade nyårsafton på en pub där en av mina vänner skulle komma att jobba under rätt lång tid mer än ett halvt decennium senare, det är konstigt hur saker och ting slumpar sig men det hör inte heller hit. De olika resorna klumpar ihop sig och det är svårt att särskilja när olika händelser inträffade, men jag minns den homosexuelle indiske skoförsäljaren eller var han månne pakistanier, den österrikiska tjejen jag hånglade med i en hotelltrappa, att vi av någon outgrundlig anledning såg ”Babe” på en biograf, att jag nästan blev rånad i en telefonkiosk av en kille som påstod sig vara på flykt undan polisen men lät udda vara jämnt när jag gav honom en fempundssedel, Chelsea som vi träffade på Hippodrome – a girl so great that they named the city after her som hennes vänner sa, hur vi alltid sminkade oss när vi gick ut och alltid hade gammal mascara kvar i ansiktet dagen efter när vi släpade oss ner längs Oxford Street eftersom vi inte hade vett att tvätta bort den, hur vi åkte till Kentish Town och kikade eftersom Saint Etienne sjöng om det, hur vi åkte till King’s Cross för att Pet Shop Boys sjöng om det, hur vi gick till Piccadilly Circus eftersom Pernilla Wahlgren sjöng om det och den underliga kvinnan som satt på trappan vid vårt hotell som jag började prata med när jag var på väg tillbaka för att sova när solen hade gått upp och som visade sig vara en transsexuell prostituerad som trodde att jag ville köpa hennes tjänster. Det sista bör för den delen ha varit under den första resan eftersom det var vår och jag kommer ihåg att fåglarna kvittrade över den morgonvaknande staden.

Jag minns allt det här men händelserna flyter ihop och någonstans försvann min fascination. Jag var där ett par gånger till – sommaren 1998 med min dåvarande flickvän och i oktober 2001 likaså, dock inte samma flickvän. Senast jag var där var en fredagseftermiddag i december … 2002 eller 2003, jag kan ärligt talat inte minnas vilket av åren det var men jag skulle byta plan på Heathrow för att flyga till Madrid för att hälsa på min syster, det var två och en halv timmes väntan och väl i London tog jag tunnelbanan in till Kensington, drack en öl på en pub och åkte sedan tillbaka till flygplatsen och flög vidare. Jag minns att stället var after work-stimmigt och låg i en gatukorsning. Inget mer.

Jag vill egentligen inte säga något särskilt med det här. Bara konstatera att saker och ting förändras. London lockar mig inte längre, även om jag säkerligen kommer att åka dit igen. Det är på något sätt en stad som jag förknippar med Uppsala, den hör hemma i en annan tid och med en annan Daniel. Jag saknar honom ibland.

Och nej, det där med Pernilla Wahlgren var inte sant. Men jag är övertygad om att vi nynnade på låten när vi var där. Och jo, jag hade lite annorlunda frisyr i december 1995.

Lördagen förflöt i påskrekreationens tecken, brunch på Caffè Nero, promenadsnurr genom staden, en visning på Bonniers konsthall, inköp av ”Snabba cash” och ”Linda – som i Lindamordet” som påskekrim, tupplur (av komaformat), väldigt ickepåskig middag, ett avsnitt av ”Life on Mars” och därefter ”300” innan jag slocknade efter några sidors bokläsning strax efter midnatt.

Och ”300” alltså. Vilken … dum film. Okej, det är jättesnyggt och fantastiskt tekniskt imponerande men jag tycker ärligt talat vi börjar nå en nivå i datoranimationernas värld där man knappt höjer på ögonbrynen längre. Jaså, teknikutvecklingen fortsätter gå framåt och nu kan man göra ännu coolare grejer än förra året, det trodde jag aldrig. När sedan filmen är så jäkla genomkorkad och skrattretande genomförd på alla plan förutom de tekniska så känns det snarare som att grekerna borde vara de som är förbannade och inte iranierna. För även om de väldigt magruteutrustade spartanerna slaktar perser i tiotusentals på ett ”heroiskt” och atletiskt sätt som jag antar att tolvåringar går igång på så är det ju grekerna man skrattar åt. Det är som om en fyraåring sett ”Braveheart” och ”Gladiator” lite för många gånger och därefter fått för sig att skriva ett eget manus. Perserna ser ju åtminstone lite tuffa ut i sina rustningar emellanåt och slipper säga de mest pinsamma replikerna.

Nej, nuff time spillt på det pekoralet.

Jag har inte skrivit en skönlitterär rad under den här påsken ännu. I dag ska det dock bli ändring på det, jag ser framför mig ett trevligt fik och min dator i avslappnad symbios. Men först frukost och skattedeklarering. Oh joy.