Jag fortsätter på ”Arn”-temat från igår: Inte heller i Danmark, där filmen har premiär idag, går den hem bland kritikerna. Enligt DN sågas den, men ska man vara helt ärlig så är nog vår beskrivning, att den tas emot ljummet, mer överensstämmande eftersom Berlingske ändå ger den betyget fyra av sex.
Jag finns både här, där och där
För några dagar sedan var det Bodil Mårtensson som blivit bestulen på en bok, idag är det Ola Lauritzsons tur. En tjuv har norpat hans dator på Stadsbiblioteket och vips har en halv roman försvunnit, skriver Expressen.
Och jag undrar på något sätt hur de vågar. Hur de vågar lämna lägenheten med en laptop utan att ha minst två kopior av sitt material sparat någon annanstans. För det handlar ju inte bara om stöldrisken, tappar man datorn i backen kan ju hårddisken vara kaputt och då är det tack och adjö.
Själv sparar jag mina mappar med dokument, mejl, chattar, bilder, webbsidor och annat matnyttigt på dvd ungefär en gång i månaden, jag har varje mejl jag fått eller skickat sedan 1999 sparat, de är det närmaste jag kommer en dagbok och säger en hel del om det förflutna. Sms-korrespondenser av vikt sparar jag då de kan komma till nytta i mitt skönlitterära skrivande, boken jag jobbar med nu innehåller såväl sms- som chattfragment men nej, ingen behöver svettas för den enda som lämnas ut är möjligen jag själv, sakerna är helt tagna ur sitt sammanhang, omständigheterna omkastade och ändrade. Senaste versionen av romandokumentet mejlar jag dessutom alltid till en webbmejladress efter varje skriv- eller redigeringssession så att den inte enbart ska finnas rent fysiskt på min hårddisk. Varje vecka drar jag också över romanmappen, där olika versioner av boken finns, till ipoden som extra backup.
Ja, jag kanske är en smula manisk. Men bättre det än att tvingas gråta ut i Expressen, även om snyftartikeln jag hade nästan skrivit klart, och nu gick allt upp i rök och jag måste börja om och det kommer att ta minst tre år till! känns ack så lockande ibland.
De gröna råttorna, uttalet och könet
Att Carl Bildt bar en kavaj med gröna råttor på på Grammisgalan igår kväll har väl inte undgått någon och jag ska inte orda så mycket om det, även jag tappade hakan och det var ju årtusendets bästa pr-kupp, nu vet ju till och med kidsen vem landets utrikesminister är – om de nu råkade hamna framför föräldrarnas ång-tv igår och kollade på det där musikprogrammet där artister spelade årsgamla hits och Lasse Stefanz uppträdde vill säga.
Nej, vad jag tycker man kan orda lite om är det mystiska faktum att inte Baluba i förväg sett till så att prisutdelare Bildt åtminstone hade närheten av en aning om hur han skulle uttala namnet på den där mystiska producentduon han fick dela ut exportpriset till. För vad det än var han läste innantill från diplomet som tjejen vid hans sida höll upp, så var det då inte Bloodshy & Avant.
Bäst på Grammisgalan: Annika Norlins uppmaning i sitt tacktal om att skrota könskategorierna. Visst, det blir färre priser att dela ut, men det är ändå väldigt mystiskt att inte män och kvinnor kan tävla mot varandra i samma klass i något annat än hästsport.
——
Och nu något helt annat: Det är ju väldigt sött att Fredrik Strage gör en pudel i dagens DN och ber om ursäkt för sitt höga ”Arn”-betyg. Nu återstår bara att recensenten i Nerikes Allehanda, som använts som enda dragplåster i bioannonserna, ska krypa till korset.
Som om Västerbron bara gick drygt halva vägen
Jag blev faktiskt klar med min genomläsning igår kväll. Det tog alldeles för lång tid, tror jag hållit på i fem-sex veckor, men det har knappast varit effektiv tid, jag har duttat från och till, läst, väntat alldeles för många dagar, läst om igen, redigerat, ändrat, tagit bort, lagt till lite och tagit bort ännu mer. Men igår kväll nådde jag vägs ände.
Nu är det ju visserligen inget egentligt vägslut. Mest en bro som helt abrupt tar slut strax efter krönet, där den som utan vetskap riskerar att trilla rakt ner i det mörka där under när texten tar slut. Att texten i nuläget rent faktiskt tar slut med att huvudpersonen promenerar över Västerbron en regnig novembernatt är kanske en symbol för det, kanske inte.
Men det här betyder ju inte att jag är redo att lämna ifrån mig texten ännu för att låta någon titta på den, komma med ett utlåtande, hissa eller dissa mig, no no. Nu ska jag byta kön på en karaktär och med min nuvuarande fart tar det väl ett par månader.
”Darling” favorit till baggarna
Sex Guldbaggenomineringar till min favoritfilm alla kategorier förra året – ”Darling”. ”Du levande”, som jag faktiskt ärligt talat fortfarande inte sett, kommer därefter med fyra, ”Leo” har tre. Jag tror på fyra vinster för ”Darling”, och en för ”Du levande”.
Mest jubel på redaktionen: Upptäckten att ”Hej hej Monika”-Nic Schröder birollsnominerats för sin insats i ”Hata Göteborg”.
——
Vilka får de då? Tja, jag tror att ”Darling” drar hem åtminstone ett skådispris, både film och regi samt manus. ”Du levande” får nöja sig med fotot.
Om jag brukar vara träffsäker? Well, jag hade ju 18 av 24 rätt på förra årets Oscarsgala i alla fall, vilket gav mig segern i Morgans prestigefyllda tipstävling och gratis brunch större delen av våren, vilket ju inte är fy skam.
En handknuten tygtofs (2)
En gång för typ hundra år sedan, eller åtminstone den 19 juli 2007, skrev jag ett inlägg om att min finfina vän Lisa Boda under arbetet med ett DN På Stan-reportage hittat en present till mig hon inte kunnat hålla sig från att köpa. Med tanke på artikelns natur, bortglömda ’hål i väggen’-butiker i Stockholm, spekulerade jag i att det kanske kunde vara en dammsugarpåse eller en handknuten tygtofs hon införskaffat.
Ett halvår har hunnit passera, och det har gått troll utan dess like i den där presenten, när vi setts har den endera varit glömd hemma, legat på jobbet eller varit på vift i den fjärde dimensionen. Men så i dag, tisdagen den 8 januari i nådens år 2008, med hjälp av ödets nyck och vikariecirkusens eviga kretslopp då det slumpat sig så att Lisa hoppar in för mig medan jag schlagerlarvar några meter bort – har jag fått presenten.
Och vad var det då? Jo, ett seriealbum inköpt på Staffars serier i Stockholm, Agnosis #4, skapat av Sandvikentecknaren Li Österberg, och jag har visserligen bara hunnit bläddra i det ännu, men åh, jag måste bara delge er slutknorren av episoden ”Konsten att överleva i Sandviken”, gjord på temat hur illa det än är kan det alltid bli lite värre.
Tack Lisa.
Dags att höja sig en tonart
Från och med i dag, i vad som känns som känns som en evighet men kanske i verkligheten är tio veckor, kommer jag att viga mer eller mindre all min professionella tid åt Melodifestivalen. Det är en sanning med modifikation, jag kommer att ha några oasliknande veckor i mitten när jag går på gatorna som en normal människa, men i övrigt är det schlager schlager schlager för fulla muggar. Först tre veckor som redaktör för vår bilaga inför Melodifestivalen som en massa tidningar runt om i landet köper av oss och publicerar första veckan i februari då schabraket drar igång, därefter som nyhetsreporter på plats under turnén troligen fyra av de sex schlagerveckorna, finalveckan i Stockholm inräknad.
Så länge jag håller mig på hemmaplan lovar jag dock att inte omvandla det här till en schlagerblogg. Men sedan, vem vet vad jag hittar på för tok.
Jag är nog lite usel
I morse när jag låg i sängen och läste artikeln om den döende Anders Paulrud i Aftonbladet tänkte jag oj då, handlade den där boken om honom själv, vi får se till att göra något på den trots allt eftersom jag när jag skrev vår ’här är vårens böcker’-text strax före jul inte fäste särskilt stor vikt vid ”Fjärilen i min hjärna”, eller så var jag bara slarvig, på jakt efter nya röster andra författare en annan typ av böcker, jag vet inte.
Jag dissade boken om hans sjukdom utan att ens titta åt den. Och så går han och dör samma dag. Jag känner mig smått usel.
Blå-gula glasögon
Ja herre gud hade Charlotte Kalla varit något annat än svensk hade jag muttrat att hon är Mühleggdopad men nu är jag bara kär kär kär.
Vasastan är Sandviken och tvärtom
Jag har verkligen svårt för tidningsfria dagar. Morgonen blir tom, kväst i sin linda, futtig och smått meningslös. Jag försöker förgäves klicka mig runt på sajterna istället, men eftersom de svenska morgontidningarna är erbarmligt dåliga på att uppdatera sina sajter med material utöver det av senaste nytt-karaktär blir det ett rätt kort klickande, inget har förändrats sedan i går känns det som och det puffas glatt för fem-sex dagar gamla grejer på såväl DN som SvD. Kul.
Jag bläddrar igenom Vi i Vasastan istället, jag är klok som en bok och förutsåg dagens torka och undvek att läsa den i går. Men även den är tunn, helgblodfattig, inte ens någon Björn Sylvén som skriver en krönika om det svunna Stockholm och att nästan allt var bättre förr och min håglöshet över trettondagens tristess gör att jag knappt ens orkar bli upprörd över veckans obligatoriska stoppa gallerian bevara det unika Odenplan!-insändare men orkar ändå uppbåda några sekunders indignation och tänker att ja, det där gråa blåshålet som alla skyndar över så fort de kan och vars trädbeklädda västra del alltid luktar kiss är värd att slåss för, och vad ska Stockholms näst största stadsdel med egna butiker till, likt Sandviken har vi ju redan både Dressmann och Åhléns, det räcker gott och väl där och likaså här.
Ja, jag är en smula uttråkad i dag. Tur att Tour de Ski-finalen startar snart.
Starbucks, DN och jag
Läser uppslaget om Starbucks världsexpansion i DN (ej på nätet ännu), läser och läser och läser och när jag läst klart sitter jag frågande i soffan och undrar: Hur kan man göra ett helt uppslag, skriva mer än tiotusen tecken om jag höftar rätt, utan att överhuvudtaget beröra frågan när eller om sagda kaffekedja ska slå upp portarna i Sverige? Jo, det nämns i förbifarten i en faktaruta att Starbucks aldrig diskuterar sina expansionsplaner, men i övrigt – nada.
Och det är väl inte så oväntat att de inte säger något – Starbucks samarbetar ju trots allt rätt ordentligt med Apple som gjort förtegenhet om framtiden till en konst – men kan man inte ställa frågan till någon annan då? Skulle Starbucks kunna slå sig in på den svenska lattemarknaden? Vilka skulle det i sånt fall ske på bekostnad av? Är det inte konstigt att ett varumärke som de flesta svenskar under trettio känner till inte finns att tillgå här? Det finns hur många intressanta frågor som helst att ställa.
Men nej, när DN skriver en drapa om Starbucks världsexpansion, då finns inte ens ordet Sverige med. Kalla mig provinsiell men jag finner det högst märkligt.
Slas och sms-döden
Strax efter halv elva kommer sms-flashen på mobilen om Slas död, ett tag senare följer meddelandet från min chef, han berättar hur vi går till väga, vem som gör vad. Jag inbegrips inte, får gå och sova.
Tur är väl det, för när jag tänker efter, försöker minnas – nej, jag kan inte erinra mig att jag läst en bok av Slas, vare sig under åren som litteraturstudent i Uppsala eller senare. Så ser jag att Jonas Thente i en kommentar skriver att nu rämnar Sverige för ett ögonblick, och jag inser att min litterära bildning trots allt är rätt skral, jag är en sälle som tänkt natta mig med en Roslund/Hellström-deckare.
Jag sitter vid datorn, skäms en smula och surfar till Wikipedia för att läsa på. Någon har hunnit dödförklara honom även där.