Radioaktiviteten och jag

Oh no.

Glad i hågen gick jag in i badrummet och började raka skallen på sedvanligt manér. Efter 30 sekunder dog rakapparaten. Nu ser jag ut som killen som råkat hamna för nära radioaktivt avfall i håret.

Och apparaten ligger där, livlös. Verkar bli en stugsittarförmiddag.

7 reaktioner till “Radioaktiviteten och jag”

  1. Se det som ett socialt experiment. Ta din vanliga skrivarfika, sätt dig i ett hörn med Scully the pinup väl synlig och se hur alla – precis alla – omkring dig plötsligt betraktar dig som “författaren”.
    Klena frisyrer will do that to ya.

  2. Oh my. Jag har alltid tänkt att nåt sånt skulle kunna hända. Jag lyssnar alltid noga på varvtalet på rakapparaten för att kolla om den börjar närma sig dödläge. Det värsta är ju om man dessutom sparat ut håret ett tag, så att skillnaden blir extra tydlig.

    Men jag tror givetvis på Carolines teori.

  3. Det gnagde någonstans långt bak i huvudet att den kanske sjungit på sista refrängen senast jag rakade loss, men så tänkte jag att vafalls, så dum är jag väl inte att jag inte stoppar den i laddaren direkt efter förrättat värv då. Men jodå, precis så dum var jag.

  4. du ser för mycket på utrikisk television my dear dannyboy. simson heter den hårfagre herren på rent klingande svenska. (domarbok. 13-16)

  5. Faktum är att det är helt sant, men lite annorlunda. Jag tänkte Samson, hörde en klok gubbe i bakskallen som sa Simson, men tänkte äh, då tror ju folk att jag menar Simpsons men inte kan stava, och skrev således Samson.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *