För några veckor sedan, efter en särdeles lång brunchsittning på Kung Carl, skulle jag köpa en ny stereoförstärkare. Min Proton-trotjänare hade kämpat i sexton år och förtjänade vila på ålderdomens senhöst då den börjat tappa delar av hörseln, det vill säga diskanten, i vänstra högtalarutgången. Jag tycker om att köpa elektronik, jag har aldrig varit en storkonsument av kläder men kontinuerliga punktinköp av olika tekniska prylar gör ändå att sparkontot hålls på en sunt låg nivå. Glad i hågen och peppad av Josefine som började prata om att det var en Marantz-förstärkare jag borde ha och ingen sabla Nad – ord jag dock lyssnade föga på får jag erkänna – stegade vi med bestämda steg mot Hifi-klubben på Sveavägen. Vi klev in genom porten med entusiasm i blick. Tio sekunder senare stod vi på gatan igen.
För jag hyser en latent skräck mot stressade butiker, som poppar upp när minst man anar det. Det finns en oro i vissa butiker, något som egentligen inte har att göra med huruvida det är proppfyllt med människor, utan snarare vilka typer de är och hur personalen agerar. Och den här lördagen, en av decembers första dagar om jag minns rätt, fanns en stämning i luften som födde en panik inom mig, jag kunde inte vara kvar, de teknikkåta stereokillarna där inne som väckte minnen om en ungdom långt före min Uppsalatid blandad med en samling ostyrliga butikskillar utan system och en trasig kölappsmaskin fick mig att backa på ren instinkt. Knappt ens om livet hängde på det hade jag stannat där inne och det spelade ingen roll att jag hade peppat för den där nya förstärkaren och den efterföljande inkopplings- och sladdhärveutredningseftermiddagen i över en veckas tid. Det gick inte.
Och det här oroar mig en smula. För nej, jag har inte köpt alla mina julklappar ännu och det lär inte ske förrän på lördag om jag ser mitt schema. Och visserligen lär jag hålla mig långt borta från de hormonstinna high end-stereobutikerna, men ändå, vad händer om skräcken drämmer till mig med sin klubba? Vågar jag möta de besvikna blickarna på julafton när golvet under granen ekar tomt? Vad är värst?
Hua.
Shopping ska vara lustfyllt och meningsfullt. Det var det inte på Hifi-klubben den där söndagen. Jag hade några skräckupplevelser i New York också, bland annat på teknikmeckat B&H Photo. En kö för att fråga saker, en kö för att titta och klämma på saken man ville köpa, en kö för att beställa den (och i den kön kunde man minsann INTE få se på produkten igen för att bestämma vilken färg man ville ha, det skulle man ha tänkt på innan), en kö för att betala, och en kö för att hämta ut varan. Och när man hämtat varan skuffades man rakt ut på gatan via en sluss – inte gå tillbaka in i butiken igen! ”Ni har shoppat klart! THANK YOU SIR!”. Ett effektivt lustmord på allt vad köpglädje heter.
Fördel nätshopping…
Fast B&H är ju samtidigt en otroligt fascinerande affär, deras mystiska affärsupplägg är ju värt ett besök i sig. För att inte tala om linbanan som prylarna åker omkring i. Men att gå till en butik som drivs av ortodoxa judar en lördag visade sig vara en rätt dålig idé första gången jag var där. Tokstängt.
Ja jag mindes den också som fascinerande. Men vid ett återbesök var inte de där takrullbanden så himla roliga i alla fall, och det var ju inte ens alla som hade såna där polisonger och roliga västar!