DN börjar recensera internet

Fast plötsligt hände något ändå! I dagens pappers-DN meddelar kulturredaktionen pang bom tjong att de ska börja recensera internetsajter, och inleder med en recension av kritiksajten Litlive. Och det känns fånigt att skriva det men nej, recensionen finns ej på nätet ännu.

Nåväl, förutom sådana petitesser är det ju ett fint initiativ. Ska bli intressant att se om de vågar recensera något annat än periodiskt återkommande publikationer som till sin utgivningsform efterliknar papperstidskrifter (recensionen behandlar Litlives augustinummer).

Och just ja: Den obligatoriska bloggbashningen som recensenten Anna Hallberg slängt in – Till skillnad från många andra publikationer på nätet är Litlive ingen överentusiastisk – i bästa fall nördigt juvenil – kramblogg. De som skriver här är erfarna skribenter, bland andra och så vidare – känns så tråkigt gammelmediaförutsägbar att man bara orkar le åt den.

——

Uppdatering eftermiddag: Nu ligger recensionen även på internet.

Plötsligt hände det

Nej.

Jag satt i en timme i går kväll och gick igenom hela internet i jakt på uppslag att förvandla till blogginlägg. Ingetjävlating hittade jag. Internet har tagit slut, det finns inget mer att skriva om.

Så då förberedde jag det här briljanta inlägget istället.

Plötsligt änder det

H-tangenten har börjat glappa på tangentbordet. Inte hela tiden, inte helt och hållet, men ibland dyker det upp, en något för lätt knapptryckning vid fel tillfälle och vips så är elvetet där. Rytmen störs, tillbaka och lägg till, därefter extra hård nedtryckning tills jag hinner glömma och det änder igen.

Älskade Powerbook, vad är det du försöker säga? Är du bara sur för att du nu förvägras daglig bildexponering på bloggen eller börjar du på riktigt sjunga på sista versen? Refrängen? Jag lär mig aldrig.

28 dagar senare

Fyra veckors semester. 28 dagar. 28 skrivstunder fördelade på 14 olika fik (inkluderande två återbesök), en Ålandsfärja, en rastplats, en bil, ett hotell gånger två, ett bibliotek, ett tåg och fem hemmasittningar.

Vad resulterade det i? Tja, text som motsvarar drygt 30 romansidor, 28 blogginlägg och ett Facebookalbum. Inte särskilt högproduktivt kanske, men ändå en produktion. En kontinuerlig sådan som jag hoppas kunna hålla uppe även nu när jag åter styr kosan mot jobbet.

Blev det 30 bra sidor då? Jag vet inte. De ligger lite för nära mig för att jag ska kunna avgöra det just nu. De måste fogas in i massan, ses i helheten, sparkas på en smula och se vad de avger för ljud. Vad jag vet redan nu är att berättelsen behöver stramas till, rätas upp, bestämma sig för vad den vill. Ja, och så skrivas klart då.

Det ska nog lösa sig. Hoppas jag.

Ängslighet on display

Gick och handlade i går. Köpte bland annat två påsar te, en vanlig Earl Grey och en Russian Earl Grey. Jag tycker mest om den senare, skulle nog till och med kalla det mitt favoritte, och det logiska valet hade därför varit att hälla den påsen i den enda teburk jag äger, det går ju lättare att ta från den istället för att hålla på och mecka med tebollen ner i en påse.

Jag stod vid diskbänken ett tag. Russiansorten var en Lipton, den vanliga en lågprisprodukt, en Coop. Hällde ner den vanliga Earl Greyen i burken och ställde upp Russian på hyllan. Säkrast så.

Those were the days

På något sätt känns det faktiskt tryggt att biomarknaden ibland fortfarande fungerar som förr i tiden, pre världssynkade filmpremiärer. Final cut-versionen av ”Blade runner” går upp på svenska biografer i dag, nio månader efter att den kom på dvd i USA. Här finns min januaribetraktelse kring hur filmen propellerade mig bakåt i minnet och norrut i geografin.

Lita aldrig på Wikipedia!

Fick ett upphetsat sms från min chef i går kväll och jo, även jag tyckte att det var väldigt roligt när Robyn i gårdagskvällens ”Kobra”-program vände sig bakåt när hon kom in på AP:s huvudkontor i New York och förklarade för Kristofer Lundström att Det här är som ett amerikanskt TT Spektra.

Men det var egentligen inte det som jag tyckte var det mest uppseendeväckande med det halvtimmeslånga programmet. Det kom istället när tv-teamet följde med Robyn på en radiointervju i New York, en intervju där Robyn möttes av ett påstående hon inte höll med om angående sin karriär från programledaren. Det där har du läst på Wikipedia va? frågade Robyn varvid programledaren svarade jaa…? och Robyn replikerade lita aldrig på det som står på Wikipedia!

Huh?

Alltså, okej – Robyn har säkert väldigt mycket att göra, men om det nu är så att det finns uppgifter om hennes karriär på en av världens mest använda sajter som hon inte tycker stämmer, en sajt som dessutom går ut på att användarna själva ändrar och lägger till de uppgifter som står där, varför ser hon då inte till att informationen ändras så att det blir rätt?

För att vara en person som gjort en grej av att gå sin egen väg och ha kontroll över sin karriär kändes den kommentaren väldigt underlig.