Jag gillar när saker är kompakta. När jag reser på semester har jag alltid gjort det till en konst att åka med så små väskor som möjligt, att resa lätt är ett honnörsord i min bok som dock spolierats av de idiotiska nya reglerna på flyget som i praktiken omöjliggör resande med bara en väska om man vill ha med sig en någorlunda normal necessär. Men det är en annan historia, och syftar här bara till att sjunga kompakthetens inledande lov.
Därför köper jag också helst pocketböcker. De tar ingen direkt plats, är lätta och man får ner dem i princip alla typer av väskor. Att deras billiga paketering skulle göra dem till en sämre form av litteratur tycker jag är rent nys, jag ryser nästan när jag ser någon med min egen bok i inbundet format, i mina ögon är ”Dannyboy” en pocketbok och ska läsas i det formatet.
Ja ja, ni förstår vad jag menar – jag gillar pocketböcker.
Ibland läser jag dock så klart inbundet. Ofta är det inget problem, alla böcker är ju inte tegelstenar och därför kan jag till och med få med mig en del inbundna alster i den mindre av mina två axelremsväskor.
Men så finns de ju där – tegelstenarna. Som Stieg Larssons ”Luftslottet som sprängdes”, 704 sidor lång och med en vikt på 1,076 kilo. Böcker som kan användas som träningsredskap. Böcker som folk vill sluka, läsa där de är, läsa hela tiden. Om de kunde.
Jag må vara kinkig ibland men ärligt talat, det går inte att släpa med sig den avslutande Stieg Larsson-boken i väskan, det är inte vikten som är problemet för datorn som väger dubbelt så mycket har jag ofta med mig – nej, det är det otympliga fyrkantiga formatet som gör det, det där konstiga ju större desto bättre och mer imponerande-tänket som många bokförlag fortfarande verkar jobba efter. När jag för några år sedan var på möte där utseendet på min första roman skulle bestämmas, så ville jag att den skulle vara kompakt, liten och lätt att ta med sig. De tittade missmodigt på mig och förklarade att böcker inte tas riktigt på allvar om de är för små, men sa ändå att de hade tänkt sig ett format de kallade lilla romanen, vilket jag ändå tyckte lät okej och nöjde mig med. Lilla romanen my ass, den är ju gigantisk och ser rent grotesk ut i bokhyllan bredvid pocketen, jag måste nästan blunda när jag passerar bokhyllan. Utseendet är det inget fel på, men storleken – uuh.
Och nu kommer jag till min poäng – varför håller jag på så här? Varför betalar jag 200 kronor för en bok i ett format som bara kommer att irritera mig under de dagar jag läser den? Jo, därför att jag inte har något val, förlagen vill tjäna pengar och man tjänar mer pengar på inbundet än pocket eftersom prismarginalerna är mycket högre. Men det är egentligen inte formatet förlagen tjänar pengar på, det är inte billigare att trycka inbundna böcker, tvärtom. Nej, förlagen tjänar paradoxalt nog mer pengar på inbundet eftersom tryck-, distributions- och lagerkostnader är högre på det formatet, de tjänar pengar på att deras procentuella prispåslag (som är ungefär detsamma på inbundet och pocket) blir mycket större per exemplar i kronor eftersom grundkostnaden är högre.
Mitt förslag är därför enkelt – ge ut böckerna i pocket från början men behåll priset högt! Ni kan fortfarande ge ut dem i megaformat också eftersom en del av publiken säkert ser böcker mer som bastanta klenoder än läsobjekt, men ställ en kund framför två lastpallar, förklara att priset är identiskt och erbjud därefter två alternativ – ”Luftslottet som sprängdes” på drygt ett kilo till vänster och ”Luftslottet som sprängdes” på drygt 300 gram till höger, och se vad som händer. Visst, pärmarna är mjuka och papperet är tunnare, men so what, det är väl det som står på sidorna som kunden vill åt? Och nej, jag vill inte se något dribblande med det där löjliga storpocketformatet som några förlag försökt sig på, en pocket ska gå ner i fickan precis som namnet anger.
Min tes är att kunderna är villiga att betala om de vet att boken är ny, den inbundna utgåvan vid sidan om skulle också visa det med strålande pedagogisk tydlighet. Och tänk på prismarginalerna! Cheezuz, att kunna sälja en bok för uppåt 200 spänn som bara kostat en knapp tia att trycka borde vara varje förlagsekonoms dröm.
Den här formen av försäljning skulle troligen inte passa alla böcker, men kriminallitteraturens storsäljare vore det givna valet att prova det på. 90 procent av kunderna springer inte till bokhandeln – eller Vivo – för att köpa de här böckerna i syftet att de vill äga dem, de vill bara veta hur fan det ska gå för Salander. Och de gör det helst i ett lättburet format, kosta vad det kosta vill.
För att inte helt gå miste om midsommar förkylningsvinglade jag i går även ner till Vivo och handlade attiraljer för att laga mig en någorlunda traditionell midsommartallrik trots de miserabla fysiska förutsättningarna som min kropp bjöd på. Resultatet kan ses på bilden och som den klassiskt skolade nationsaktive Uppsalastudent jag är sjöng jag även ”Halvan” efter ”Helan går” när jag sänkte min Bäska. Hade jag inte nöjt mig med en snaps hade det nog, trots avsaknaden av OP, även blivit ”Måsen” och ”Långt ner i Småland”.