Sommartorka hej hej sommartorka (2)

Vi har lite nyhetstorka på jobbet i dag. Vilket kanske bara är en återspegling av mitt personliga tanketillstånd, jag har ingen bra ingång för ett blogginlägg med schvung och stilistisk stringens.

By the way, jag hostar fortfarande och därför är fortfarande inte ”Sommardöden” färdigutlyssnad. Dock återstår bara runt tjugo minuter av lyssningen och jag funderar på vad jag borde ge mina öron i present härnäst. Helst en deckare, det passar sig bra för gående när man inte behöver lyssna jätteintensivt. Men hjärnan står som sagt lite still. Men Mons Kallentofts böcker ska i alla fall filmas skriver Sydsvenskan. Vi rewritar glatt en notis i denna stund.

I går scoopade vi att ”Bolibompa” flyttar till Barnkanalen. Det är mycket nu.

Jag bad väl om det antar jag

Jaha, här sitter man och hetsar över felstavare och tycker att man är bäst i världen. Varvid ett mejl dimper ner från Piteå-Tidningen där det försynt funderas hur det kommer sig att vi kallat Sara Lumholdt för Sara Humboldt i en notis i går.

Och nej, inte bara en gång. Tre gånger.

Inget bindestreck. Och ett k. Too hard?

Alltså jag förstår inte varför det ska vara så svårt. Jag har yrat om det förr, men vad hjälpte det. Företaget jag jobbar på heter TT Spektra. Ingenting annat. Inte TT-spektra. Inte TT.SPECTRA. Inte TT Spectra. Inte … ja ni fattar. I dag är det SvD som kallat oss det förstnämnda och jag tycker ärligt talat att det är respektlöst. För det är inte komplicerat. Och det är inte första gången. Och vi jobbar i samma bransch, vi borde ha vett nog att stava varandras namn rätt. Det är inte som att det vimlar av nyhetsbyråer på den svenska marknaden. Och ja, ordet spektra har alltid stavats just så (även om ju det var korrekt just den här gången). Spektra är inte ens ett konstigt ord. Och nej, vi brukar mig veterligen inte sätta bindestreck mellan fristående ord.

Ja det är kanske en petitess och ja jag sov alldeles för dåligt i natt men när det händer gång på gång på gång så blir jag faktiskt sur på riktigt.

Sommartorka hej hej sommartorka

Jag chefar på redaktionen i två veckor nu tills jag går på semester. I går ringde telefonen tre gånger under de nio timmar jag befann mig i kontorslandskapet.

Första gången ringde vår fina vikarie Nils, som var ledig för dagen. Han undrade om texten han lämnat efter sig gick att läsa. Jo tack, finfint serru, sa jag.

Andra gången ringde vår fina frilansare Anna, som undrade om vi eventuellt ville ha någon sorts bevakning från Bruce Springsteens Göteborgskonsert eftersom hon ändå skulle dit. Tack men nej tack fast kanske kanske, sa jag.

Tredje gången ringde min fina kollega Kristin, som inte orkade gå de sju metrarna mellan våra skrivbord. Hon undrade varför jag hade skickat ett mejl två gånger när jag bara behövde sända det en gång. Fucking jävla pc, sa jag.

Det är ett hårt jobb men någon måste göra det.

Och där stod jag i en sketen kostym

Sms till Josefine klockan 15.57: De sa ja på mitt bröllop. Hur gick det på ditt?

Svar från Josefine klockan 18.01: Ja det blev två ja här med!

Sms till DN-Mattias klockan 23.08: Har just diskodansat på min kusins bröllop till ”Det gör ont”. Det ÄR decenniets bästa schlagerlåt!

Svar från DN-Mattias klockan 23.11: Jag är också på bröllop. I smoking.

Aldrig får man vara finast.

Tillbaka till dåtiden

Det är underligt hur mina färder norrut alltid försätter mig i ett nostalgiskt läge. Eller nej – rättelse, det är nog inte särskilt underligt egentligen – tågresan mellan Stockholm och Gävle är ju det närmaste jag kommer en tidsresa, en färd inte bara genom landskap utan också etapper baklänges i min utveckling.

Startpunkten kommer alltid när konduktören ropar ut nästa Uppsala samtidigt som Danmarks kyrka kan skönjas i fjärran på tågets högra sida i slutet av slättlandet. Ja jag vet att det numera heter tågvärd, jag har till och med kallat det så i ”Dannyboy & kärleken” eftersom jag sökte korrekthet i detaljer, men konduktör låter finare. När så tåget rullar in på bangården är det kört. Trots att områdena som omger tågspåren aldrig var mina gator under åren där och det dessutom ser annorlunda ut nu eftersom staden prunkat utan uppehåll sedan nittiotalets andra halva så försätts jag i ett rus jag aldrig lyckats sätta fingret på men försökt fånga jag vet inte hur många gånger i de här spalterna, jag är som en repig studentskiva som bara snurrar och snurrar utan att någonsin ta mig framåt skulle säkert många säga.

Och jag säger egentligen inte emot.

Den andra delen av resan är av en annan art. Det är alltid med en känsla av vemod tåget reser vidare mot det som vissa kallar Norrland men som jag skulle vilja hävda är en skymf mot dem som verkligen kommer från Norrland – missförstå mig inte jag vill på intet sätt förneka att jag rent geografiskt är född norrlänning men det känns förmätet att kalla trakterna kring Storsjön i Gästrikland för Norrland när Stockholm ligger sjutton mil söderut eller åttio minuter med tåg för dem som hellre mäter avstånd i tid, som att ta pendeln till Nynäshamn i rusningstid en sen fredagseftermiddag när hela världen känns lätt försenad.

Just ja. Vemodet.

Det är övergående till sin natur, klingar av ganska direkt efter att Uppsala lämnats bakom. Det förflutna som sammanhör med barndomens Gästrikland är av en annan art, det känns … ja, jag vet inte riktigt hur det ska förklaras men kanske är ordet oavslutat. Inte så att jag vill flytta tillbaka, nej det kommer aldrig att hända men kanske förklaras det jag menar bäst av tankarna jag har kring bok nummer tre, den där jag drömmer om, den där jag tänker mig ska

Nej, det är ett annat blogginlägg för en annan dag.

Sandviken nu. Hos mamma, i en lägenhet jag aldrig bott i men som ändå är ett hemma. Begravning senast, bröllop i dag. Ytterligheter men ändå sammankopplade antar jag.

Jag kopplar dig till registratorn

Alltså, nog för att jag kan se att det finns ett problem med att bloggar kan skrika ut lögner och förtalsuppgifter utan att någon kan ställas till svars, men att EU ska försöka tvinga alla som bloggar att på något sätt registrera sig, nej, det känns både världsfrånvänt och ogenomförbart.

Eller tja, Kina har ju lyckats hålla rätt bra i sin iver att hålla pli på sina nätundersåtar, och det kanske är en möjlig väg att vandra vidare på i det nya FRA-Sverige, men köper hela EU konceptet? Jag tvivlar.

Och med det drar jag åter täcket över huvudet.

——

Och på tal om ett närbesläktat nätstryparämne så skriver Kejll Häglund svavelosande fint i sin krönika hos Filmnyheterna i dag.