Hemvändarfixen 2007

Har ni köpt biljett? frågar vakten och vi kollar med klentrogen blick och säger är du helt dum i huvudet? utan att öppna munnarna. Det ser halvtomt ut innanför fönstren. Nej, vi har inga biljetter och vakten upprepar sitt bara förköp i kväll och jag frågar ska vi gå och äta? och Jennie och Camilla nickar. Kanske hade vi kunnat muta oss in. Ordinarie biljettpris – halvtom lokal klockan 01.20, en dryg halvtimme kvar till stängningsdags – 150 kronor. Hade vi agerat trivsamt och därtill lagt på en hundring extra hade vi säkert kommit in. Men det finns gränser för min juldagsdesperation. Det här livet. Det här jävla livet med de här jävla människorna som vi … ja som vi väl på något sätt är en del av.

Jag, Jennie, Johan och Jennies syster Camilla inledde på Lillpuben – fyra omgångar av Pilsner Urquell plus shots för sextio kronor tror jag blev resultatet. De senaste åren har Lillpuben agerat den alternativa hemvändarplatsen, stället dit the outcasts, de som inte vill gå till eller längre känner att de hör hemma på Hotel Princess, alltså det jag ibland kallar Prinsan och som på senare år, behjälpt av katastrofal varumärkesvandalism, under perioder hetat Moose Bar, O’Learys, Marquee, Livingroom, Medelhavsrestaurangen och fan och alla hans ingifta mostrar.

Faktum är dock att jag och Johan tjuvstartade på Mulligan’s, det irländska haket i korsningen Fredriksgatan/Hyttgatan, ett coverband levde rövare och vi blev blev bjudna på öl av vår gamle kompis Erik som på ålderns höst gått och blivit svensk mästare i rugby. Mindre känt faktum: även jag spelade som sjutton-artonåring rugby på positionen inside flanker. En man i röd skjorta, svart slips och svart tröja gjorde dock mitt liv surt eftersom han klätt sig exakt som jag – ni skulle kunna vara tvillingar skrockade Johan och mannen var visserligen ett under av ickeelegans men ändå – där stod vi som Knoll och Tott och jag svär på att han följde mig när vi gick genom lokalen.

När jag var ung gick vi alltid på Hotel Princess. Prinsan var Sandvikens nöjesnav – ett stadshotell till allt utom namnet med nattklubb i källaren, mogendans och livescen på markplanet och trubadur i den inglasade trädgården. Ung som gammal gick dit – indiepoppare som vi, innebandykillar, medelålderskrisare och blackjackspelare – alla fick plats. Det var dräggigt och svennigt rätt ofta och ja, jag minns de där kvällarna inbäddade i dåtidens rosa ludd och nej, kapitlet som utspelar sig på Prinsan i ”Dannyboy” tyder väl knappast på att det var himmelriket på jorden – men ändå, det fanns något genuint där, något jag inte tror enbart beror på att jag ser det genom en bakfull backspegel.

Men varje år säger nu mina systrar men åååh som vore jag en halvdöd stofil katten dragit in på hallmattan när jag kallar stället Prinsan. Moose Bar, O’Learys, Medelhavsrestaurangen, Marquee och Livingroom som sagt.

Dessutom, råkar jag ha fått höra inför årets jul, kan man lika gärna dö som att bli sedd på Prinsan år 2007. Är man nere med gatan går man på Underbar, baren i källaren på gamla EOS-hotellet ute vid Gävlevägen där vi faktiskt till sist hamnade redan förra året. Men åååh, säger mina systrar i kör, det heter Kharma nu! och där står jag med stofilstruten på skallen i hörnet bakom julgranen och undrar och undrar och undrar: Varför tror krogägare att ett ställe ska bli fräschare, tuffare och mindre konkursmässigt bara för att man byter namn och köper ny inredning som gör att det ser exakt ut som förut, fast lite annorlunda?

Så stod vi där, klockan 01.20. Lillpuben var stängd, Prinsan eller vad det nu hette hade varit villiga att släppa in oss för hundrasextio kronor men Johan sa det där stället känns jinxat, allt skit man gjort där sitter ju i väggarna när vi stod och tvekade och nä fan jag drar till Kungsgår’n och gick mot nattbussen och jag och Jennie och Camilla gick vidare och vi stod där, utanför Kharma – med efternamnet Lounge – som har vimmelbilder senast uppdaterade 24 augusti, och tänkte att okej då, vi går väl in. Har ni köpt biljett, frågade vakten och nej, vi har ingen biljett men … men det är ju för fan bara halvfullt där inne och han ler snett och säger det är fullt och stänger dörren framför våra näsor.

Tomten, fyllan, luvan och jag

Ännu en julafton lagd till handlingarna. Ännu en mage som spänner och bråkar, larmar och för väsen. Framåt kvällen ville mina systrar spela spel, men eftersom jag i min enfald hoppades att det skulle kunna bli åtminstone lite vila, rast och ro i den fem- eller sexstegsstafett julhelgen alltid utvecklas till – i år Stockholm, Gävle, Sandviken, Kungsgården, Gävle, Sandviken, Gävle och därefter hemfärd mot Stockholm – stängde jag in näsan i Kjell Erikssons ”Den hand som skälver” istället och blev genast kallad tråkmåns. Livet är hårt i bruksorten.

fulltomte.jpg

Tomten på bilden har så länge jag minns det aldrig kunnat stå för egen maskin. Pappas förklaring, som jag hört varje jul i åtminstone tjugo år, är att han druckit för mycket och blivit så rund under fötterna att han ständigt faller över ända, slår magen i golvet, drattar omkull och gör sig till. Nu har dock pappa kommit på den briljanta idén att fästa luvan i granen. Tomtefar lär därmed hålla sig på benen ända fram till trettonhelgen hur mycket julmust jag än trugar i honom.

Ibland är det roligt nästan jämt

PLOOING!

Mina damer och herrar – som ni kanske märkt har vi sedan Uppsala tvingats köra med reducerad hastighet. Detta beror på ett signalfel och vi har nu fått veta från trafikledningen att vi kommer att få köra i 30 km/h upp till Skutskär. Vi återkommer med besked om hur det påverkar ankomsttiderna.

Avstånd Uppsala–Skutskär: cirka åtta mil. Tack så mycket SJ.

Upp till kamp mot korkskaften!

Redan när jag läste citatet för några dagar sedan log jag trött och tänkte åh det här är ju ett blogginlägg men sedan hastade jag vidare och hade likt guldfisken snart glömt vad det var jag funderat på. I dag hade dock DN den goda smaken att göra ett ryckcitat av uttalandet, fällt av ”Arn”-producenten Johan Mardell till Punkt SE, och nu kan ingen glömska i världen stoppa mig från publikation:

– Satsningen är rolig för filmsverige. Lyckas inte det här blir det svårt att göra stora satsningar framöver. Det borde vissa korkade recensenter begripa.

Jag kan inte mer än skriva under på den efterföljande DN-kommentaren: Sedan när blev filmekonomi recensenters ansvar? Gör en bra film istället, sabla korkskaft.

Ja, det där med korkskaftet var alltså mina egna ord.

Dags att inse faktum

En timme kvar till julledigheten, och jag blev just klar med bandutskriften från min intervju med Elin Klinga i onsdags. 15505 tecken. Som ska skalas ner till en artikel på 4500. Varav kanske max … ja låt oss säga 1500 blir citat från utskriften. Och det måste vara klart för utläggning efter annandagen.

Vojne vojne det lär inte bli en jobbfri jul.

Det lackar mot slut

Det börjar ta slut. Mm, visserligen är det väl så att det betalda lönearbetet går mot ett tillfälligt halt också, men det känns som att det av olika skäl kommer att bli så kortvarigt att jag knappt ens funderat på det, ja förutom det där med de gäckande julklapparna då.

Nej. Det börjar ta slut på text. Genomgången av den text jag har borde om inget går åt skogen nå sitt slut någon gång under julhelgen. Den har blivit lite kortare under resans gång, jag har städat upp i persongalleriet och funderar på om den manlige vännen borde byta kön, ja inte under resans gång alltså för boken kommer nog när den är färdig att utspela sig under blott ett par veckor och så långt har väl inte vetenskapen kommit, nej jag menar helt och hållet. Det skulle skapa en annan typ av situation i boken och öka kontrasten. Eller så blir det bara konstigt. Och vad ska hon i sånt fall heta? Jag har ju svårt för det här med karaktärers namn, vet fortfarande inte vad den kvinnliga huvudpersonen i ”Dannyboy” heter, detta trots att frågan återkommande snuddat vid mitt sinne sedan jag började uppfinna henne för drygt fem år sedan.

Nåväl. Det här ska inte bli ett sånt där långt utläggande om detaljer. Det här är blott en kungörelse. Om att det trots allt verkar finnas ett slut.

Men nej, jag har ju inte skrivit klart gubevars! Fortfarande återstår två femtedelar av handlingen att sättas på pränt. Men genomgången av det nedplitade, ja – där är jag snart klar.

Någon måtta får det vara.

Mikael Persbrandt, rädslan och jag

Hamnade på presskonferens med Mikael Persbrandt i dag, i efterdyningarna av ”Måsen”-avhoppet och den nya ”I väntan på Godot”-satsningen, en konstig soppa med personangrepp, konstiga påståenden och vad som visade sig vara väldigt lång framförhållning. Jaja, resultatet kan bland annat läsas här och ses här, även om jag får erkänna att min insats i webb-tv-inslaget är oerhört ringa trots att mitt namn står i slutet, när jag bad om att få ställa några enskilda frågor för tv-inslaget efter presskonferensen svarade han nej för du kommer ändå inte att ställa några frågor om teater och vände ryggen åt och gick innan jag ens hann öppna munnen för att protestera.

Alltså jag vet inte, men det är något med Mikael Persbrandt som gör att man känner sig som fyra år gammal i intervjusituationer. Den där blicken, tonläget, basrösten – han, liksom Jan Guillou, framkallar en slags fånig rädsla hos mig jag inte kan bemästra. Jo, jag ställer frågorna ändå, men jag gör det utan ett uns av glädje och det stör mig rätt ordentligt.

Stereoförstärkaren, julklapparna och jag

För några veckor sedan, efter en särdeles lång brunchsittning på Kung Carl, skulle jag köpa en ny stereoförstärkare. Min Proton-trotjänare hade kämpat i sexton år och förtjänade vila på ålderdomens senhöst då den börjat tappa delar av hörseln, det vill säga diskanten, i vänstra högtalarutgången. Jag tycker om att köpa elektronik, jag har aldrig varit en storkonsument av kläder men kontinuerliga punktinköp av olika tekniska prylar gör ändå att sparkontot hålls på en sunt låg nivå. Glad i hågen och peppad av Josefine som började prata om att det var en Marantz-förstärkare jag borde ha och ingen sabla Nad – ord jag dock lyssnade föga på får jag erkänna – stegade vi med bestämda steg mot Hifi-klubben på Sveavägen. Vi klev in genom porten med entusiasm i blick. Tio sekunder senare stod vi på gatan igen.

För jag hyser en latent skräck mot stressade butiker, som poppar upp när minst man anar det. Det finns en oro i vissa butiker, något som egentligen inte har att göra med huruvida det är proppfyllt med människor, utan snarare vilka typer de är och hur personalen agerar. Och den här lördagen, en av decembers första dagar om jag minns rätt, fanns en stämning i luften som födde en panik inom mig, jag kunde inte vara kvar, de teknikkåta stereokillarna där inne som väckte minnen om en ungdom långt före min Uppsalatid blandad med en samling ostyrliga butikskillar utan system och en trasig kölappsmaskin fick mig att backa på ren instinkt. Knappt ens om livet hängde på det hade jag stannat där inne och det spelade ingen roll att jag hade peppat för den där nya förstärkaren och den efterföljande inkopplings- och sladdhärveutredningseftermiddagen i över en veckas tid. Det gick inte.

Och det här oroar mig en smula. För nej, jag har inte köpt alla mina julklappar ännu och det lär inte ske förrän på lördag om jag ser mitt schema. Och visserligen lär jag hålla mig långt borta från de hormonstinna high end-stereobutikerna, men ändå, vad händer om skräcken drämmer till mig med sin klubba? Vågar jag möta de besvikna blickarna på julafton när golvet under granen ekar tomt? Vad är värst?

Hua.

En arning om ”Arn”

Var på ”Arn” i går och sällan har väl en pressvisning på Rigoletto varit så välfylld. Jag är lite nervös, sa Emma innan ridån gick upp och jag höll med, det låg en spänning över salongen bestående av en del förväntan, en del bävan och tre delar välslipade knivar. SF:s 210-miljonersprojekt måste ju enligt alla tillgängliga journalistiska jantelagar helst sparkas på tills riddarrustningen liknar en plattstampad lightcola-burk, och när det dessutom i förlängningen är självgodheten personifierad – Jan Guillou – som är projektets a(r)nfader, ja jisses, det är liksom upplagt för medeltida tortyr från ingress till slutkläm.

Nu var det faktiskt inte så illa, även om det ofta var generande taffligt på ett sätt som bara kändes … onödigt. Det jag störde mig mest på var övertydligheten. Så fort en skurk nämndes vid namn dundrade den ödesmättade musiken igång och varje gång Cecilia Algotsdotter äntrade scenen kvittrade fåglarna, gräset blev grönt, himlen klarblå och fioler spelade. Stundtals, som i kärleksscenerna där plattityderna staplades lika höga som Varnhems datoranimerade torn, gick det knappt att se på utan att kisa genom en ringbrynja. Och den inledande berättarrösten – en monolog fräsch som en nyuppgrävd fornlämning och lika förnumstig som Pogo Pedagog – varför sa ingen stopp?

Men den största bristen var tristessen. Förutom vid ett par tillfällen kändes det som en hundratrettioåtta minuter lång prolog. Inte ens slutstriden, som ju i ärlighetens namn var den främsta behållningen i de två första ”Ringen”-filmerna, var mycket att hänga i julgranen – de fajtades i tre-fyra minuter utanför Jerusalem i en sandstorm som av oklar anledning skulle gynna de västerländska tempelriddarturisterna och inte araberna som bott hela sitt liv i regionen. That was it. Kul.

Och på tal om ”Sagan om ringen” – var det bara jag som fick känslan av att Peter Flinth och kompani kollat några gånger för mycket på inledningen av sagda film varje gång en hästdragen vagn lunkades fram genom ett lummigt Västergötland? Det var ju Gandalfs ankomst till Fylke om och om igen.

Betyget? Jag säger två Dannyboys av fem möjliga.

Och så var det det här med miljonpubliken … nja, jag tror faktiskt de får vara nöjda med hälften. Besökarna lär flockas under de kommande helgerna, men sedan … nej, filmen är helt enkelt för tråkig och även om det är väldigt svårt att förstå hur den stora massan tänker ibland, så tycker jag att ”Arn” saknar mun till mun-potential.

——

Andra recensioner: Kvällisarna samt DN är snälla och ger treor, GP drämmer till med en etta, min kollega Erik sätter en tvåa och SvD ger två av sex.

——

Slutligen ber jag om ursäkt för ordvitsarna och de medeltida antydningarna.