Jag vet inte riktigt hur det började. Eller rättning, det gör jag nog. 1992 vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat min första kärlek. Jag skrev en tårdrypande och genomsentimental historia om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts så var jag tvungen att skruva det hela ett extra varv, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk i cancer, en hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.
Faktum var att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara sjutton och tävlade i ungdomsklassen som var upp till tjugo år, men det var en välskriven historia och så särdeles sorglig och sturm und drangig att inte ett öga kan ha varit torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Jag kan fortfarande se det framför mig, hur juryn vrider sina händer och sliter sitt hår av rörelse.
Hur som helst, jag vann och skulle intervjuas och jag fick ledigt från skolan en eftermiddag eftersom reportern skulle komma hem till mig och jag berättade att jag läste Stephen King-romaner och att jag egentligen hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga. Sturm und drangig som sagt, jag har inget direkt minne av att jag var nere med arbetarlitteraturen vid den här tidpunkten, men någonstans måste jag ju ha fått inspiration till min statarhistoria i alla fall antar jag. Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i deras lördagsbilaga, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen efter, dels för att jag hade skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt och dels för att jag var övertygad om att jag skulle trilla ihop och bli en våt fläck nästa gång jag träffade föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under mig som jag inte vågade prata med och när jag väl gjorde det så var det bara pinsamheter som kom ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det kändes obekvämt att en besatt galning skrev om henne, att en ful och töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp direkt kanske.
Den här novellen är dock inte poängen med det här inlägget. Det är istället det som hände senare. Tidigare under mina första stapplande steg som författare hade jag nämligen bara skrivit hårresande skräcknoveller, inspirerade av alla Stephen King-romaner och bleka kopior av honom som jag plöjde. Faktum är att min klassföreståndare vid ett tillfälle i sjuan ringde hem och hade ett allvarligt samtal med mamma för att jag och min vän Jennie tävlade i att skriva de mest groteska berättelser om blod, spöken och ond bråd död på svenskan, vi var uppenbart skadade i huvudet. Jag minns inte riktigt hur det slutade, men mig veterligen har vi båda fortfarande sinnet i behåll och våra mordiska sinnen hålls i schack, så kanske var det telefonsamtalet som räddade oss. En uppsträckning är alltid bra.
Fokus gick alltså från skräck till kärlek, två ämnen som visserligen kan ligga väldigt nära varandra men det hör inte hit, inget hör egentligen hit utom det stora avslöjandet som senare ska komma, men jag har ju alltid så särdeles svårt att nå pudelns kärna för det är ju resan som är det bästa målet.
Kärlek var det ja. Jag fick tusen kronor – eller ja, niohundranittionio plus en för att vara exakt, av skattetekniska skäl fick reportern ge mig en enkrona och så satte de in resten på mitt konto för att slippa betala sociala avgifter – och därmed hade min förståelse om att kärlek är pengar börjat gro. Men hur tjäna mer pengar? Vem var villig att betala för berättelser om ung och oftast olycklig kärlek?
Jo, Mitt livs novell. Denna fantastiska tidskrift som tjejer i min omgivning slukade med hull och hår, som varannan eller var tredje vecka levererade ett fullmatat nummer med sötsliskiga berättelser om kärlek direkt ur livet. Nittiofem procent av alla texter däri var skrivna av tjejer för tjejer, men det fanns ett undantag – killnovellen. Oh the joy.
För det är det som är poängen med det här, det var det här iPet grämde sig över att han inte tog med som en av sina underligheter om mig i den där utmaningen jag serverade i mitten av mars. Att jag under några febriga år, kanske från hösten 1993 till våren 1997, hade en stadig sidoinkomst som Mitt livs novells manlige hovskribent av killnovellen. Jag minns inte hur många texter jag skrev, jag har bara ett fåtal sparade i tidningsform och några noveller har överlevt det dryga decenniets datorbyten och finns sparade på hårddisken, men det kanske rör sig om … tja, cirka tjugofem berättelser. Och vilka berättelser sedan.
Det här var inget jag stoltserade med, tvärtom försökte jag hålla det relativt hemligt. Novellerna publicerades aldrig med byline, ingen som läste dem hade en aning om vem författaren var, vilket var en förutsättning. De handlade nästan alltid om samma sak – tonårig kille gör något dåligt, blir påkommen, får sitt straff och kommer till moralisk insikt. Eventuellt blir han till sist lycklig, men oftast inte. Det viktigaste elementet var insikten, vetskapen om att han betett sig som ett svin och tvingades ta konsekvenserna av sitt handlande. Tidningens läsare, som alla var kvinnor, tyckte om att läsa att killar visserligen oftast var usla, men att de kunde komma till insikt om sina brister och därefter bli bättre människor, eller ja, pojkvänner.
Ibland var inte novellerna särskilt långa, men oftast var de ordrika och kanske något utdragna – långa noveller gav mer betalt. Oftast var de ackompanjerade av en helsidesbild på en tvålfager fotomodellsyngling som tittade in i kameran med sugande hundblick. Rubrikerna var braskande och alltid i stil med Jag var för feg för att älska. I början lämnade jag egna rubrikförslag men de hittade alltid på något annat så efter ett tag slutade jag med det.
Jag minns inte vilken den sista novellen jag hade med i tidningen var, men jag minns att det var våren 1997 och att rubriken var stort uppslagen på tidningens löpsedel som jag och min dåvarande flickvän såg i Svavagallerian i Uppsala. Jag kommer inte ihåg hur hon såg på mitt dravlande kärleksskrivande, men troligen tyckte hon det mest var humoristiskt. En del andra bekanta tyckte det var totalt förkastligt, en vederstyggelse utan dess like, något jag inte borde syssla med om jag hade riktiga författarambitioner. Själv tyckte jag mest det var en ypperlig inkomst, och i efterhand inser jag ju att ”Dannyboy & kärleken” aldrig hade blivit verklighet om det inte varit för de här novellerna. Personerna må vara tio år äldre men grundhistorien är ju densamma. Vi har alla levt i en Mitt livs novell-berättelse, livet är just så klyschigt. Eller så är det bara jag.
När tidningen lades ner några år senare fick jag ett personligt tackbrev av chefredaktören för mina insatser. Jag har det kvar någonstans tror jag.
In other news så fick jag i går kväll fyra småväxta chiliplantor i present av min kompis Magnus. De står i mitt fönster nu, har inte hunnit plantera om dem ännu, på söndag kanske. Jag har ju tidigare här i bloggen skrutit om att jag har elva krukväxter i min lägenhet, men det här är något helt annat, de är så små, så söta, så … hjälplösa. Jag känner faderskapets börda och jag är lite rädd.
Jag pushade för det redan häromdagen men det tål att sägas igen: Från och med nu finns allstå ”
Och när jag nu ändå är igång och framhäver mina vänner, så vill jag bara tipsa om att 
Dock finns det saker som trots allt glädjer. Jag läste slutligen (jag har varit en extremt dålig läsare på sistone) ut den magnifika ”
Jag tror jag har fått solsting. En Kompottbrunch förvandlades till en tretimmarsutflykt i Hagaparken med Morgan och