Författare och skribent
PLOOING!
Mina damer och herrar – som ni kanske märkt har vi sedan Uppsala tvingats köra med reducerad hastighet. Detta beror på ett signalfel och vi har nu fått veta från trafikledningen att vi kommer att få köra i 30 km/h upp till Skutskär. Vi återkommer med besked om hur det påverkar ankomsttiderna.
Avstånd Uppsala–Skutskär: cirka åtta mil. Tack så mycket SJ.
Får man tutan med på köpet?
Redan när jag läste citatet för några dagar sedan log jag trött och tänkte åh det här är ju ett blogginlägg men sedan hastade jag vidare och hade likt guldfisken snart glömt vad det var jag funderat på. I dag hade dock DN den goda smaken att göra ett ryckcitat av uttalandet, fällt av ”Arn”-producenten Johan Mardell till Punkt SE, och nu kan ingen glömska i världen stoppa mig från publikation:
– Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa.
Jag kan inte mer än skriva under på den efterföljande DN-kommentaren: Sedan när blev filmekonomi recensenters ansvar? Gör en bra film istället, sabla korkskaft.
Ja, det där med korkskaftet var alltså mina egna ord.
En timme kvar till julledigheten, och jag blev just klar med bandutskriften från min intervju med Elin Klinga i onsdags. 15505 tecken. Som ska skalas ner till en artikel på 4500. Varav kanske max … ja låt oss säga 1500 blir citat från utskriften. Och det måste vara klart för utläggning efter annandagen.
Vojne vojne det lär inte bli en jobbfri jul.
Det börjar ta slut. Mm, visserligen är det väl så att det betalda lönearbetet går mot ett tillfälligt halt också, men det känns som att det av olika skäl kommer att bli så kortvarigt att jag knappt ens funderat på det, ja förutom det där med de gäckande julklapparna då.
Nej. Det börjar ta slut på text. Genomgången av den text jag har borde om inget går åt skogen nå sitt slut någon gång under julhelgen. Den har blivit lite kortare under resans gång, jag har städat upp i persongalleriet och funderar på om den manlige vännen borde byta kön, ja inte under resans gång alltså för boken kommer nog när den är färdig att utspela sig under blott ett par veckor och så långt har väl inte vetenskapen kommit, nej jag menar helt och hållet. Det skulle skapa en annan typ av situation i boken och öka kontrasten. Eller så blir det bara konstigt. Och vad ska hon i sånt fall heta? Jag har ju svårt för det här med karaktärers namn, vet fortfarande inte vad den kvinnliga huvudpersonen i ”Dannyboy” heter, detta trots att frågan återkommande snuddat vid mitt sinne sedan jag började uppfinna henne för drygt fem år sedan.
Nåväl. Det här ska inte bli ett sånt där långt utläggande om detaljer. Det här är blott en kungörelse. Om att det trots allt verkar finnas ett slut.
Men nej, jag har ju inte skrivit klart gubevars! Fortfarande återstår två femtedelar av handlingen att sättas på pränt. Men genomgången av det nedplitade, ja – där är jag snart klar.
Någon måtta får det vara.
Hamnade på presskonferens med Mikael Persbrandt i dag, i efterdyningarna av ”Måsen”-avhoppet och den nya ”I väntan på Godot”-satsningen, en konstig soppa med personangrepp, konstiga påståenden och vad som visade sig vara väldigt lång framförhållning. Jaja, resultatet kan bland annat läsas här och ses här, även om jag får erkänna att min insats i webb-tv-inslaget är oerhört ringa trots att mitt namn står i slutet, när jag bad om att få ställa några enskilda frågor för tv-inslaget efter presskonferensen svarade han nej för du kommer ändå inte att ställa några frågor om teater och vände ryggen åt och gick innan jag ens hann öppna munnen för att protestera.
Alltså jag vet inte, men det är något med Mikael Persbrandt som gör att man känner sig som fyra år gammal i intervjusituationer. Den där blicken, tonläget, basrösten – han, liksom Jan Guillou, framkallar en slags fånig rädsla hos mig jag inte kan bemästra. Jo, jag ställer frågorna ändå, men jag gör det utan ett uns av glädje och det stör mig rätt ordentligt.
För några veckor sedan, efter en särdeles lång brunchsittning på Kung Carl, skulle jag köpa en ny stereoförstärkare. Min Proton-trotjänare hade kämpat i sexton år och förtjänade vila på ålderdomens senhöst då den börjat tappa delar av hörseln, det vill säga diskanten, i vänstra högtalarutgången. Jag tycker om att köpa elektronik, jag har aldrig varit en storkonsument av kläder men kontinuerliga punktinköp av olika tekniska prylar gör ändå att sparkontot hålls på en sunt låg nivå. Glad i hågen och peppad av Josefine som började prata om att det var en Marantz-förstärkare jag borde ha och ingen sabla Nad – ord jag dock lyssnade föga på får jag erkänna – stegade vi med bestämda steg mot Hifi-klubben på Sveavägen. Vi klev in genom porten med entusiasm i blick. Tio sekunder senare stod vi på gatan igen.
För jag hyser en latent skräck mot stressade butiker, som poppar upp när minst man anar det. Det finns en oro i vissa butiker, något som egentligen inte har att göra med huruvida det är proppfyllt med människor, utan snarare vilka typer de är och hur personalen agerar. Och den här lördagen, en av decembers första dagar om jag minns rätt, fanns en stämning i luften som födde en panik inom mig, jag kunde inte vara kvar, de teknikkåta stereokillarna där inne som väckte minnen om en ungdom långt före min Uppsalatid blandad med en samling ostyrliga butikskillar utan system och en trasig kölappsmaskin fick mig att backa på ren instinkt. Knappt ens om livet hängde på det hade jag stannat där inne och det spelade ingen roll att jag hade peppat för den där nya förstärkaren och den efterföljande inkopplings- och sladdhärveutredningseftermiddagen i över en veckas tid. Det gick inte.
Och det här oroar mig en smula. För nej, jag har inte köpt alla mina julklappar ännu och det lär inte ske förrän på lördag om jag ser mitt schema. Och visserligen lär jag hålla mig långt borta från de hormonstinna high end-stereobutikerna, men ändå, vad händer om skräcken drämmer till mig med sin klubba? Vågar jag möta de besvikna blickarna på julafton när golvet under granen ekar tomt? Vad är värst?
Hua.
Var på ”Arn” i går och sällan har väl en pressvisning på Rigoletto varit så välfylld. Jag är lite nervös, sa Emma innan ridån gick upp och jag höll med, det låg en spänning över salongen bestående av en del förväntan, en del bävan och tre delar välslipade knivar. SF:s 210-miljonersprojekt måste ju enligt alla tillgängliga journalistiska jantelagar helst sparkas på tills riddarrustningen liknar en plattstampad lightcola-burk, och när det dessutom i förlängningen är självgodheten personifierad – Jan Guillou – som är projektets a(r)nfader, ja jisses, det är liksom upplagt för medeltida tortyr från ingress till slutkläm.
Nu var det faktiskt inte så illa, även om det ofta var generande taffligt på ett sätt som bara kändes … onödigt. Det jag störde mig mest på var övertydligheten. Så fort en skurk nämndes vid namn dundrade den ödesmättade musiken igång och varje gång Cecilia Algotsdotter äntrade scenen kvittrade fåglarna, gräset blev grönt, himlen klarblå och fioler spelade. Stundtals, som i kärleksscenerna där plattityderna staplades lika höga som Varnhems datoranimerade torn, gick det knappt att se på utan att kisa genom en ringbrynja. Och den inledande berättarrösten – en monolog fräsch som en nyuppgrävd fornlämning och lika förnumstig som Pogo Pedagog – varför sa ingen stopp?
Men den största bristen var tristessen. Förutom vid ett par tillfällen kändes det som en hundratrettioåtta minuter lång prolog. Inte ens slutstriden, som ju i ärlighetens namn var den främsta behållningen i de två första ”Ringen”-filmerna, var mycket att hänga i julgranen – de fajtades i tre-fyra minuter utanför Jerusalem i en sandstorm som av oklar anledning skulle gynna de västerländska tempelriddarturisterna och inte araberna som bott hela sitt liv i regionen. That was it. Kul.
Och på tal om ”Sagan om ringen” – var det bara jag som fick känslan av att Peter Flinth och kompani kollat några gånger för mycket på inledningen av sagda film varje gång en hästdragen vagn lunkades fram genom ett lummigt Västergötland? Det var ju Gandalfs ankomst till Fylke om och om igen.
Betyget? Jag säger två Dannyboys av fem möjliga.
Och så var det det här med miljonpubliken … nja, jag tror faktiskt de får vara nöjda med hälften. Besökarna lär flockas under de kommande helgerna, men sedan … nej, filmen är helt enkelt för tråkig och även om det är väldigt svårt att förstå hur den stora massan tänker ibland, så tycker jag att ”Arn” saknar mun till mun-potential.
——
Andra recensioner: Kvällisarna samt DN är snälla och ger treor, GP drämmer till med en etta, min kollega Erik sätter en tvåa och SvD ger två av sex.
——
Slutligen ber jag om ursäkt för ordvitsarna och de medeltida antydningarna.
Nähä. Mitt tiggarbrev funkade inte den här gången heller.
Spela inte ”Guitar hero” hela söndagskvällen till alldeles för sent och drick vin och glögg när du ska upp och jobba dagen efter. Ja, det är visserligen jättetrevligt och jo du dominerade med väldigt coola riff, men du blir sjukligt trött och faktum är att du inte har någon känsel i vänsterhandens fingertoppar i dag vilket är jättedumt när du ska skriva på tangentbordet. När du dessutom ägnar den lilla kraft du har i din hand till att plita ner det här istället för de saker du egentligen får lön för, skulle man kanske nästan till och med kunna kalla det tjänstefel. Du borde skämmas Daniel och det gör du väl längst där inne någonstans också.
Hoppas jag.
På förekommen anledning: Det finns inte så många svenska ord som börjar på bokstaven z. Hur motiverar T9-människorna att zombie inte finns med i mobileos ordlista när man som bäst behöver det?
Minnesgoda läsare, samt de som är duktiga på att klicka på länkar, vet att jag med slavisk exakthet följer en rutin när jag är på väg ut i natten. För att en kväll inte ska sluta i total katastrof måste jag spela Pet Shop Boys ”Go west” på stereon under mitt uttåg från lägenheten, och jag måste ha stängt och låst dörren bakom mig innan låten tonats ut där innanför. Vad som skulle hända annars vet jag inte exakt, men som den kloke Doc Brown sa – it could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe och den risken undviker jag gärna.
Den här kvällen, när jag ska gå på födelsedagsfest hos Marit, är så klart inget undantag. Men eftersom livet är en ständig utveckling där stagnation är av ondo och rörelsen alltid måste vara full fart framåt, tänkte jag göra det på ett lite annat sätt.
Så jag ger er härmed det tyska tv-programmet ”Mini playback show”, där en något yngre Pet Shop Boys-upplaga framför ”Go west”.
Kolla armföringen hos gule mini-Chris. Väldigt … bestämd, kan vi väl säga.